Det är frestande att kritisera rapporten ur ett genusperspektiv. Det är sex totalt mansdominerade fackförbund som står bakom, och alltså vill strypa möjligheten till företagande i några branscher där kvinnor är i stor majoritet. Vad hade reaktionerna bland medlemmarna i gubbfacken blivit om någon föreslagit att vanliga företag skulle hindras att delta i skattefinansierad byggnation eller fastighetsskötsel? Skulle de jublande lämna anställningen i Skanska för en tjänst i skolans vaktmästeri?
De flesta som engagerat sig i debatten om vinster och företagande i välfärden tycks vara överens om att kvalitetsfrågan är det centrala. Det gäller både de som kritiserar och som försvarar konkurrensen. Hur ska kvaliteten säkras, och hur ska den klaras iframtiden när behoven ökar inom exempelvis äldreomsorgen? Men i Suhonens och Kessels rapport finns inget kvalitetsresonemang.
Eller rättare – jag hittar en enda mening som berör kvaliteten, på sidan 23: ”Att de privata företagens inmarsch har haft några tydliga positiva effekter på välfärdens funktionalitet och prestation finns det dock som sagt begränsat med belägg för.” Fotnoten hänvisar till Laura Hartmans kapitel ”Slutsatser” i SNS-antologin ”Konkurrensens konsekvenser”, en rapport som i princip sa att det har forskats för lite om de olika välfärdslösningarna.
Just detta, att Suhonen och Kessel inte ens anstränger sig för att visa att deras monopolmodell skulle ge högre kvalitet än konkurrens och valfrihetssystem, är avslöjande. Det är den gamla vanliga dogmatismen som varit vägledande för rapporten. Välfärd ska produceras av staten. Punkt.
Eller förresten, det tyngsta argumentet för Katalys modell tycks vara att den kan vinna valet åt de röd-gröna. Allmänheten är kraftig motståndare till vinsdrivande välfärdsföretag, säger rapporten. Detta anses bevisas med en opinionsundersökning som Katalys beställt från Novus. Visst, undersökningen visar tydligt väljarnas embivalens i vinstfrågan. Men är verkligen en majoritet emot vinstdrivande företag?
8 procent anser att företagen själva ska få bestämma över vinsten. Ytterligare 24 procent accepterar vinstutdelning om kvalitetskraven uppfylls – en helt rimlig inställning. Bra kvalitet ska löna sig, dålig ska det inte. Det håller varje seriöst företag med om.
Men så kommer det intressanta: 25 procent vill att det mesta av vinsten ska återinvesteras, och utdelningen ska motsvara ”1 % utöver statslåneräntan”.
Den färskaste statistiken över vård- och omsorgsföretagens utdelning är från 2011. Den genomsnittliga statslåneräntan det året var 2,57 procent. Alltså anser dessa 25 procent att undelningen detta år fick vara 3,57 procent. Företagen valde dock att dela ut i snitt 2,65 procent, alltså långt under den nivå som anges i frågan.
Den som formulerat frågan syftar på LO:s förslag om så kallade samhällsbolag, där varje bolag varje år skulle tvingas begränsa sin utdelning, något som skulle slå hårt mot främst mindre företag där utdelningen till de arbetande ägarna ofta är ett löneuttag. Men de 25 procenten uttalar sig knappast om bolagsformer, utan var de anser att utdelningsnivån ungefär bör ligga. Om de över huvud taget greppar frågan.
Av Novusmätningen skulle man alltså kunna dra slutsatsen att en betryggande majoriet, 57 procent, accepterar vinster i välfärden. I vart fall som villkoren var 2011.
Eller också kan man dra slutsatsen att allmänheten nog inte har så bra koll. Ungefär lika bra som Katalys.