IVO-rapport tydliggör tillgänglighetskris
Det kan finnas skäl att framöver återkomma till Inspektionen för vård och omsorgs rapport ”Vad har IVO sett 2023?”, eftersom den lyfter flera för Vårdföretagarna relevanta frågor. Bland annat kan noteras att ett av de vanligaste skälen till att en ansökan om att öppna HVB är att den tilltänkta föreståndaren inte uppfyller kraven. Vårdföretagarna har sett flera exempel, i olika typer av verksamheter, där vi menar att IVO gör en alltför smal bedömning av exempelvis tidigare erfarenhet eller utbildning. Om detta har vi tidigare skrivit i Dagens Samhälle.
Det vanligaste skälet till avslag på ansökan om att starta HVB är dock att man anger en alltför bred målgrupp för verksamheten. Detta kan vara ett rimligt och relevant skäl till avslag. Samtidigt vet vi att det idag är en utmaning för kommuner att placera barn och ungdomar som exempelvis har både en beroendeproblematik, en koppling till kriminalitet och en NPF-diagnos. Bland Vårdföretagarnas medlemsföretag kopplar man detta till just IVO:s krav på smalt avgränsade målgrupper. Om vi även vill kunna ge stöd till barn med sammansatta behov krävs verksamheter som har kapacitet och kompetens att klara detta.
På annan plats i rapporten kopplar IVO den höga andelen avslag på ansökningar till att man identifierat fler oseriösa aktörer. Det matchar inte riktigt med bilden ovan.
Det finns som sagt goda skäl att återkomma till ”Vad har IVO sett 2023?” framöver. Men det verkligt slående i denna rapport är det uppenbara behovet för kommuner och regioner av att i större utsträckning ta hjälp av privata aktörer. På område efter område är tillgängligheten för låg.
Inom äldreomsorgen kan noteras att av inrapporterade icke verkställda beslut utgör lejonparten kommuner som inte har tillräckligt med plats på särskilda boenden. Jag vill därför gärna påminna om Vårdföretagarnas äldreboendeprognos. Det finns en uppenbar risk att det blir betydligt värre framöver.
Inom sjukvården har IVO identifierat att ”de vårdplatser akutsjukhusen har till sitt förfogande inte svarar mot befolkningens behov av vård på sjukhus. Patientsäkerheten kan inte garanteras med rådande vårdplatsbrist och medför korridorvård, dygnslånga väntetider, läkemedel som inte ges i tid eller inte alls samt medicinsk övervakning som inte sker utifrån patientens behov.”
Det är således uppenbart att den regiondrivna vården i högre utsträckning skulle behöva flytta vård från akutsjukhusen till specialiserade mottagningar som kan bidra med att exempelvis korta Sveriges rekordlånga vårdköer på ingrepp som gråstarr, höftleder, knäleder och framfall. Här finns också god möjlighet för privata vårdgivare att göra mer.
”Den ansträngda situationen riskerar att bli ett nytt normalläge” skriver IVO om situationen på landets sjukhus. Det samma kan naturligtvis sägas för äldreomsorgen. Om vi inte bygger ett stort antal nya äldreboenden de kommande åren kommer det att bli trångt i korridorerna.
Lösningen för såväl kommuner som regioner är uppenbar: Skala upp samarbetet med privata vård-och omsorgsföretag. Tillsammans kan vi lösa detta.