Professor fel ute om privat äldreomsorg
Hon har inte fel i noteringen att det saknas forskning som visar att konkurrensen höjt kvaliteten och effektiviteten. Vi behöver mer forskning på detta område som kan styrka det vi som tror på valfriheten anser oss se. Men samtidigt skulle hon kunna säga att det saknas forskning som visar att det kommunala monopolet är överlägset ett system där individen har makten.
Marta Szebehely säger i en intervju med SVT:s Östnytt att äldre hellre vill välja vad som ska göras när hemtjänsten kommer än mellan olika utförare (ett uttalande som hon uppenbarligen gör som debattör, inte med hänvisning till någon forskning). Men alla med direkt erfarenhet av valfrihet i hemtjänst vet att de två typerna av valfrihet hänger ihop. Först när en vald utförare vet att hon kan väljas bort ifall inte kundens önskemål uppfylls blir kundens ord lag. I ett monopol behöver man inte ta sådana hänsyn. Därför måste det finnas privata utförare om hemtjänstkunden ska kunna välja promenad i stället för den schemalagda dammsugningen.
Szebehely hävdar att privata äldreboenden har lägre bemanning än kommunala. Statistiskt är det så. Men hennes slutsats att det leder till sämre vård och omsorg är fel. Det som avgör kvaliteten är inte hur många som står på avlöningslistan, utan medarbetarnas kompetens och huruvida de är på plats när insatserna behövs – till exempel vid måltider och vid morgon- och kvällsbestyr. SCB visade nyligen att anställda vid privata vårdföretag har högre kompetens än de offentliganställda. Dessutom är både sjukfrånvaro och personalomsättning lägre hos de privata arbetsgivarna.
Szebehely hävdar också i intervjun att de flesta äldre är i så dåligt skick att de har svårt att ”orientera sig i valfriheten”. Där har hon en poäng, det medges. Men är dålig information om valmöjligheterna och bristande stöd vid valtillfället ett argument mot valfrihet? Tvärtom måste vi se till att informationen och möjligheten att jämföra kvaliteten mellan olika alternativ blir bättre. Äldre, anhöriga och närstående kan inte själva ta ansvar för att samla in fakta. Här har Vårdföretagarna visat hur valen kan underlättas, ett förslag som nu utvecklas i samarbete med andra intressenter. Och just för den som har ett stort vårdbehov, på grund av demens eller andra funktionsnedsättningar, är måste möjligheten finnas att välja det alternativ som passar allra bäst – och att kunna välja bort något som visar sig fungera dåligt.
Även om mer forskning behövs finns det svenska studier som tyder på att konkurrens och valfrihet inom äldreomsorgen har medfört positiva kvalitetseffekter, vilket Szeberly inte nämner.
Mats Bergman och Sofia Lundberg har visat (2012) att överlevnaden är högre i kommuner som upphandlad äldreboende än i äldreboende driven som kommunalt monopol. Leif Anjou (2012, 2013) visar att kommuner med en större andel privat verksamhet, inklusive äldreomsorg, lägger mer kraft och resurser på att precisera och framför allt att följa upp verksamhetens kvalitet. Styrningen gäller där också den egna verksamheten. Anjou visar också att i kommuner med definierade och tydliga krav på kvalitet och effektiv uppföljning, samt konkurrens mellan privata och kommunala utförare, uppnås också i de flesta fall goda resultat i form av hög kvalitet.