De räknar upp ett antal åtgärder för att lyfta kvaliteten i omsorgen, bland annat att kommunalt och privat driven omsorg måste likställas när det gäller tillstånd.
Artikeln kommenteras för fullt på webben. Det som upprör mest är när de två slår fast att:
”Alla verksamma i omsorgen måste ta ansvar för att missförhållanden uppdagas och rättas till. Det gäller såväl chefer som de som arbetar närmast brukarna. Lagen är mycket tydlig om de anställdas skyldigheter. Den som slår larm och som ser till att problemen blir lösta sköter sitt jobb professionellt och etiskt. Den som med öppna ögon låter vanvård passera ska inte ha jobbet kvar”.
Kommentatorerna är upprörda. ”Skylla på de anställda så jäkla svagt” skriver en.
Jag är inte förvånad, men nog är reaktionen ändå anmärkningsvärd? Det handlar om en yrkeskår som ansvarar för människor i en ytterst utsatt situation, fullt jämförbar med sjukvård. Därför är också lagstiftningen om rapporteringsskyldigheten likadan – lex Sarah respektive lex Maria.
Ingen ifrågasätter läkarnas och sjuksköterskornas etiska ansvar – där är etiken tvärt om en del av yrkesstoltheten. Det går att bygga hela TV-serier på detta faktum. Men allmänhetens förväntningar på dem som arbetar i äldreomsorgen ligger i princip på noll.
En av de viktigaste insatserna för att lyfta svensk äldreomsorg måste vara att ge de anställda yrkesstoltheten tillbaka.