Privata utförare måste tas tillvara i framtidens krisberedskap
Privata vårdgivare var av avgörande betydelse för Sveriges hantering av pandemin. Varannan vaccinering av dos 1 och 2 gavs av en privat vårdgivare. Avancerad kirurgi såväl som intensivvård kunde erbjudas patienter utanför akutsjukhusen som behövt fokusera på covidpatienter. Tyvärr ser vi nu oroande tendenser i hela landet, där köer växer. Det är inte så vi rustar svensk hälso- och sjukvård varken för vardag eller kris.
Idag vet vi en del om hur pandemin egentligen hanterades. Vad som gjordes rätt, och vad som med facit i hand kunde gjorts annorlunda. Lärdomarna och erfarenheterna är många och behöver tas om hand. Inte minst gäller det att bevara de utförarneutrala samarbeten som snabbt etablerades.
Coronakommissionen konstaterar att privata utförares roll och insatser var av stor betydelse. Särskilt kan lyftas genomförandet av vaccinationer. Även i den rapport som SKR nyligen publicerade framhålls vaccinationerna som ett exempel på vad som fungerat väl. Men privata utförares bidrag var inte minst att tillhandahålla olika former av vård för att på alla sätt avlasta akutsjukhusen när deras fokus var på att under långa perioder hantera en belastning vi sällan skådat. I samtal med våra medlemmar får jag dessutom en viktig bild att ta med framåt. ”Vi räckte upp handen” och ”vi frågade om vi kunde göra ännu mer”.
Samtidigt sprids emellanåt en annan bild. Försvarets forskningsinstitut (FOI) släppte t.ex. nyligen den rapport som initierades av den förra regeringen efter att utlandsbaserade aktörer visat intresse för företag som bedriver vård i Sverige. Riskerna för att data kommer otillbörliga till del är låg, konstaterar FOI. Men risker med budskapen kring rapportens slutsatser finns däremot. Bland annat nämns däri hur begränsad tillgång till data skulle kunna vara en risk för sämre kontroll, varför privat ägande skulle kunna utgöra ett problem. Gott så – Vårdföretagarnas medlemmar står i frontlinjen för att kvalitetsgranskningar och jämförelser i högre omfattning enkelt ska tillgängliggöras för patienterna. Och de krav som ställs för tillgång till tillsyn stipuleras ensidigt av regionerna i upphandlingar såväl som vårdval. Men i rapporteringen kring rapporten följer olyckliga rubriker i medierna som indikerar att privat ägande skulle vara en risk och t.o.m. att ”privata vårdgivare kommer undan vid kris”. Det finns inte mycket som tyder på att privata vårdgivare varken kom undan eller inte bidrog att hantera de kriser som pandemin medförde. Snarare är det tvärtom.
I arbetet med att stärka Sveriges beredskap för allt från omfattande olyckor, sjukdomsutbrott eller krigssituationer finns skäl att säkra strukturer som tar tillvara all tillgänglig kompetens och kapacitet. “Att bygga nytt i kris kostar på och det finns all anledning nu att ta vara på de nya strukturer för samverkan som har utvecklats under pandemin”, skriver SKR i ovan nämnda rapport. Det är ett viktigt medskick. Det kan handla om att bjuda in fler aktörer i arbetet, planeringen och i övningar, och att i god tid uppdatera de avtal som reglerar sjukvården. Att planera för när takkonstruktioner i LOU ska tas bort, säkra att digital infrastruktur fungerar i kris samt hur möjligheten att allokera personal ska se ut. Men det handlar också om att planera för hur verkligheten efter en kris ska se ut. Försvarsministern besökte nyligen Aleris Rehab Station där man tar emot skadade soldater från Ukraina. Även där finns hos privata utförare en uppbyggd kompetens att ta tillvara på för fler.
Privata vårdgivare kom inte undan – och ville inte komma undan. Men kapaciteten togs inte fullt ut tillvara. Det om något är en risk som i arbetet med att stärka Sveriges krisberedskap noga borde beaktas. Att se över strukturerna och bygga fungerande samarbeten innan nästa kris är ett faktum ligger i allas intresse.