IVO:s tillsyn kan förbättras – men även tillståndsprövningen bör ses över

Riksrevisionen publicerade i dagarna en granskning av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) tillsynsverksamhet. Slutsatsen är att myndigheten inte fullt ut lever upp till sin uppgift att bedriva tillsynen strategiskt, effektivt och på ett enhetligt sätt. Det är givetvis problematiskt – samtidigt är logiken i denna typ av granskningar att leta efter fel. Det bör inte tolkas som att tillsynen inte alls fungerar. Snarare är det ett bra verktyg för IVO att utveckla sin verksamhet.

IVO:s tillsyn berör verksamheter som har stor betydelse för utsatta grupper såsom sjuka, personer med funktionsvariationer, äldre och andra som behöver stöd av socialtjänsten. Ytterst handlar det om att säkerställa att människor får en vård och omsorg av god kvalitet. Därför är det angeläget att tillsynen fungerar väl. För Vårdföretagarnas medlemmar spelar IVO också en viktig roll. Oseriösa aktörer behöver upptäckas och stoppas för att motverka osund konkurrens. Tillsynen kan också bidra till att utveckla kvaliteten i verksamheterna genom att ge råd och vägledning.

Ett problem som Riksrevisionen pekar på är att den tillsyn som IVO gör på grund av riskbaserade analyser har varit alltför begränsad, jämfört med den till följd av anmälningar. Det kan leda till att man missar att göra tillsyn där den kan göra stor nytta för patienter och brukare.

Det saknas också lättåtkomliga bedömningsstöd för inspektörerna. Det ökar risken för att  besluten att inte blir enhetliga – vilket i sin tur är rättsosäkert. Även IT-infrastrukturen behöver förbättras för att IVO ska bli mer effektivt enligt Riksrevisionen. Det är svårt att söka fram tillsynsinformation och datakvaliteten har brister.

Sist men inte minst saknas systematiska uppföljningar av om tillsynen faktiskt fungerar. Även om det finns en positiv bild både hos inspektörer och granskade verksamheter av att tillsynen gör nytta, så behöver också faktiska resultat ute i verksamheterna mätas.

Många av bristerna kan IVO åtgärda internt. Men Riksrevisionen konstaterar också att IVO behöver stabila ekonomiska förutsättningar. Delar av de anslag som myndigheten fått har varit tillfälliga och beviljats ett år i taget. Det har bland annat lett till att IVO haft svårt att rekrytera och behålla tillsynspersonal. Här behöver regeringen se över sin praxis.

En positiv slutsats av granskningen är att IVO arbetat med att utveckla en främjande och lärande tillsyn. En majoritet av inspektörerna anser att de i stor eller mycket stor utsträckning använder sig av det i sitt arbete. Det är något Vårdföretagarna efterfrågat. Kontroller av brister är prioriterat, men det är också viktigt för en lärande organisation att få ta del av erfarenheter och kunskaper för att kunna utveckla och förbättra sin verksamhet.

Tillsynen är dock bara en del av IVO:s uppdrag. Ett annat viktigt uppdrag är prövningen av de privata aktörer som vill bedriva vård och omsorg. Den delen skulle också behöva granskas. Väntetiden för att få en ansökan prövad är lång, i snitt åtta månader. Det försvårar och fördyrar för privata aktörer att bedriva verksamhet – men det gör det också svårt att tillgodose de behov som finns inom äldreomsorgen ute i kommunerna. Det ges också mycket begränsad vägledning av IVO i vad som krävs för att få ett godkännande, vilket gör att privata aktörer tvingas ta risker för att starta en verksamhet. Till exempel genom att teckna avtal om en lokal innan man vet om den blir godkänd. I grund och botten är det dessutom besynnerligt att det ställs krav på tillstånd för privata utförare, medan kommunala verksamheter inte alls granskas. Det är en ordning som Vårdföretagarna vill se en ändring på. Det handlar om att ge våra medlemmar samma förutsättningar att bedriva vård och omsorg. Men det kan heller inte vara rimligt att de äldre som finns inom den kommunalt bedrivna omsorgen ska nöja sig med en lägre kvalitet.

Jag ser fram emot att Riksrevisionen i sin nästa granskning av IVO tar sig an frågan om tillståndsplikt.

Rapporten från Riksrevisionen

Författare

Anna Bergendal

Näringspolitisk expert