Idag skriver Dagens Nyheter om Caremaspelet. Syftet med spelet är enligt DN att spara pengar åt företaget, en uppgift som förmedlas av en rad andra redaktioner.
Den slutsats som DN drar stämmer så väl med tidningens tidigare skildringar av Carema Care – ett företag där allt går ut på att maximera ägarnas vinst. Blöjor återanvänds, åldringar svälts ihjäl, sängar sparas in med centimetertunna madrasser direkt på golvet…
Och nu ett spel, där besparingsdirektiven hamras in i de anställdas ryggmärg.
Men även här hamnar DN rejält fel, liksom tidningen gjort i de övriga exemplen ovan (se min artikel och läsarkommentarerna på Journalisten.se).
Carema Care beskriver i sin blogg vad spelet går ut på. Där kan också spelet laddas ned. Syftet är att väcka en diskussion om de anställdas värdegrund utifrån ett antal påståenden. Några är provocerande (”Våra kunder måste vara beredda på att inordna sig efter hur det fungerar hos oss”), andra mer lättsmälta (”Kan det bli bättre för en kund får vi inte vara rädda att prova något nytt”).
Den här typen av spel finns i många företag och organisationer. Till exempel distribuerar Kommentus ett spel avsett för den kommunala äldreomsorgen. Södertälje har ett spel som handlar om de spänningar som kan uppstå i en mångfaldskommun.
Anställda i äldreomsorgen har ett viktigt, utmanande och ofta ansträngande jobb. Den anställde måste när som helst kunna fatta självständiga beslut som är avgörande för den boendes hälsa och trivsel. Ofta är det just de vardagsbesluten som avgör om kvaliteten verkligen uppnås – den som alla talar om nu efter höstens publicitet kring äldreomsorgen.
Allt som kan stärka de anställda i denna roll måste välkomnas. Inte medvetet misstänkliggöras i massmedia.
Hur hade jag själv resonerat kring besparingspåståendena i spelet (”Det finns alltid nya ställen att leta på efter effektiviseringsmöjligheter”)? Ja, är det så självklart att varje sparförslag missgynnar äldreomsorgen? Kommer äldreomsorgens resurser att växa framöver, så att effektiviseringarna kan nedprioriteras? Finns det inte rätt många argument för att våra storkök ska se till att ingen mat behöver slängas?
Jag spelar gärna Caremaspelet med er andra. Kanske DN:s Stockholmsredaktion kan tänka sig en omgång?