Det är dags att lyssna kära politiker – avtalen är klara men hur ska det betalas?
Hade jag inte redan arbetat åtta år inom omsorgsområdet och kände till utmaningarna inom personlig assistans är det troligt att jag blivit avskräckt redan på mitt första styrelsemöte med branschstyrelsen för personlig assistans. På styrelsemötet presenterade alla sig och gjorde korta egna analyser av läget. ”Personlig assistans saknar inte utmaningar” är väl den snällaste sammanfattningen jag kan göra för det mötet.
Jag ska inte skriva om alla dessa här idag, utan nöjer mig med att konstatera att en av de viktigaste rör den ekonomiska verkligheten för alla utförare, oavsett driftsform.
För mig är assistansreformen – trots alla utmaningar och problem – fortfarande den finaste socialpolitiska reform vi genomfört i vårt land. En reform som från allra första början gav den enskilde brukaren rätt att själv bestämma vem eller vilka som ska få utföra tjänsten. I förlängningen är den rätten hotad. Oavsett driftform så är ersättningen som politikerna beslutat om alldeles för låg i relation till löneutvecklingen. Och så har det varit under många år nu.
Tillsammans med Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), Sobona, Fremia, JAG och Intressegruppen för Assistansberättigade (IFA) har Vårdföretagarna skrivit och uppvaktat regeringen om att man måste höja schablonersättningen med mer än de 1,5 procent som varit legio under många år nu.
Avtalsrörelsen inom personlig assistans är nu över. Och avtalet hamnar föga förvånande inom det så kallade Märket. Utan att gå in på de olika detaljerna kring avtalet så innebär det en kostnadshöjning med 7,4 procent över avtalstiden. Jämför det årets höjning av schablonen med 1,5 procent så innebär det en extremt stor diskrepans. Nästa års höjning och de därpå följande åren måste upp och det rejält.
Inom Vårdföretagarna är det självklart med kollektivavtal. Alla seriösa utförare har schyssta villkor för sina medarbetare. Vi och övriga undertecknare av brevet till regeringen slåss för att bevara den svenska modellen för arbetsmarknaden. Men ett minimum för att detta ska kunna upprätthållas inom personlig assistans över tid är att schablonersättningen måste följa kostnadsutvecklingen. En långsiktigt hållbar finansieringsmodell efterlyses!
