Nya domar ger hopp om rimligare tillståndsprövning

Sedan 2019 har privata utförare i hemtjänsten omfattats av tillståndsplikt. För att få tillstånd gör Inspektionen för vård och omsorg (IVO) en prövning av verksamhetens planerade innehåll och en lämplighetsprövning av dess företrädare.

Dels prövas om verksamheten har ekonomisk bärkraftighet, dels om de personer som har stort inflytande i verksamheten (bla ägare och ledning) har kunskap om viktiga regelverk och om de är lämpliga i övrigt, till exempel om de är laglydiga eller brustit i yrkesutövningen.  Kraven i IVOs lämplighetsprövning har stundtals varit orimligt höga. För sent betalade parkeringsavgifter eller avdrag som inte godkänts av Skatteverket – trots att kända revisionsfirmor rekommenderat dem – är omständigheter som medfört att IVO dragit in tillståndet.

Nu kan ny praxis från Högsta Förvaltningsdomstolen (HFD) ändra på detta. HFD har underkänt IVO:s bedömning att två hemtjänstföretag ska nekas tillstånd – detta trots att de två första instanserna gått på IVO:s linje.

I det första fallet ansåg IVO att företrädarna hade uppvisat ekonomisk misskötsamhet, eftersom skatter och avgifter inte betalats i tid samt då bolaget inte hade lämnat in redovisningar och deklarationer i tid. Bolaget menade att bristerna var hänförliga till misstag från den tidigare anlitade redovisningsbyrån och att bolaget numera har bytt redovisningsbyrå. HFD bedömde visserligen att bristerna var så allvarliga att de skulle kunna utgöra grund för avslag, men bedömde att de var ursäktliga bland annat eftersom företrädarna inte fått några indikationer från redovisningsbyrån att något var fel. HFD bedömde också att bolaget vidtagit tillräckliga åtgärder för att säkerställa att misstagen inte skulle upprepas. Direkt när man fick kännedom om bristerna infördes nya rutiner och en ny redovisningsbyrå anlitades. Mot den bakgrunden fann HFD att det inte gick att visa brister i företrädarnas vilja och förmåga att fullgöra sina skyldigheter mot det allmänna.

I det andra fallet anmärkte IVO på att bolaget inte upprättat en kontrollbalansräkning för ett år då bolagets egna kapital understeg hälften av det registrerade aktiekapitalet samt på att det saknats en revisor under ett räkenskapsår. HFD ansåg inte att avsaknaden av en kontrollbalansräkning var tillräckligt allvarlig för att neka ett tillstånd eftersom bolaget haft en stabil ekonomi och betalat sina skulder. HFD såg allvarligare på omständigheten att revisor saknats, men konstaterade att bristen endast förelegat under begränsad tid och att det saknas anledning att ifrågasätta bolagets uppgift att bristen berodde på ett förbiseende. Enligt HFD måste bristen därför anses vara ursäktlig.

Det är välkommet att praxis nu blir rimligare. Vårdföretagarna står bakom införandet av en tillståndsplikt, men syftet med lämplighetsprövningen var att fånga in oseriösa aktörer som inte vill göra rätt för sig. Istället har den praxis som utmejslats av IVO inneburit en slags nolltolerans för felsteg. Risken blir då att välfungerande verksamheter får lägga ner – det kan aldrig ha varit lagstiftarens intention.