Hoppa till innehåll

Idag överlämnades utredningen om välfärdsteknik i äldreomsorgen till socialminister Lena Hallengren. Utredningens syfte har varit att undersöka hur ett brett införande av välfärdsteknik inom äldreomsorgen kan ske.

Idag görs mycket i projektform och kommunerna har kommit olika långt. Utredningen konstaterar att få äldre har tillgång till tekniken, trots att den har potential att stärka självständighet och livskvalitet för äldre. Det kan även göra arbetet mer attraktiv för personalen genom att frigöra mer tid till omsorgsarbete och ge flexibilitet i utförandet. Det handlar till exempel om digital nattillsyn som gör att hemtjänsten inte behöver resa runt till de äldre om natten och därtill störa deras nattsömnen – eller lösningar med så kallad geofencing som möjliggör för dementa personer att röra sig fritt samtidigt som personalen vet att de befinner sig i trygghet.

Det mest centrala förslaget handlar om ett förtydligade av rättsläget när det gäller insatser med välfärdsteknik för personer med nedsatt beslutsförmåga. Enligt utredningen har osäkerheten sannolikt bromsat utvecklingen. Dessutom har det lett till en ojämlik vård när dessa personer inte fått ta del av insatser med digital teknik.

En ny bestämmelse föreslås i både patientlagen och socialtjänstlagen för att förtydliga att det är möjligt, men med förbehåll att den enskildes önskemål ska respekteras så långt som möjligt. Därtill införs ett uttryckligt lagstöd att digital teknik som medför övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden får användas för vissa ändamål i socialtjänsten. Det krävs nämligen enligt grundlagen.

Därutöver ges en rad förslag om hur kompetensen ska stärkas hos personal och biståndshandläggare, om hur nationell styrning och gemensam infrastruktur ska gynna införandet av välfärdsteknik samt hur samverkan mellan huvudmän kan förbättras. Bland annat föreslås ett nationellt utvecklingscentrum där olika myndigheter kan bidra med sin expertis för att utveckla äldreomsorgen. Det skulle inte bara begränsa sig till frågor som rör välfärdsteknik, utan även andra komplexa områden som upphandlingsstöd eller ersättningssystem. Det är en intressant tanke – äldreomsorgen står inför stora utmaningar under kommande år och det kan behövas gemensamma krafter för att möta dem och tänka nytt.

Ett problem som Vårdföretagarna tidigare har uppmärksammat är Inspektionens för vård och omsorgs (IVO:s) skepticism gällande välfärdsteknik. Det gäller till exempel i vilken mån sensorer kan användas nattetid för att minska bemanningen. Utredaren skriver:

”I en underlagsrapport till utredningen framgår exempelvis att flera kommuner uttryckligen väljer att avvakta med införande av välfärdsteknik med anledning av beskedet om IVO:s kommande granskning av just välfärdsteknik. Alternativt väljer man att göra pilotprojekt som utformas för att hamna under IVO:s radar. Vitesförelägganden kan fungera som en signal till kommuner och privata utförare att det är riskfyllt att satsa på digital teknik för att effektivisera äldreomsorgen”

Tyvärr lämnas inga skarpa förslag på området. Det är olyckligt eftersom rättsläget alltjämt är otydligt. Om teknik ska bidra till att lösa välfärdens utmaningar behöver även myndigheter vara öppna för innovationer.