Produktivitetskommissionen missar produktivitetsmålet för välfärden 

Produktivitetskommissionen påstår, med haltande argumentation och tveksam faktagrund, att de positiva effekterna av privata utförare är få. Forskningen visar tvärtom att konkurrensutsättning av välfärden har gett positiva effekter – som inte bara ger omsorgstagare och patienter högre kvalitet hos de privata utförarna, utan också i kommuners och regioners egen regi. Konkurrens gör oss alla bättre, helt enkelt. 

Privata utförare bidrar också till att svenska patienter, omsorgstagare och skattebetalare får ut mer vård och omsorg av god kvalitet för varje skattekrona. Inom primärvården visar Sironas studie på uppdrag av Region Gävleborg tydligt just detta. Inom specialistvården har Sirona på Vårdföretagarnas uppdrag jämfört bland annat höftleds- och gråstarrsoperationer inom Region Skåne, Västra Götalandsregionen och Region Stockholm. Resultatet är oerhört tydligt: Med upphandlade privata aktörer får skattebetalarna i Sveriges tre största regioner fler operationer per skattekrona, med minst lika god kvalitet, än när samma operationer utförs i regionernas egen regi.  

Utifrån liknande tveksam faktagrund föreslår kommissionen att regionerna inte längre ska behöva tillämpa LOV i primärvården om de inte vill. Det ska alltså bli upp till enskilda regioners förtroendevalda att bestämma huruvida patienterna får välja vårdcentral eller ej. I stället för att ta sig an primärvårdens faktiska problem kastar man ut barnet med badvattnet. Detta i en verklighet där ungefär hälften av alla vårdcentraler i landet är privat drivna. Av Sveriges 100 vårdcentraler med de mest nöjda patienterna drivs hela 73 av privata utförare. Allra mest nöjda är patienterna med de små, läkarledda vårdcentralerna. Vilka möjligheter dessa kommer ha i ett system utan LOV – det perspektivet tycks inte engagera Produktivitetskommissionen. Perspektivet tycks snarare orientera mot regionernas planeringsförmåga. I stället för ökad flexibilitet hos regionerna önskar man minskad valfrihet för Sveriges patienter. 

Även i detta sammanhang kan det vara värt att påminna om ovan nämnda rapport om primärvården i Region Gävleborg. Privat drivna vårdcentraler ger mer vård per skattekrona. Tillgänglighet, som ger patienter vård i tid och därmed skapar möjlighet att tillfriskna och snabbare återgå i arbete, torde för övrigt vara en relevant fråga för just en produktivitetskommission att förhålla sig till.   

Kommissionen konstaterar själva att förekomsten av ”cream skimming” inom svensk hälso- och sjukvård är svår att belägga empiriskt, men drar sedan själva en rad långtgående slutsatser som inte underbyggs med fakta eller forskning. Exempelvis påstår man att etableringsfriheten inom primärvården ökar risken för överetableringar av vårdcentraler i befolkningstäta och socioekonomiskt starka områden, och en underetablering i socioekonomiskt svagare områden där vårdbehoven är större. Vårdföretagarnas egna undersökningar punkterar denna myt, då 9 av 10 vårdcentraler med de svagaste socioekonomiska profilerna i Region Stockholm är privat drivna. Liknande resultat visar sig även i Västra Götalandsregionen. 

Det kan också vara värt att i detta sammanhang göra en kort anmärkning om välfärdskriminalitet. Om man, som Vårdföretagarna, anser att regionernas uppföljning av upphandlade avtal inom såväl LOV som LOU i många fall brister – vilket bland annat kan öka risken för oseriösa aktörer och välfärdskriminalitet – då är det just uppföljning man bör ställa krav på. Att avskaffa själva upphandlingen och den kvalitetskonkurrens den innebär är ett kraftfullt slag i luften mot kriminella aktörer – men däremot ett direkt hot mot möjligheten att klara vår gemensamma välfärd. 

I sina skrivningar om digital vård lutar sig slutbetänkandet på daterad och närmast slumpmässigt vald forskning. Vad gäller utomlänsersättningen för digitala vårdbesök föreslår man rakt av ett avskaffande – inte en omförhandling eller förändring, utan just ett avskaffande. Detta helt utan att man i slutbetänkandet redogör för något slags konsekvensanalys. Ett lättvindigt alexanderhugg, mitt i en snabbt växande bransch med just hög produktivitet – där exempelvis flera av Vårdföretagarnas medlemsföretag hade kunnat berätta för kommissionen om hur man med digitala lösningar kan hantera fyra gånger så många patienter på samma tid som det tidigare tog att hantera en patient – och med samma goda resultat. Resonemanget går dessutom stick i stäv med rapportens övriga delar om digitaliseringens fördelar. 

Slutligen ett par rader om kommissionens förslag om att schablonersättningsnivåerna till kommuner och regioner för så kallad dold mervärdesskatt ska sänkas för att inte skapa incitament för bolagisering av kommunal verksamhet. Om ett sådant förslag skulle genomföras, utan en samtidig bredare översyn av momsfrågan inom hälso- och sjukvård, kommer det sannolikt drabba privata vårdgivare negativt. Det pris som kommuner och regioner idag kan erbjuda privata utförare som kompensation för dold moms kommer med all säkerhet, om detta förslag genomförs, att sänkas. Därmed blir spelplanen mellan privata och offentliga utförares verksamheter än mindre jämlik. Det vore olyckligt. 

Sammanfattningsvis kan konstateras att Produktivitetskommissionen har behandlat hälso- och sjukvårdsfrågorna på ett sätt som inte tyder på något djupare engagemang för eller kunskap om frågorna. Det är beklagligt. Svensk hälso- och sjukvård är alldeles för viktig, bland annat för just produktiviteten, för att behandlas såhär styvmoderligt.