Debatten kring privata vinster och kvalitetsbrister inom äldrevården utgjorde ramverket när Vårdföretagarna och Kommunal höll ett gemensamt seminarium om hur Sverige kan få världens bästa äldreomsorg år 2030. De visioner som respektive organisations ordförande målade upp var samstämmiga på flera punkter – men debatten blev ändå ganska ideologiskt präglad.

Annelie Nordström och Göran Fredriksson, ordförande för Kommunal respektive Vårdföretagarna, såg båda en äldreomsorg år 2030 som till fullo utgår från den enskildes behov. En äldreomsorg där vårdkvalitet och personalens kompetens är det viktiga. Driftsformen är heller ingen särskiljande fråga. Kommunal säger ja till privata vinster inom välfärden och var emot ett beslut på LO-kongressen i juni om att verka för en icke-vinstprincip inom vård, skola och omsorg.

– För oss i Kommunal är det alltid kvalitet som kommer i första hand, driftsformer kommer längre bak, sade Annelie Nordström.

Göran Fredriksson såg framför sig en äldreomsorg där vinster inom vården i framtiden inte längre är en stridsfråga.

Han hoppades att ett system med äldrepeng skulle vara infört med samma förutsättningar för alla vårdgivare. Han hoppades också att det 2030 finns en nationell uppfattning över vad som är god kvalitet.

– Jag hoppas att det finns tydliga riktlinjer för vad man vill ha ut, och att det är kvalitet i tjänsterna som belönas och ingenting annat, sade Göran Fredriksson.

Han fick direkt mothugg av Daniel Suhonen, chefredaktör på vänstertidskriften Tiden, som varnade för att Vårdföretagarnas vision leder till ett nytt klassamhälle.

Han var också starkt kritisk till framtida finansieringsgap som bland andra SKL räknat fram, som innebär att framtida intäkter inte kommer att räcka för att finansiera vårdbehoven hos Sveriges snabbt åldrande befolkning. Det är en myt, sade Daniel Suhonen och menade att gapet bygger på att man inte kan höja skatten. Enligt honom har skatterna sänkts med 260 miljarder sedan 1990, och de kan mycket väl höjas för att rädda välfärden.

I panelen fanns också Sara Beicher, som skrivit boken ”Jag jobbar egentligen inte här” om sina erfarenheter av att till och från under en tioårsperiod jobba som vårdbiträde inom äldreomsorgen. Hon lyfte fram att högre löner och bättre arbetsvillkor måste till om alla tal om att äldrevården är viktig ska ha någon trovärdighet.

– Jag skulle vilja kunna äta min lunch i fred, hinna gå och kissa, inte behöva bli inkallad min lediga helg, slippa delade turer och slippa minutregistrering, sade Sara Beicher.

Ett helt annat perspektiv kom från Catharina Tavakolinia, som efter decenniers erfarenhet som undersköterska inom äldreomsorgen startat egen verksamhet som privat vårdgivare inom äldreomsorgen. Stockholm stads införande av lagen om valfrihet och äldrepengsystem har enligt Catharina Tavakolinia inneburit att hon kan driva en verksamhet med högre vårdkvalitet och med bättre löner och villkor för anställda.

– Jag är redan i framtiden och ni andra är någon annanstans. Jag uppvaktas av entreprenörer från hela landet, men många kommuner säger nej till att införa lagen om valfrihet. Vi måste få till en nationell äldrepeng, sade Catharina Tavakolinia.

Annelie Nordström konstaterade att Kommunal och Vårdföretagarna är överens om ganska mycket, men att det samtidigt finns mycket att göra. Men valfrihet är ingen stridsfråga:
– Jag är för valfrihet. Jag vill välja vem som gör nedre toalett på mig, sen vilket företag personen jobbar på, det skiter jag i, sade Annelie Nordström.