Anhöriga ska vara närstående – inte välfärdens reserv
Vi lever i en tid där vi har fler möjligheter än någonsin att kommunicera. Ändå känner sig många människor ensamma. I Ensamhetens århundrade beskriver forskaren och författaren Noreena Hertz en av vår tids stora utmaningar: hur vi återfår känslan av gemenskap i ett samhälle där människor riskerar att bli isolerade och osynliga. Det är en viktig påminnelse inför Nationella anhörigdagen den 6 oktober.
Bakom människan som behöver vård, omsorg eller stöd finns också en närstående. En partner som håller ihop vardagen, ett vuxet barn som ringer varje dag eller en vän som följer med till vårdbesök. Anhörigas insatser skapar trygghet, kontinuitet och mänsklig närhet. Men här finns också en viktig gräns: Anhöriga ska vara närstående – inte välfärdens reserv. Vård och omsorg måste vara organiserad så att tryggheten inte är beroende av att en anhörig alltid kan kliva in. Att vara närstående ska inte innebära ett outtalat ansvar för att samordna insatser, bevaka att saker blir gjorda eller fylla luckor. Anhörigas engagemang måste bygga på frivillighet, och deras rätt att vara just anhöriga.
Efter många år med frågor om kvalitet, etik och utveckling inom vård och omsorg har jag blivit alltmer övertygad om att de viktigaste förändringarna börjar i det mänskliga mötet. Kunskap, struktur och professionella arbetssätt är viktiga, men kvalitet handlar ytterst om hur vi ser på människan vi är till för – och människorna runt omkring. Därför behöver anhörigperspektivet vara en självklar del av kvalitetsarbetet, inte som en punkt på en checklista utan som ett förhållningssätt.
Anhörigas kunskap kan göra vården och omsorgen bättre. Den som lever nära en människa känner ofta till sådant som aldrig syns i en journal: vanor, oro, förändringar och det som skapar trygghet. Men att lyssna är inte detsamma som att överföra ansvar. Den professionella vården och omsorgen måste bära sitt ansvar. Anhöriga ska kunna känna trygghet i att den som står dem nära får det stöd som behövs – även när de själva inte finns på plats.
Därför behöver vi fråga oss: Ser och lyssnar vi på den anhörige utan att samtidigt förutsätta att personen ska ta ansvar? Är våra verksamheter organiserade så att anhöriga kan känna tillit – eller tvingas de bli samordnare och problemlösare? Och kanske viktigast: Vad behöver du för att få vara anhörig – och inte vårdare? Nationella anhörigdagen påminner oss om att se både människan med behov och människan bredvid. Ett samhälle som verkligen ser anhöriga tar inte deras insatser för givna. Det ger stöd, skapar delaktighet och låter dem framför allt vara det de är: Närstående – inte välfärdens reserv.