Larmet från Linnégården
Idag skriver Dagens Nyheter på nytt om missförhållanden på ett boende som drivs av Carema Care, Linnégården i Stockholm. En boende ska ha spänts fast med lakanen i sin säng av en vikarie utan utbildning . Carema Care informerade om detta igår i ett pressmeddelande.
Det är klart att sådant inte ska få förekomma i äldreomsorgen. Men händelsen som den beskrivs är inte ett exempel på vad som händer om äldreomsorg drivs privat. Varken driftsform eller ägarform har något med saken att göra. Bristen på kompetent personal, särskilt när vikarier måste kallas in, är generell för den svenska äldreomsorgen.
För 30 år sedan, läsåret 1980/81, sökte 18 281 ungdomar till gymnasiets omvårdnadsutbildning. Läsåret 2009/2010 sökte en sjättedel så många, 3 041, motsvarande utbildning. Samtidigt ökar behovet av personal i äldreomsorgen. Det är en ekvation som omöjligt går ihop, det förstår var och en.
Själva larmet tycks Carema Care hantera exemplariskt. Helt enligt lex Sarah är det medarbetare som larmat, och företaget utreder direkt om händelsen ska lex Sarah-anmälas.
En annan artikel i dagens nyhetsflöde, i Östgöta-Corren, har rubriken ”Demenssjuka instängda i Wasagården”. Artikeln om denna skandal – som verifieras av Socialstyrelsen – är en kort notis till skillnad mot DN:s tidningsuppslag om Caremafallet.
Wasagården drivs av kommunen.