Nu måste regionerna se till att de nya riktlinjerna för klimakterievården når patienterna 

Det säger också en del om det glapp mellan förväntningar och realitet som kan komma att prägla kvinnosjukvården kommande år, om inte regionerna agerar snabbt.  

Till primärvårdens verksamheter har mycket små medel nåtts av de miljarder som satsats på god och nära vård från regeringen. För personalen är det utmanande att hantera och hålla sig uppdaterad om det allt större uppdraget. Och i kvinnosjukvården är – som Vårdföretagarna rapporterat – tillgängligheten till ett första besök under all kritik.  

En väsentlig del av lösningen är inte svårare än att kvinnosjukvården måste prioriteras; och den måste tillåtas kosta. Målsättningen borde vara en statistik som visar att besöken ökar i den gynekologiska vården. En relativt enkel väg dit är att fler regioner ser till att använda den flexibla avtalsform som LOV innebär. Gynekologer som ser hur verksamheten bör se ut för att möta kvinnor i alla delar av livet borde ges en chans att våga investera i personal, apparatur och lokaler.

Kvinnor i hela landet borde ges chans att få vård utan väntan. Kompletterat med en primärvård där läkarna och övrig personal ges möjlighet att hålla sig uppdaterade – ja, då finns vinster att göra för många. Kvinnor i den ålder där vård och råd om klimakterierelaterade besvär är aktuella drabbas också ofta av andra utmaningar inom hälso- och sjukvården, såsom det obetalda arbetet det innebär att ha barn som köar till BUP och föräldrar som väntar på operation eller omsorgsboende. Det riskerar att bli dyrt när kvinnor tvingas begränsa den betalda arbetstiden för att ha någon chans räcka till. Sjukskrivningar och minskad köpkraft kostar garanterat samhället mer än att investera i en väl uppbyggd, långsiktigt hållbar och högkvalificerad vård för kvinnor livet igenom.     

Nya riktlinjer för klimakterievården är utmärkt – nu är det upp till bevis för regionerna att se till att de kan följas.