Stefan Löfven, här är frågorna för coronakommissionen
I dagarna kommer den kommission som ska granska hanteringen av coronapandemin att få sitt uppdrag. In i det sista pågår en dragkamp mellan de politiska partierna om vad som ska utvärderas och hur kommissionen ska bemannas. Ett sätt att lösa detta är att lyssna på dem som befinner sig i krisens omedelbara frontlinje. Vårdföretagarna vill bidra utifrån de erfarenheter som våra medlemmar gjort under pandemin.
Vårdföretagarnas medlemmar har snabbt ställt om sina verksamheter till nya förutsättningar. Inom sjukvården har privata verksamheter lånat ut hundratals vårdanställda till akutsjukhusen och tagit över canceroperationer och annan akut kirurgi för att avlasta. Inom äldreomsorgen var våra medlemmar tidiga med att införa besöksförbud, de har avlastat sjukhusen genom att erbjuda fler platser på boenden och inrättat särskilda korttidsboenden för coronasmittade äldre.
Även myndigheter och politiker har tvingats att ställa om, viktiga vägval har behövt göras snabbt och med ibland bristande underlag. Vi har största respekt för att det inte varit lätt. Men på några punkter anser vi att samhällets beredskap måste vidareutvecklas:
Vem bestämmer i kris? På goda grunder styrs vården och omsorgen av en uppsättning regler som myndigheter tar fram, t.ex. Socialstyrelsen, Inspektionen för vård och omsorg, Folkhälsomyndigheten och Arbetsmiljöverket, och av lokala regler som kommuner och regioner utfärdar. Men i en kris måste det vara tydligt och klart vilken tolkning av reglerna som vården och omsorgen ska följa. I denna del har den svenska strategin misslyckats. Ett exempel på detta är frågan om munskydd eller visir var den adekvata skyddsutrustning som äldreomsorgens medarbetare behövde och där myndigheterna initialt var av olika uppfattning. Det skapade en mycket stor osäkerhet där fokus fick läggas på att reda ut vad som egentligen gäller snarare än på omsorgen. Coronakommissionen behöver se över styrningen i krislägen, vilket skiljer sig från ordinarie läge. Vem har det övergripande ansvaret och mandatet att sätta ner foten och säga vad som gäller?
Brister i beredskapen? För våra medlemmar manifesteras frågan om svensk krisberedskap bäst i frågan om tillgång till skyddsutrustning. Det ankommer på arbetsgivaren att se till att adekvat utrustning finns tillgänglig. I vanliga fall fungerar detta men i ett krisläge där det råder inte bara nationell, utan global, brist kommer frågan i ett annat ljus. Det är omöjligt för små företag och små kommuner att hävda sig i den konkurrensen. Och det är inte rimligt att 21 regioner och 290 kommuner med vitt skilda förutsättningar var och en ska ha ett ansvar för beredskap. Tanken på ett statligt hanterat system, som till slut kom på plats i Sverige, är därmed klokt att titta närmare på.
Avsaknad av krisförberedelse? Våra medlemmar jobbar på kommuner och regioners uppdrag. De går hem till äldre i hemtjänsten, driver äldreboenden och primär- och specialistvård. De är kort och gott är en naturlig del av välfärdens vardag. Men de måste också fullt ut vara en del av krisberedskapen. Socialstyrelsen har tränat på att göra lägesbilder och hantera kris med regionerna, men inte med kommuner och heller inte med privata aktörer. Problemet är inte att aktörerna är många utan att systemet som helhet varken stresstestas eller har tydliga spelregler. Kommissionen bör se över hur detta kan förbättras och innefatta hela det ekosystem av aktörer som vården och omsorgen är uppbyggd av idag.
Orsaker till smittspridning i äldreboenden? En utvärdering av äldreomsorgen får inte enbart fokusera på antal smittade, anställningsförhållanden och personalens utbildningsnivå. Det är inte att göra äldreomsorgen rättvisa. Kommissionen måste också se till vilka förutsättningar äldreomsorgen givits utifrån testning och skyddsutrustning och eventuellt i vilken mån den generella smittspridningen är en förklaring till de många dödsfallen. Jämförelser med andra länder är bra men måste inbegripa en analys av vilken uppbyggnad äldreomsorgen har i de olika länderna.
Vårdföretagarnas medlemmar har spelat en viktig roll i coronakrisen och är en del av den motståndskraft mot nästa kris som Sverige nu behöver bygga upp. Våra erfarenheter har en självklar plats i coronakommissionens arbete.