Hoppa till innehåll

Idag publicerade Riksrevisionen en granskning av statliga satsningar på kvalitetsregister inom den kommunala sjukvården. Tanken med kvalitetsregister är att verksamheterna ska registrera de insatser de gör och dess resultat. Genom att kontinuerligt analysera resultaten kan ett systematiskt arbete för att höja kvaliteten av vården stimuleras.

Kvalitetsregister har använts relativt länge i regionernas hälso- och sjukvård, men i äldreomsorgen är det en ny företeelse. Inom ramen för den så kallade Äldresatsningen främjades uppbyggnaden av fem nationella kvalitetsregister inom äldreomsorgen. Riksrevisionens granskning visar att satsningen bidrog till att många verksamheter började använda kvalitetsregistren, men att det systematiska förbättringsarbetet till stor del avstannat efter satsningens slut.

Till det positiva hör att de äldre som faktiskt registrerats i kvalitetsregistren har fått en bättre behandling. Riksrevisionen konstaterar att de äldre som registrerats bland annat fått en väsentligt minskad risk för olämplig läkemedelsbehandling, fallskador, höft- och lårfrakturer och svårläkta sår. Baksidan är dock att dessa förbättringar inte kom alla äldre till del – enbart de som registrerats.

Så vad är då hindren för att sprida de goda resultaten till hela vården av äldre? Riksrevisionen pekar dels på brister i kompetensförsörjningen i äldreomsorgen och en relativt hög personalomsättning. Samtidigt kräver ett kontinuerligt förbättringsarbete en hel del tid – att registrera uppgifter, analysera resultat och sedan implementera nya arbetssätt. Detta i verksamheter som ofta är under stor press.

Men det finns en hel del arbete som stat och kommun kan göra för att underlätta. Bland annat att säkerställa att varje uppgift bara behöver registreras en gång av personalen och att ge ett bättre stöd till verksamheter för hur de ska jobba med förbättringsarbete.

Den politiker som verkligen vill bidra till att förbättra äldreomsorgen borde lägga mer krut på knastertorra frågor som just kvalitetsregister. Istället för att försöka åstadkomma kvalitet genom statliga regleringar av bemanningstäthet eller dylikt, bör de som kan verksamheten få förutsättningar att förbättra sina resultat. Det är med all säkerhet inte en valvinnande fråga. Men på sikt bidrar det sannolikt betydligt mer till en bättre äldreomsorg.