Hoppa till innehåll

Om ekonomiskt trängda kommuner framöver tvingas ta ett allt större ansvar för personlig assistans kommer den frihetsreform LSS levererade bli en fråga för kommunala budgetavvägningar, skriver Ida Ingerö, Vårdföretagarna.

Debattartikeln publicerades på Alltinget.se 13 november 2019.


Det delade huvudmannaskapet för personlig assistans kan låta som en byråkratisk petitess. Men som så ofta med byråkratiska petitesser riskerar huvudmannaskapet bli den lilla tuva som i grunden förändrar förutsättningarna för att leva med personlig assistans i Sverige.

Inte av naturen givet
Låt oss ta det från början. Om du har behov av personlig assistans för grundläggande behov som överstiger 20 timmar per vecka är det staten – genom Försäkringskassan – som betalar din assistans. Om de grundläggande behoven understiger 20 timmar landar notan hos din hemkommun.

Det bör i sammanhanget noteras att den som har rätt till personlig assistans för grundläggande behov också har rätt till assistans för andra behov – exempelvis att ta sig till jobbet eller delta i fritidsaktiviteter.

Men vad som utgör ett grundläggande behov är inte av naturen givet, utan tvärtom något som kan förändras av såväl domslut som politiska beslut.

Oro kring lagen
År 2009 dömde Högsta förvaltningsdomstolen till Luleå kommuns fördel och avslog rätten till personlig assistans för hjälp med måltider, eftersom det inte ansågs vara av ett sådant personligt och integritetskänsligt slag att det skulle beaktas vid bedömningen av rätten till assistans.

Sedan dess har det gått tio år, och nu pågår en politisk process kring sondmatning. Från flera remissinstanser för det lagförslag som regeringen skickat ut på remiss (vilken ska besvaras senast 9 december) har det hörts en oro för att lagen kommer att bekräfta Högsta förvaltningsdomstolens beslut.

Därmed, menar flera remissinstanser, smalnas ”grundläggande behov” av så att allt färre assistansberättigade kommer upp i 20 timmar per vecka och får rätt till statlig assistansersättning.

Underskott
I oktober presenterade Sveriges kommuner och landsting (SKL) sin bild av det ekonomiska läget i landets kommuner. En tredjedel av kommunerna beräknas göra underskott 2019, och budgetavvikelserna ligger i stor utsträckning inom individ och familj, hemtjänst, särskilt boende och funktionshinderområdet.

Förlita sig på kommunen
2018 beslutade regeringen om ett tillfälligt stopp för de så kallade tvåårsomprövningarna, som innebär att en assistansberättigad vartannat år genomgår en prövning för att man ska kunna fastställa om assistansbehovet kvarstår.

När dessa återupptas kan en förändrad lagstiftning eller rättspraxis kring definitionen av grundläggande behov komma att leda till att fler assistansberättigade landar under gränsen för statlig assistans och därmed får förlita sig på kommunen.

Ersättningen räcker inte
Den statliga schablonersättningen för personlig assistans ligger under år 2019 på knappt 300 kronor och räknas inför 2020 upp med 1,5 procent, vilket understiger kostnadsökningen för kollektivavtalade löneökningar.

Men detta gäller enbart den assistansersättning staten betalar. Kommuner har rätt att sätta sitt eget timpris på den assistans de betalar för, vilket slogs fast i Högsta förvaltningsdomstolen år 2016.

Allt fler kommuner väljer att göra så. Från flera håll i landet hör vi nu om assistansanordnare som tvingas tacka nej till kunder för att kommunens ersättning inte räcker för att anställa kompetent personal och ge dem rimliga arbetsvillkor.

Statens ansvar
Därför är frågan om det delade huvudmannaskapet för personlig assistans så viktigt. Om ekonomiskt trängda kommuner framöver tvingas ta ett allt större ansvar för personlig assistans kommer den frihetsreform LSS levererade bli en fråga för kommunala budgetavvägningar.

Politiker som värnar frihetsreformen måste renodla huvudmannaskapet så att staten tar hela ansvaret.