”Politiker – våga vara gråa utredartyper”
Jakten på medial uppmärksamhet har blivit viktigare än konkret politiskt arbete, menar Anders Manell, presschef på Vårdföretagarna – och efterlyser fler grå politiker och färre influerare i maktens korridorer.
Texten publicerades i Medievärlden 24 maj 2019
På Högskolan i Karlstads A-kurs i statsvetenskap fick vi, unga förväntansfulla studenter vid 90-talets mitt, lära oss att politik är att göra gott. Eller att åtminstone försöka göra gott, som föreläsaren tillade. Jag kommer inte ihåg om jag köpte resonemanget då, men efter 30 år i och kring politiken har jag noterat att det även finns andra drivkrafter. I dagens snabba mediesamhälle har uppmärksamhet blivit en allt viktigare sådan, tyvärr delvis på bekostnad av hantverksskickligheten.
Politiskt förändringsarbete kräver komplicerade lagstiftningsprocesser. Redan i utredningsdirektiven styr man var en fråga kommer kunna landa. Vilken plats finns idag för politiker som tar inte bara de politiska frågorna, utan också processen på allvar? Under föregående mandatperiod fick vi flera exempel på vad som händer när politiker sätter de snygga rubrikerna eller den snabba uppmärksamheten före resultatet. Mediabilden blir viktigare än utfallet. Reepaluutredningen är kanske det främsta exemplet, där regeringen gjorde våld på utredningsmakten. Kloka socialdemokrater förstod naturligtvis att vinstbegränsning för företag skulle varit destruktivt för svensk välfärd. För dem måste kritiken från lagråd och remissinstanser ha känts som att stå på fjället i bara kalsonger under en snöstorm. Utåt stod Ardalan Shekarabi och regeringen pall. Sedan kom januariavtalet, och likt ett teatersällskap bytte regeringen raskt roller och repliker. Vinstbegränsningsdiskussionerna blåste bort.
Att nå genom bruset har blivit viktigare än att konstruera användbar lagstiftning. De vassaste på Twitter och snyggaste på Insta vinner. Klickmonstren. Någon skryter om sin åsiktstourettes på Twitter, en minister leker youtuber och på Facebook tar en riksdagsledamot sig an relevanta politiska spörsmål men kastar in något raljant om ensamkommande pojkar för att maximera spridningen.
Om politikerna har blivit influerare, vem ska då ta hand om det svåra lagstiftningsarbetet? Och vad händer med förtroendet för politikerna och politiken? Var finns vår tids Feldt, Könberg eller Hedborg? Politiker som kan sina respektive ämnen och samtidigt har en tydlig ideologisk kompass. De finns, det vet jag, men de är ett utdöende släkte. Dagens motsvarigheter kanske finns i Mats Persson, Maria Ferm och Jakob Forssmed. Respekterade och kunniga politiker, men knappast sina partiers affischnamn eller klickraketer.
Socialdemokraterna och Lena Hallengren har startat projektet ”Sjukvårdsresan” för att komma tillrätta med svensk sjukvårds verkliga utmaningar. De kommer bland annat lyfta tillgänglighetsproblemen, som resulterat i långa och kostsamma vårdköer. Min förhoppning är att det är politikutveckling som går på djupet och levererar förslag som faktiskt gör skillnad.
I Januariavtalet finns ett stort antal punkter som kräver gedigna utredningar och propositioner. Statsministern har varit tydlig med att avtalet skall hedras och Centerpartiet och Liberalernas väljare kräver riktiga resultat. Vem som utreder, hur direktiven ser ut, vad remisserna levererar i återkoppling och hur propositionerna skrivs är helt avgörande.
Jag hoppas att Januariavtalet kan bli en politikens återkomst, den riktiga politikerns revansch. För om alla punkterna ska genomföras krävs en kraftansträngning när utredningarna tillsätts och när de skarpa förslagen skrivs. Då har influeraren redan tröttnat.
Anders Manell
Presschef Vårdföretagarna