Avskaffat karensavdrag riskerar att kosta välfärden dyrt
Det är lätt att förstå den politiska lockelsen i att avskaffa karensavdraget – särskilt i en valrörelse. Men när förslaget diskuteras glöms ofta den avgörande frågan bort: vilka konsekvenser får det för vården, omsorgen, personlig assistans och de människor som är beroende av dem?
Erfarenheter från perioder då karensavdraget tillfälligt har tagits bort pekar på att den korta sjukfrånvaron ökar när den ekonomiska tröskeln för den första sjukdagen minskar. I Norge, som saknar karensavdrag, är sjukfrånvaron exempelvis väsentligt högre än i Sverige.
För vård- och omsorgsverksamheter får ett slopat karensavdrag särskilt stora konsekvenser. Ett äldreboende, en vårdcentral eller en assistansverksamhet kan inte låta arbetet vänta tills ordinarie personal är tillbaka. Frånvaron måste täckas upp direkt genom vikarier, övertid eller annan tillfällig bemanning. Om inte svaret är att färre medarbetare ska jobba ännu mer, blir de som vill avskaffa karensavdraget svaret skyldiga.
Hur ska vårdgivare, regioner, kommuner och de privata utförare som de anlitar, hantera en ökad korttidsfrånvaro – och vem ska betala?
Svenskt Näringsliv har beräknat att ett avskaffat karensavdrag kan innebära kostnader på upp till 42 miljarder kronor per år. För välfärdens verksamheter blir effekten särskilt kännbar eftersom personalkostnaderna ofta utgör 70–80 procent av de totala kostnaderna och inom personlig assistans omkring 90 procent. När kostnaderna för frånvaro ökar minskar utrymmet för kvalitetshöjningar, kompetensutveckling och nyrekryteringar. Men den viktigaste frågan handlar inte om kostnaderna i sig utan om vad de betyder för patienter, äldre och personer med funktionsnedsättning.
I sjukvården riskerar ökad korttidsfrånvaro att direkt påverka kapaciteten. När sjuksköterskor, undersköterskor, läkare och andra medarbetare oftare behöver ersättas med tillfällig bemanning eller när verksamheter inte lyckas täcka upp frånvaron fullt ut minskar möjligheten att ta emot patienter. Det kan innebära färre bokningsbara tider på vårdcentralen eller längre väntan på utredningar, behandlingar och operationer.
I ett läge där många regioner redan arbetar hårt för att korta vårdköerna behövs inte fler hinder.
Inom äldreomsorgen och andra boendeformer, till exempel LSS, handlar konsekvenserna framför allt om kontinuitet. För många äldre och sköra – inte minst personer med demenssjukdom – är det avgörande att möta personal som känner deras behov och rutiner. Om korttidsfrånvaron ökar behöver verksamheterna oftare ta in vikarier, vilket riskerar att skapa otrygghet och försämra kvaliteten i vården och omsorgen.
Även inom personlig assistans får kontinuiteten stor betydelse. Många assistansanvändare är beroende av ett begränsat antal assistenter som känner individens kommunikationssätt, behov och rutiner. När fler arbetspass behöver täckas av tillfällig personal påverkas tryggheten, självbestämmandet och möjligheten att leva ett självständigt liv.
Hittills har debatten om karensavdraget framför allt handlat om kostnader. Kostnader som delar av politiken underskattat och som skulle slå ett hårt slag mot Sveriges tillväxt och konkurrenskraft. Det är sig är skäl nog att inte gå vidare. Men debatten måste också handla om välfärdens kapacitet. Om mer resurser måste användas för ökade sjuklönekostnader och hantering av frånvaro finns mindre utrymme för fler vårdplatser, fler medarbetare och kortare väntetider.
I en tid när vårdköerna behöver kortas, äldreomsorgen stärkas och den personliga assistansen värnas bör politiken prioritera reformer som stärker välfärdens kapacitet. Ett avskaffat karensavdrag riskerar att åstadkomma det motsatta.