Rätten till daglig verksamhet – en social investering för delaktighet och utveckling

Daglig verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS), är en insats för personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism. Syftet med insatsen är att stärka individens möjligheter att delta i samhället, utvecklas och uppleva meningsfullhet i vardagen. För vuxna mellan 23–64 år är daglig verksamhet den vanligaste LSS-insatsen.

LSS syftar till att säkerställa goda levnadsvillkor och delaktighet i samhället. Flera partier i riksdagen vill göra FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning till svensk lag. Men glappet mellan ambitioner och verklighet är stort och blir allt större, för dem som omfattas av LSS. Daglig verksamhet är ett tydligt exempel på detta.

Det förekommer idag stora skillnader i tillämpningen mellan landets kommuner. Var du bor avgör om du får en insats eller inte.  Men var du bor avgör inte bara om du får en insats eller ej, utan också om det finns möjlighet att välja vilken typ av daglig verksamhet man vill delta i.

Många kommuner har valt att enbart tillåta kommunala dagliga verksamheter, med ett begränsat utbud. Även mellan kommuner där det finns privata alternativ råder stora skillnader, vilka som får insatsen och i ersättningsnivå och i huruvida ersättningen justeras upp i takt med kostnadsökningarna på arbetsmarknaden.

Det gäller, kort sagt, att bo i rätt kommun för att få tillgång till daglig verksamhet med god kvalitet och utgångspunkt i den enskilde.

Daglig verksamhet är en social investering, som gynnar både individen och samhället. Rätten till daglig verksamhet fastslås i LSS, men givet den bristande jämlikheten över landet är det uppenbart att rätten behöver stärkas.

LSS är en rättighetslag som ska säkerställa goda levnadsvillkor och delaktighet i samhällslivet. I förarbetena betonas att daglig verksamhet ska bidra till personlig utveckling och gemenskap samt i möjligaste mån stärka möjligheterna till arbete. [1]

Sverige har ratificerat FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning (CRPD). Artikel 27 fastslår rätten till arbete på samma villkor som andra. Artikel 19 understryker rätten att leva självständigt och delta i samhällslivet. [2]

Socialstyrelsens statistik visar att drygt 44 000 personer hade daglig verksamhet i oktober 2024. Sedan 2015 antalet som har rätt till daglig verksamhet ökat med drygt 9 000 individer.   

Diagram 1           Antal insatser inom daglig verksamhet (LSS) i riket perioden 2015–2014

Källa: Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2015–2024 (Socialstyrelsen)

Daglig verksamhet har ökat som andel av totala antalet LSS insatser, från drygt 31 procent till strax över 36 procent. Utvecklingen kan inte förklaras av att andra insatser beviljas i mindre omfattning eller får stå tillbaka för daglig verksamhet, även om de inte är substitut för varandra. Tvärtom har antalet särskilda boendeinsatser enligt LSS ökat under samma period. Fler LSS-berättigade än tidigare beviljas insatsen daglig verksamhet.

Diagram 2           Insatser inom daglig verksamhet (LSS) som andel av samtliga LSS-insatser i riket perioden 2015–2014

Både antalet personer som får daglig verksamhet och andelen som beviljas insatsen har ökat i landet som helhet. Men bakom den nationella utvecklingen döljer sig mycket stora skillnader mellan kommunerna. Skillnaderna gäller både rätten att beviljas insatsen, möjligheten att välja verksamhet, ersättningsnivåerna till utförarna och nivån på den habiliteringsersättning som ges till den som deltar i daglig verksamhet.

När landets samtliga kommuner jämförs framträder betydande variationer. Det skulle delvis kunna förklaras av lokala förutsättningar i mindre kommuner. Men även bland Sveriges tjugo största kommuner är skillnaderna stora – något som understryker att ojämlikheten inte enbart beror på kommunstorlek eller lokala förhållanden.

Diagram 3           Antal insatser inom daglig verksamhet (LSS) per 1000 invånare i landets 20 största kommuner och riket 2015 och 2024

Källa: Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2015 & 2024 (Socialstyrelsen) och Befolkningsstatistik (SCB)

I Södertälje är det tre gånger vanligare att man beviljas insatsen daglig verksamhet än om man bor i Malmö. Antalet insatser har ökat i samtliga av de tjugo största kommunerna men ökningarna har varierat kraftig under de senaste tio åren. I Göteborg har insatserna legat på en i stort sett konstant nivå, mellan 3,2 och 3,3 insatser per 1 000 invånare. Stockholm har under samma period kommit i kapp – från 2,7 till ungefär samma nivå som Göteborg i dag. Den nuvarande nivån i båda storstäderna motsvarar dock den nivå som Helsingborg och Lund hade redan för tio år sedan.

Det finns anledning att undersöka vilka lokalpolitiska beslut och reformer som gjort insatsen daglig verksamhet tillgänglig för fler LSS-berättigade, varför vissa kommuner ökat mer än andra och varför skillnaderna mellan kommunerna kvarstår.

Endast 14 procent av kommunerna har rutiner för att pröva möjligheten till arbete eller praktik årligen, vilket gör det svårt att uppskatta hur många som går från daglig verksamhet till annat arbete. [4] Socialstyrelsen har ändå konstaterat att det är få personer som övergår från daglig verksamhet till arbete: ”Den låga andelen varaktiga övergångar är anmärkningsvärd, i synnerhet då förekomsten av rutiner för att pröva arbetsförmåga är låg liksom samverkansöverenskommelser med Arbetsförmedling och Försäkringskassan.” [5] Det är även Vårdföretagarnas medlemsföretags erfarenhet att stödet från exempelvis Arbetsförmedlingen är otillräckligt.

I de flesta fall skrivs en individ ut från daglig verksamhet när hen vill prova arbete eller studier. Om försöket misslyckas riskerar individen att stå helt utan stöd. Det kan därefter ta lång tid innan man får ett nytt (kommunalt) beslut om daglig verksamhet. För den enskilde kan denna risk bidra till att man inte vågar försöka.

I flera kommuner ges lägre ersättning när utförare ordnar praktikplatser, vilket försvårar stödet till individen. Det finns också exempel där utförare inte får någon ersättning alls om deltagandet i en daglig verksamhet understiger tio timmar per vecka – en modell som riskerar att slå ut verksamheter och minska mångfalden av utförare.

De ersättningsmodeller som låter ersättning utebli eller minska kraftigt om deltagaren har praktik eller är frånvarande under perioder av psykisk ohälsa gör det mycket svårt att finansiera verksamheten på ett hållbart sätt. Det drabbar särskilt arbetsinriktade verksamheter och de som vänder sig till personer med autism utan intellektuell funktionsnedsättning, där frånvaro eller växling mellan praktik och verksamhet är en naturlig del av individens utveckling.

Det kan tyckas rimligt att ersättning enbart ska betalas ut efter faktiskt deltagande. Men en individs förmåga och ibland motivation att delta kan skifta över tid – alldeles oavsett kvaliteten på verksamheten. Verksamheter som drivs i privat regi får mycket svårt att klara sig ekonomiskt med så oförutsägbara villkor.

Kostnaden per insats inom daglig verksamhet har ökat från 212 000 kronor till 263 000 kronor per år under perioden 2015–2024, se diagram 4.  Trots detta har de reala resurserna per insats (kostnaden per insats i fasta priser) inom daglig verksamhet minskat över tid. Skälet är att ersättningen per insats inte har följt löne- och kostnadsutvecklingen. Detta leder till att det blir allt svårare att bedriva verksamhet och upprätthålla kvaliteten inom daglig verksamhet över tid.  

Diagram 4  Kostnaden per insats inom daglig verksamhet (LSS) i riket perioden 2015–2014

Källa: Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade 2015–2024 (Socialstyrelsen) & Räkenskapssammandragför kommuner (SCB)

Enligt Socialstyrelsen syftar flera av insatserna enligt SoL och LSS direkt till att bryta isolering och ofrivillig ensamhet [6]. Det gäller inte minst daglig verksamhet enligt LSS. Minskad tillgång till stöd innebär med andra ord ökad risk för isolering och ofrivillig ensamhet. Detta ska sättas i relation till de pågående, nationella satsningarna för att motverka ofrivillig ensamhet. När kommuner begränsar insatsen motverkas riksdagens och regeringens uttalade mål att bryta ensamhet bland utsatta grupper – en satsning som även fått särskilda statsbidrag. [7]

Det finns idag ingen formell regel eller lag som säger att daglig verksamhet ska avslutas vid en särskild ålder. Högsta Förvaltningsdomstolen har i en dom [8) slagit fast att daglig verksamhet i första hand är till för personer i yrkesverksam ålder, men att insatsen även kan beviljas för personer som uppnått pensionsålder om syftet är att motverka isolering/passivitet.

Regelverken i kommunerna kan idag se olika ut. Ofta har man ett bestämt åldersspann – 18–65 alternativt 18–67, eller en skrivning om att daglig verksamhet ska vara till för den som är i yrkesverksam ålder. För att motverka isolering vore det rimligare att kommunerna utgår från den enskildes behov och möjliggör att bibehålla daglig verksamhet även efter vad som betraktas som pensionsålder. Andelen 65 år eller äldre med rätt till daglig verksamhet är mindre än en halv procent.

Många unga som står utanför skolan eller arbetslivet behöver stöd, struktur och meningsfulla aktiviteter i vardagen. Trots det är tillgången till daglig verksamhet för personer under 18 år idag mycket begränsad. Det innebär att de som fallit igenom skolsystemet riskerar att hamna helt utanför både utbildning och gemenskap.

Daglig verksamhet kan vara ett viktigt steg för att återfå motivation och framtidstro – men den måste utformas på rätt sätt. För yngre personer bör insatsen i första hand syfta till att skapa vägar tillbaka till studier och utbildning. Med rätt stöd kan fler unga hitta tillbaka till lärandet, fullfölja sin skolgång och på sikt ta steget vidare till arbete.

I dag saknas ofta den arbetsinriktning och flexibilitet som krävs. Unga får sällan möjlighet att prova på studier eller arbete som en del av sin utveckling, vilket i praktiken stänger dörren till självbestämmande och självförsörjning.

För att stärka den enskildes möjligheter behöver daglig verksamhet göras mer flexibel och ha ett tydligt fokus på utbildning och arbete – och vara tillgänglig även för personer under 18 år. Yrkesverksam ålder bör i sammanhanget räknas från 15 år, då många avslutar grundskolan.

Det är en investering i unga människors framtid – och i ett inkluderande samhälle där alla får möjlighet att växa, lära och delta.

En samhällsekonomisk analys från FUB och Payoff visar att samhället går miste om ett värde på över 5 miljarder kronor årligen när insatser enligt LSS inte ges i den omfattning och kvalitet som behövs. [10]

Daglig verksamhet bör därmed inte ses som en kostnadspost, utan en social investering som:

– stärker individens möjligheter att utvecklas och bidra
– minskar risk för isolering, psykisk ohälsa och ensamhet
– frigör tid och minskar oro för anhöriga vilket minskar behovet av sjukskrivningar och möjliggör att kunna arbeta och försörja sig själva och sina familjer.
– på sikt kan underlätta övergångar till arbete

Trots att självbestämmande är en grundläggande princip i LSS, har endast 34 kommuner infört valfrihetssystem (LOV) inom daglig verksamhet [11]. Det innebär att majoriteten av personer med funktionsnedsättning saknar reella möjligheter att välja en verksamhet som passar deras behov, intressen och livssituation. Detsaknas idag dessutom en nationell överblick över vilka kommuner som erbjuder alternativ till kommunalt driven daglig verksamhet.

För att den enskilde ska ha en reell möjlighet att påverka sin vardag krävs att valmöjligheter finns – och att information om möjligheten att välja är lättillgänglig. Självbestämmande handlar inte bara om att välja mellan olika verksamheter, utan om att kunna forma ett liv som är meningsfullt, utvecklande och i linje med individens egna mål. Därför måste fler kommuner erbjuda valfrihet och aktivt stödja individens rätt att välja.

Ingen ska riskera att stå utan insats för att man vill prova något nytt. Därför bör personer som deltar i daglig verksamhet ha rätt att behålla sin plats under en övergångsperiod när de testar arbete eller studier. På så sätt kan stödet finnas kvar medan man prövar sina möjligheter.

Rätten till daglig verksamhet bör kvarstå i upp till två år under en sådan prövotid. Det skapar trygghet för individen att våga ta steget vidare, samtidigt som det finns en ordnad reträttväg om det nya inte fungerar. Det minskar också byråkratiska hinder och underlättar vägen till arbete eller studier.

LSS är en rättighetslag. Ändå varierar tillgången till daglig verksamhet kraftigt mellan olika kommuner. Det är orimligt att rätten till stöd avgörs av var man bor.

Inspektionen för vård och omsorg (IVO) bör få i uppdrag att följa upp att kommunerna lever upp till lagen – både när det gäller likvärdiga bedömningar av behov och att besluten faktiskt verkställs. På så vis kan tillgången till daglig verksamhet bli mer jämlik över landet.

Ersättningen för de som tillhandahåller daglig verksamhet skiljer sig markant över landet. Detta gäller även hur man från kommunernas sida hanterar framför allt justering av ersättningarna mellan åren. Det omsorgsprisindex som Sveriges Kommuner och Regioner tar fram årligen borde användas av samtliga kommuner och inte enbart vissa.

Erkänn daglig verksamhet som en social investering som minskar ensamhet, stärker delaktighet och ger samhällsekonomiska vinster i form av minskad sjukfrånvaro och ökad arbetsförmåga även hos anhöriga.

Det är orimligt att äldre personer med funktionsnedsättning förlorar en insats som ger gemenskap, struktur och livskvalitet. Kommunerna bör därför möjliggöra fortsatt deltagande i daglig verksamhet efter 67 års ålder, utifrån individuella behov. På så sätt kan fler få behålla ett stöd som bryter ensamhet och stärker hälsan – i linje med statens mål att motverka ofrivillig ensamhet.

Alla unga, oavsett skolgång, ska ha rätt att forma sin framtid utifrån egna förutsättningar och mål. För att stärka den enskildes rättigheter bör daglig verksamhet utformas med större flexibilitet och arbetsfokus – och vara tillgänglig även för personer under 18 år.

Alla som har rätt till daglig verksamhet ska också ha rätt att välja en verksamhet som passar deras behov och önskemål – oavsett om den drivs av kommunen eller av en annan aktör. Därför bör kommuner vara skyldiga att tillåta andra utförare att etablera och driva daglig verksamhet.

En sådan garanti skulle stärka den enskildes självbestämmande, öka mångfalden av verksamheter och bidra till bättre kvalitet genom att olika aktörer får möjlighet att utveckla verksamheter utifrån brukarnas behov. Självbestämmande är inte en princip på papper – det är en rättighet som måste kunna utövas i praktiken.

Daglig verksamhet är en rättighetsbaserad insats som skapar delaktighet, gemenskap och utveckling. Men ojämlikhet mellan kommuner, bristande flexibilitet och felaktiga ekonomiska incitament urholkar syftet.

Med en nationell samordning och en syn på daglig verksamhet som en investering i människor och samhälle kan fler nå sin fulla potential – vilket gynnar hela vårt samhälle. Både mänskligt och ekonomiskt.

[1] Prop. 1992/93:159, Stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS)
[2] FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, särskilt artikel 19 och 27
[3] Socialstyrelsen (2024), Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
[4] Socialstyrelsen (2019), Insatser och stöd till personer med funktionsnedsättning – Lägesrapport
[5] https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ny-rapport-fa-funktionshindrade-far-jobb-efter-daglig-verksamhet
[6] https://www.socialstyrelsen.se/globalassets/sharepoint-dokument/artikelkatalog/ovrigt/2024-3-8994.pdf
[7] Regeringskansliet (2023), Handlingsplan mot ofrivillig ensamhet
[8] HFD 2014:41 ”Rätten till daglig verksamhet enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade upphör vid 67 års ålder.”
[9] Socialstyrelsen (2014), Statistik om insatser enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade
[10] FUB/Payoff (2024), Samhällsekonomiska vinster av behovsanpassade LSS-insatser
[11] Upphandlingsmyndighetens Hitta LOV-uppdrag

Daglig verksamhet är en insats enligt lagen om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS). Den riktar sig till personer med intellektuell funktionsnedsättning eller autism som står utanför arbetsmarknaden och inte studerar.
Syftet är att ge en meningsfull sysselsättning, stärka individens utveckling och öka möjligheterna att delta i samhället.

Personer som omfattas av personkrets 1 eller 2 enligt LSS och som är i yrkesverksam ålder kan ha rätt till daglig verksamhet efter individuell behovsprövning. Kommunen ansvarar för att utreda och besluta om insatsen.

Drygt 44 000 personer hade daglig verksamhet enligt LSS under 2024. Sedan 2015 har antalet personer med insatsen ökat med över 9 000. Daglig verksamhet är idag den vanligaste LSS-insatsen för vuxna mellan 23 och 64 år.

Ja. Det finns stora skillnader mellan kommunerna när det gäller: vem som får insatsen möjligheten att välja utförare ersättningen till verksamheterna habiliteringsersättningen till deltagarna Var man bor påverkar därför vilka möjligheter man har att få daglig verksamhet och vilken verksamhet man kan välja.

Skillnaderna är stora. Bland Sveriges största kommuner är det ungefär tre gånger vanligare att få daglig verksamhet i Södertälje än i Malmö. Det visar att tillgången till en rättighetsinsats varierar kraftigt beroende på bostadsort.

Inte alltid. Endast ett fåtal kommuner erbjuder valfrihetssystem (LOV) inom daglig verksamhet. Det innebär att många personer saknar möjlighet att välja den verksamhet som passar deras behov och intressen bäst.

Ja. Daglig verksamhet ska enligt LSS bidra till personlig utveckling och i möjligaste mån stärka möjligheten till arbete. Samtidigt visar Socialstyrelsen att relativt få idag går vidare till arbete, bland annat eftersom stödet från myndigheter och uppföljningen ofta är otillräcklig.

I många kommuner skrivs personen ut från daglig verksamhet när hen börjar arbeta eller studera. Om försöket inte fungerar kan det ta lång tid att få tillbaka insatsen. Det skapar en otrygghet som gör att många inte vågar ta steget mot arbete eller utbildning.

Varför vill Vårdföretagarna ändra reglerna? Vårdföretagarna vill att personer ska kunna behålla sin plats i daglig verksamhet under en övergångsperiod när de provar arbete eller studier. Det skulle minska risken för individen och göra det lättare att ta steget mot egen försörjning.

När personer får rätt stöd kan anhöriga arbeta i större utsträckning och behöver inte ta lika stort omsorgsansvar.
Det kan minska sjukskrivningar och förbättra familjens livssituation.

Reglerna skiljer sig mellan kommunerna. Vårdföretagarna anser att personer ska kunna fortsätta i daglig verksamhet även efter 67 års ålder om behovet finns. Syftet är att motverka ensamhet och ge fortsatt gemenskap.

Ja, enligt Vårdföretagarna. Unga som hamnat utanför skola eller arbetsliv bör kunna få daglig verksamhet tidigare, med fokus på att återgå till utbildning eller arbete.

Ersättningen till verksamheterna har i många kommuner inte följt löne- och kostnadsutvecklingen. Det innebär att de ekonomiska resurserna i praktiken har minskat över tid, vilket riskerar att påverka kvaliteten.

Vårdföretagarna föreslår bland annat att:

Daglig verksamhet är en rättighetsinsats enligt LSS. Trots det avgörs möjligheterna idag ofta av vilken kommun personen bor i. Vårdföretagarna anser därför att rätten behöver bli mer likvärdig över hela landet, så att personer med funktionsnedsättning får samma möjligheter till delaktighet, utveckling och självbestämmande oavsett bostadsort.