Tillgänglighet är inte en särlösning – det är en del av vårt samhällskontrakt
Den tredje torsdagen i maj uppmärksammas Global Accessibility Awareness Day (GAAD) – den internationella tillgänglighetsdagen. Syftet är att få fler att prata om, tänka på och förstå betydelsen av tillgänglighet och inkludering för de över en miljard människor i världen som lever med en funktionsnedsättning.
Mycket fokus ligger på digital tillgänglighet. Det är viktigt. Men tillgänglighet handlar om så mycket mer än det digitala. Det handlar om hur vi bygger våra samhällen. Hur vi kommunicerar. Hur vi organiserar välfärden. Och ytterst om vilka människor vi tycker ska få plats i det offentliga rummet.
Därför är det svårt att förstå att vi år 2026 fortfarande bygger miljöer som exkluderar människor från början. Fortfarande tvingas personer i rullstol ta vägen via bakdörrar, kök eller varuintag för att komma in i byggnader som andra går in i genom huvudentrén. Fortfarande uppstår dyra särlösningar i efterhand eftersom tillgänglighet inte funnits med från början.
Det borde vara tvärtom.
Tillgänglighet ska inte vara något man “lägger till”. Det ska vara en självklar utgångspunkt när vi bygger samhällen, utformar tjänster och fattar beslut.
Mitt i allt som rör tillgänglighet finns också personlig assistans.
För omkring 18 000 personer i Sverige med omfattande funktionsnedsättningar är personlig assistans en förutsättning för att kunna leva ett liv som andra. Att kunna arbeta, studera, bilda familj, delta i föreningsliv, träffa vänner eller bara spontant gå ut genom dörren.
Assistansen är för dem i praktiken grunden för tillgänglighet.
Det är därför diskussionen om personlig assistans aldrig bara kan handla om kostnader och kontrollsystem. Den måste också handla om frihet, delaktighet och vilket samhälle vi vill ha.
Ett tillgängligt samhälle byggs inte genom särlösningar i efterhand. Det byggs genom att människor inkluderas från början. I arkitekturen. I kommunikationen. I tekniken. Och i välfärden. Det är först när alla som behöver hjälp också får det – det är först då vi på allvar kan tala om ett samhälle för alla.
