Debattartikel i Altinget: Barn hålls kvar i låst institutionsvård på övertid

Debatten om ungdomsfängelser förs i högt tonläge. Betydligt tystare är det om de ungdomar som i dag vårdas  enligt LVU på Statens institutionsstyrelses (Sis) ungdomshem.  Detta trots att vi vet att många av dem blir kvarhållna på låsta institutioner betydligt längre än det finns skäl till. 

En  ny rapport från  Institutet för mänskliga rättigheter  (IMR)  tydliggör problematiken: Ett stort antal barn  och unga blir  varje år  kvar på  Sis, trots att  Sis  och socialtjänsten är överens om att  de  är  färdigbehandlade.  Barn blir kvar bakom låsta dörrar – inte för att de behöver det, utan för att vuxenvärlden inte har gjort sitt jobb. 

Sis  egen statistik visar att mediantiden för en LVU-placering har ökat från fyra till sex månader sedan 2022, trots att lagstiftningen anger att vård enligt LVU i normalfallet inte ska överstiga två månader.

Kritiken måste riktas dit den hör hemma:  mot  kommunpolitiker i landets socialnämnder. Det är de som ytterst ansvarar för planering, uppföljning och beslut om vårdkedjan efter  Sis. 

Att kommuner inte skulle veta när en ungdom är redo för utskrivning faller på sin egen orimlighet. För alla andra delar av vårdkedjan finns krav på vårdplaner, genomförandeplaner och tydliga mål för placeringen. Vid LVU finns dessutom ett domstolsbeslut som borde ge än större tydlighet kring både vårdbehov och tidsramar. Ändå brister planeringen och barnen betalar priset genom fortsatt frihetsberövande utan vårdskäl.

När kommunerna brister måste den nationella politiken kliva in och ställa tydliga krav:  en placering på  Sis  bör villkoras med att det finns en utskrivningsplan redan vid inskrivning.