Debattartikel i UNT: Staten behöver ta ansvar för personlig assistans
Partierna är överens om vikten av LSS, men det räcker inte om det inte finns nog med pengar, skriver Patrik Silverudd, näringspolitisk expert och Antje Dedering, förbundsdirektör, i en debattartikel i Nya Upsala Tidning.
Nu inleds avtalsrörelsen för området personlig assistans. Utgångspunkten i den svenska modellen är att alla kollektivavtal ska följa det så kallade märket, som sätts av parterna inom industrin. Märket för 2025 är 3,4 procent. Det är en del av ett tvåårigt avtal med ett totalt avtalsvärde på 6,4 procent. För en bransch som personlig assistans, där mer än 90 procent av kostnaderna utgörs av lön, kommer detta att innebära stora kostnadsökningar som är svåra att hantera genom andra besparingar utan försämrad kvalitet.
Uppräkningen av den statliga schablonersättningen för personlig assistans har det senaste decenniet understigit kollektivavtalade löneökningar. Det är en underfinansiering som har gjort det allt svårare att bedriva personlig assistans. Om underfinansieringen fortsätter kommer seriösa utförare att behöva lämna branschen. Och ett ökande antal personer med assistans tvingas byta utförare – till kommunen eller till utförare utan kollektivavtal.
Det skulle innebära minskad valfrihet för individen och en ökad risk för oseriösa aktörer. Dessutom innebär det en minskad möjlighet för personliga assistenter att välja arbetsgivare.
Den kommunalt utförda assistansen kostar i dag 30 procent mer än vad kommunerna får i statlig ersättning. Detta beror både på att kommunerna är mindre effektiva än privata eller ideella utförare och på att den statliga ersättningen är för låg. Det betyder att kommunerna subventionerar den statligt beslutade assistansen med mer än en miljard kronor varje år.