Experiment Stockholm: Att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över vården

Vårdföretagarna har gett Gabriel Heller-Sahlgren och Henrik Jordahl i uppdrag att följa upp utvecklingen i Region Stockholms sjukvård efter den kursomläggning som inleddes efter valet 2022.

Den nya politiska inriktningen har inneburit omfattande förändringar i hur vården organiseras. Vårdval har avvecklats eller begränsats, mer vård har förts över till upphandling eller egen regi och den uttalade ambitionen har varit att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över sjukvården.

Denna kursomläggning har haft stor principiell betydelse. Stockholm har länge fungerat som ett nationellt exempel på hur offentligt finansierad vård kan organiseras med en kombination av offentliga och privata utförare. De förändringar som nu genomförs är därför inte bara viktiga för regionens invånare, utan också för den bredare diskussionen om hur svensk hälso- och sjukvård bör styras och organiseras.

I en tidigare rapport granskade författarna de beslutsunderlag som låg till grund för omställningen och konstaterade att de i flera avseenden var bristfälliga. I denna rapport analyseras i stället vad som faktiskt har hänt under de första åren efter kursändringen. Har de mål som angavs – om minskad överkonsumtion, lägre kostnader, stärkt jämlikhet och ökad robusthet – börjat realiseras?

Författarna svarar själva för rapportens innehåll, slutsatser och bedömningar. Vårdföretagarna har inte haft någon insyn i rapportförfattarnas process och inte heller något inflytande över innehållet.

Vår förhoppning är att rapporten ska bidra till en mer faktabaserad och nyanserad diskussion om sjukvårdens organisering. Stora reformer i komplexa system kräver inte bara tydliga politiska ambitioner, utan också goda beslutsunderlag och en löpande, transparent uppföljning av resultaten. Denna rapport är ett inspel till en sådan uppföljning.

Gunnar Caperius

Förbundsdirektör Vårdföretagarna

——

Sedan valet 2022 har den rödgröna majoriteten i Region Stockholm drivit igenom en omfattande kursomläggning i vården. Vårdval har avvecklats eller reviderats, upphandling har i flera fall ersatt valfrihetssystem och mer vård har tagits över i egen regi. Den uttalade ambitionen har varit att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över sjukvården, minska påstått överutnyttjande, sänka kostnaderna, stärka jämlikheten och göra systemet mer robust.
I en tidigare rapport granskade vi beslutsunderlagen bakom denna omläggning och fann att de i flera fall var bristfälliga. I denna rapport följer vi i stället upp vad som faktiskt har hänt under de första åren efter kursändringen. Fokus ligger på utvecklingen från 2023 och framåt, med jämförelser bakåt i tiden och – i den mån det är möjligt – med Skåne och Västra Götaland.

Vår övergripande bedömning är att det finns svagt stöd för att omläggningen hittills har nått de mål som angavs. Flera av de planerade förändringarna har dessutom fördröjts, reviderats eller delvis omprövats när kapacitetsproblem, juridiska hinder eller andra genomförandesvårigheter blivit tydliga.
Det finns inte tydlig evidens för att den samlade vårdkonsumtionen i Region Stockholm har minskat på ett sätt som kan tolkas som minskad medicinskt omotiverad vård. Operations- och ingreppsstatistiken ger inte stöd för en generell nedgång i aktiviteten i specialistvården. Att operationsköerna har vuxit talar för att kapacitetsproblem har uppstått snarare än för att överkonsumtion framgångsrikt har reducerats.

Inte heller finns tydligt stöd för att kostnaderna har minskat. Omställningsplanen angav en möjlig besparing på 175 miljoner kronor, men i flera centrala vårdområden har reformerna fördröjts, ändrats eller följts av kostnadsökningar. Inom gynekologin och avancerad sjukvård i hemmet har ersättningarna höjts och inom hudsjukvården har utökade uppdrag till regionägda enheter ökat kostnaderna. Inom ögonsjukvården finns fortfarande endast planerade, men ännu inte realiserade, besparingar. Sammantaget finns det därför inte stöd för att kursomläggningen hittills har lett till lägre kostnader.
Utvecklingen av produktiviteten – hur mycket vård som produceras i relation till de resurser som används – ger inte heller stöd för att reformernas målsättningar har infriats. Särskilt bekymmersamt är att påverkbar slutenvård vid kronisk sjukdom har ökat i Stockholm, samtidigt som utvecklingen varit bättre i Skåne och Västra Götaland. Det tyder på att vårdkedjan fungerar mindre effektivt än tidigare.

När det gäller jämlikhet och geografisk kontroll är slutsatsen likartad. Region Stockholm har visserligen fått större formell kontroll över var och hur vård ska bedrivas. Men det finns ännu inget tydligt stöd för att tillgången till vård har blivit mer jämlik. Tvärtom tyder mycket på att avtal och mottagningar har försvunnit snabbare än alternativ kapacitet har byggts upp. Detta riskerar särskilt att drabba patienter med svagare resurser, som har mindre möjlighet att själva navigera vårdsystemet.

Slutligen visar uppföljningen att kursomläggningen i flera fall tycks ha försämrat, snarare än förbättrat, systemets robusthet. När vårdval avvecklas, verksamheter tas över i egen regi och antalet utförare minskar kan systemet bli mer sårbart för störningar. Problem som uppstått inom ME/CFS-vården och ambulanssjukvården illustrerar detta. Flera aktörer och ägandeformer är inte någon garanti mot problem, men de kan sprida risker och minska sannolikheten för att störningar i en del av vårdkedjan får breda följdeffekter.

Sammantaget ger uppföljningen alltså inte stöd för att Region Stockholms kursomläggning hittills har gett bättre måluppfyllelse i de hänseenden som angavs som motivering när reformerna inleddes. Det som kan observeras är i flera fall i stället fördröjda eller reviderade reformer samt tecken på att omställningen har medfört nya flaskhalsar i systemet. Den mest rimliga slutsatsen är därför att kursomläggningen hittills har varit mer kostsam och mer riskfylld än vad dess förespråkare utgick från.

Under de senaste decennierna har den privata sektorn blivit en allt viktigare del av den skattefinansierade vården i Sverige. Och ingenstans har denna utveckling varit lika tydlig som i Stockholm. Redan 2008 infördes fritt vårdval i primärvården, vilket gav patienter rätt att välja vårdgivare och privata vårdgivare rätt att etablera sig så länge regionens krav uppfylldes. Därefter byggdes valfriheten successivt ut med vårdval inom flera delar av specialistvården. Region Stockholm kom därmed att bli det tydligaste svenska exemplet på ett sjukvårdssystem där offentligt finansierad vård i stor utsträckning produceras av en blandning av offentliga och privata utförare.

Detta har också gjort utvecklingen i Stockholm till en politiskt viktig symbolfråga. För förespråkare har regionen varit ett exempel på hur valfrihet, konkurrens och privat vårdproduktion kan kombineras med offentligt finansierad vård på ett rimligt sätt. För kritiker har samma utveckling i stället setts som ett uttryck för att den politiska kontrollen över vården har försvagats, med sämre utfall som konsekvens. Efter valet 2022 fick den senare tolkningen ett tydligt genomslag i praktisk politik. Den nya rödgröna majoriteten inledde en omläggning med målet att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över sjukvården. I praktiken har detta inneburit att vårdval avvecklats eller begränsats, att upphandling i flera fall ersatt valfrihetssystem och att mer vård tagits över i regionens egen regi.

I vår tidigare rapport om Region Stockholms nya sjukvårdsinriktning granskade vi de beslutsunderlag som låg bakom denna utveckling. Vår slutsats var att underlagen i flera fall var för tunna och att ordentliga konsekvensanalyser saknades. Vi fann också att forskningen inte gav något tydligt stöd för att de mål regionen angav skulle uppnås genom att begränsa vårdval och minska utrymmet för privata aktörer. Tvärtom talade mycket för att riskerna för sämre tillgänglighet och högre kostnader underskattades (Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

Den här rapporten tar vid där den tidigare slutade. Vad har hänt under de första åren efter omläggningen? Detta är en viktig fråga av flera skäl. För det första har kursomläggningen motiverats med starka påståenden om överutnyttjande, kostnadsproblem, ojämlikhet och bristande beredskap. Om detta stämmer borde de planerade effekterna efter några år i vart fall börja synas. För det andra har förändringarna genomförts i ett redan pressat vårdsystem, präglat av personalbrist, långa väntetider i delar av vården och behov av ökad produktivitet. För det tredje handlar detta inte bara om Region Stockholm. Eftersom Stockholm länge fungerat som ett skyltfönster för marknadsinslag i vården har kursomläggningen också fått stor symbolisk betydelse för den nationella debatten om valfrihet, privata utförare och offentlig styrning.

Vår utgångspunkt är att reformerna måste bedömas mot de mål som deras förespråkare själva har satt upp. Omställningsplanerna i Region Stockholm knyter reformerna till flera övergripande ambitioner: att minska överkonsumtion av vård, sänka kostnaderna, stärka jämlikheten i tillgången till vård och göra systemet mer robust. Dessa mål kan i praktiken stå i konflikt med varandra. Ett system kan exempelvis bli mer centraliserat och formellt mer styrbart, men samtidigt mindre flexibelt när störningar uppstår. Ett försök att minska vårdvolymer kan samtidigt skapa kapacitetsproblem och längre köer. Just därför måste uppföljningen ta fasta på faktiska utfall snarare än på hur reformerna har motiverats.

I rapporten behandlar vi därför fyra huvudfrågor. För det första: finns det stöd för att vårdkonsumtionen har minskat på ett sätt som tyder på mindre medicinskt omotiverad vård – eller pekar utvecklingen snarare mot minskad kapacitet och ökad undanträngning? För det andra: har kostnaderna minskat och produktiviteten förbättrats – eller har besparingarna uteblivit samtidigt som resurserna används mindre effektivt? För det tredje: har den faktiska tillgången till vård blivit mer jämlik – eller har omställningen snarare fört med sig sämre kapacitet och ökad belastning på andra delar av systemet? För det fjärde: har systemet blivit mer robust eller mer sårbart när vårdval avvecklats och fler verksamheter koncentrerats?

För att besvara dessa frågor följer vi utvecklingen i Region Stockholm före och efter kursändringen, med 2023 som startpunkt för reformperioden. Där det är möjligt jämför vi också utvecklingen med Skåne och Västra Götaland, för att skilja effekter specifika för Stockholm från bredare trender.

Ambitionen är inte att genomföra en renodlad effektutvärdering; omställningen pågår fortfarande och flera reformer har fördröjts eller ändrats. Däremot är målet att säga något meningsfullt om den riktning utvecklingen hittills har tagit och om det finns tecken på att regionens målsättningar håller på att infrias eller inte.

Omställningen i Region Stockholm är i praktiken ett systemexperiment. Den innebär inte bara förändringar i enskilda avtalsformer, utan en bred omprövning av relationen mellan valfrihet, konkurrens, privat vårdproduktion och offentlig styrning. Sådana förändringar kan naturligtvis vara motiverade. Men då bör de också senare kunna försvaras på basis av de utfall som de genererar. I denna rapport undersöker vi om utvecklingen i Region Stockholm hittills ger stöd för att så har varit fallet.

Stockholms län har sedan 1990-talet varit ett skyltfönster för tillväxten av offentligt finansierad privat vård i Sverige. Driften i offentlig regi har sedan dess gradvis kompletterats med privat utförande genom offentlig upphandling och vårdval. Upphandling innebär att den offentliga beställaren köper tjänster av privata aktörer utifrån specificerade villkor, medan vårdval innebär att patienten själv får välja bland godkända utförare. Båda modellerna har motiverats av potentialen att öka effektiviteten och förbättra tillgängligheten genom ökad konkurrens.

Även om modellerna inte är ömsesidigt uteslutande kan man förenklat säga att vårdval stärker patienters valfrihet i högre utsträckning än upphandling, som därför också passar bättre när man i praktiken inte kan tillgodose någon valfrihet värd namnet (såsom i ambulans- och akutvården). Men i många fall finns det teoretiska skäl att föredra vårdval i ett kvalitetsperspektiv, bland annat för att patienter då kan ta hänsyn till omätbara kvalitetsaspekter som inte kan beaktas vid upphandlingar (se Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

Från början var tillväxten av marknadskrafterna starkast i Stockholm jämfört med andra delar av landet och man var också bland de första regionerna att införa fritt vårdval inom primärvården 2008. Detta har resulterat i att en väldigt hög andel av vården idag levereras av privata aktörer: 71 procent av vårdcentralerna i Region Stockholm drevs i privat regi år 2024, vilket var överlägset högst i landet (SKR 2025a). Likaså har man legat i framkant när det gäller att öka valfriheten inom specialistvården: år 2024 fanns 58 procent av alla svenska vårdval inom somatisk och psykiatrisk specialistvård i Region Stockholm (SKR 2025b).

Det är intressant nog de vinstdrivande företagen som står för den stora merparten av den privat utförda vården. År 2024 bestod exempelvis hela 47 procent av Region Stockholms totala nettokostnader för primärvården av köp från privata företag, att jämföra med mindre än 1 procent av köp från ideella föreningar och stiftelser. Samtidigt bestod 19 procent av Region Stockholms nettokostnader för somatisk och psykiatrisk specialistvård av köp från privata företag, att jämföra med 2 procent av köp från ideella föreningar och stiftelser (SCB 2026). Det är alltså huvudsakligen vinstdrivande företag som har dominerat Region Stockholms privata vårdmarknad.

Sedan valet 2022 har den rödgröna majoriteten i Region Stockholm dock drivit igenom en kursomläggning som påtagligt förändrar spelreglerna i dessa hänseenden. Socialdemokraterna gick till val på att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen över sjukvården” (Hadžialić 2022) och reformriktningen efter valsegern har i korthet gått ut på att begränsa vårdval (och i vissa fall avveckla dem), ersätta vårdval med upphandling (och därigenom minska etableringsmöjligheterna och valfriheten) samt öka andelen vård som bedrivs i egen regi. De uttalade målen var att dämpa ”överutnyttjande” av vård, minska kostnaderna, stärka jämlikheten samt öka beredskapen och robustheten i leveransen (se Region Stockholm 2023a). Förändringarna består alltså inte av en enskild reform, utan av en samlad omställningsstrategi med stora konsekvenser för hur vården organiseras och bedrivs.

Efter den deklarerade kursomläggningen har en rad förändringar skett i den riktning som stakades ut. Tabell A1 i Appendixet redovisar en detaljerad tidslinje för beslut och implementeringar och utfallen diskuteras i detalj i avsnitt 3. Nedan diskuteras de viktigaste förändringarna mycket kortfattat som bakgrund.
Det tidigare vårdvalet i geriatrik upphörde i augusti 2025 och ersattes av ett nytt vårdval reserverat för idéburna organisationer, samt ökad användning av upphandling för den vård som inte bedrivs i regionens egen regi. Likaså avvecklades vårdvalet inom allergologi i december 2025; sedan dess bedrivs den vården i stället på akutsjukhusen och inom primärvården. Även vårdvalen inom intensivträning för personer med rörelsenedsättning samt för specialiserad rehabilitering vid långvarig smärta och utmattningssyndrom har avslutats (Region Stockholm 2024b; Vårdgivarguiden 2025). Andra vårdval har i stället varit föremål för revideringar där de privata delarna har minskat. Exempelvis finns vårdvalet inom gynekologi kvar, men mer avancerad kirurgi har förlagts till regionens akutsjukhus (Region Stockholm 2024c).

I andra fall har Region Stockholm fattat beslut om avveckling som ännu inte har färdigställts. Den specialiserade ögonsjukvården är ett exempel. Målet var från början att vårdvalet skulle avskaffas i september 2025, men i juni 2024 förlängde man det, bland annat på grund av oro för att tillgången till vård skulle påverkas negativt av övergången till upphandling (se Lanryd 2025). I januari 2026 tecknade dock regionen avtal med leverantörer i en upphandling och sade upp nuvarande avtal i vårdvalet. De nya leverantörerna ska börja bedriva verksamhet i oktober 2026 (Region Stockholm 2026a). Även övergången till upphandling inom hudsjukvården har dragit ut på tiden. I december 2025 angav man att avvecklingen nu planeras först under 2027, efter att nya vårdgivare anlitats genom upphandling (Region Stockholm 2025a).

Dessutom har man övergett planen på att avskaffa vårdvalet inom specialiserad neurologi. Från början var tanken att regionen skulle ta över driften, men i juni 2024 beslutade man att vårdvalet skulle vara kvar i nuvarande form. En intern analys visade nämligen att regionen saknade resurser och ekonomiska förutsättningar att överta uppdraget i sin helhet (Region Stockholm 2024d). Den ursprungliga planen att ta över specialistvården inom neurologin i egen regi genomfördes alltså inte.

Utöver att avsluta och förändra olika vårdval har regionen samtidigt också avslutat vissa upphandlade avtal och i stället tagit hem verksamhet i egen regi. Ett exempel är sjukvårdsrådgivningen 1177, som tidigare drevs i upphandlad form. Under våren 2024 togs ett beslut om att förvärva företaget som då drev 1177 – Medhelp sjukvårdsrådgivning AB – vilket innebar att verksamheten togs över i egen regi (Region Stockholm 2024e). Likaså har man successivt tagit över den prehospitala vården och ambulansvården i egen regi. All ambulansvård fördes först över till det regionägda bolaget och i januari 2026 överfördes sedan verksamheten till den nya ambulanssjukvårdsnämnden och -förvaltningen. Regionen har samtidigt tagit beslut om fortsatta förberedelser för att ta över resterande delar av prehospital vård (Region Stockholm 2025b). Även ätstörningsvården har övergått från att upphandlas till att enbart bedrivas i regionens regi, medan viss privat driven akutverksamhet samtidigt har avslutats (Region Stockholm 2024g, 2026b; se även Lanryd 2025).
Över lag har alltså Region Stockholm påbörjat en stor omställning, med en målsättning att minska den privata sektorns roll i vården. Enligt Socialdemokraternas finansregionråd Aida Hadžialić var tanken bakom omställningen mycket riktigt ett ”paradigmskifte” – och man har ämnat göra Stockholm till ett skyltfönster för vad Socialdemokraterna vill uppnå genom att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen” över välfärden mer generellt (Nordenskiöld 2024).

Vid stora och snabba förändringar av en så komplex verksamhet som specialistvård är risken för oavsiktliga konsekvenser betydande – och konsekvensanalyser är därför av stor vikt. Trots detta fanns det förvånansvärt lite beslutsunderlag för den nya inriktningen när den beslutades. Vår tidigare granskning visade att man i praktiken inte hade genomfört några konsekvensanalyser alls innan omställningsplanen sattes i verket. I det material som existerade beskrev man kort de förväntade effekterna på översiktlig basis, men man presenterade inga analyser eller redogörelser vad gäller antagandena i detta hänseende – och inte heller någon diskussion om möjliga oavsiktliga konsekvenser som skulle kunna uppstå (se Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

För att exemplifiera problemen med de bristfälliga underlag som låg bakom de politiska besluten använde vi ögonsjukvården som en fallstudie. Motiveringen bakom förändringarna påstods vara att ögonsjukvården kontinuerligt hade vuxit på ett sätt som inte ansågs reflektera behoven i regionen. Det visade sig dock att hela den volymökning som tillskrevs vårdvalet i de underlag som fanns tillgängliga kunde förklaras av sjunkande produktion i andra delar av ögonsjukvården och av en förändrad befolkningsstruktur. De förändringar i vårdvolymer som trots allt verkar ha med vårdvalet att göra var i stället koncentrerade till en ökning som skedde strax efter införandet runt 2012–2013, vilket tyder på att reformen medförde att ett uppdämt behov av ögonsjukvård plötsligt kunde tillgodoses. Detta kan också ha varit en potentiell förklaring till varför Stockholm har lyckats bättre än resten av landet med att upprätthålla vårdgarantin inom ögonsjukvården sedan vårdvalet infördes. I ljuset av detta framstod påståenden om icke-medicinskt motiverad vård som märkliga (se Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

Inte heller tyder forskningen om privata utförare, konkurrens och valfrihet inom offentligt finansierad vård – som vi gick igenom i den tidigare rapporten – på att kursomläggningen skulle ge de positiva konsekvenser som det rödgröna styret hoppades på. Denna forskning indikerar i stället att privata vårdgivare och vårdval – under rätt institutionella villkor – kan ge billigare vård till en likvärdig (eller högre) kvalitet samt stärka tillgängligheten (se Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

I Tyskland har man exempelvis funnit ökad kvalitet och effektivitet av privatiseringar av offentliga sjukhus och i Norge fann man att upphandling av dagkirurgi ökade effektiviteten (Ge m.fl. 2024; Tiemann och Schreyögg 2012; Wübker och Wuckel 2019). På liknande sätt visade en utvärdering från Centrum för medicinsk teknik och utvärdering (CMT) vid Linköpings universitet att vårdvalet inom ryggkirurgi i Stockholm ökade tillgängligheten samtidigt som kostnaderna per operation sjönk, vilket innebar att fler operationer kunde genomföras inom samma totala kostnadsram (Eriksson och Levin 2018). Dessa exempel ger stöd för vår tidigare slutats att det finns väldigt lite som tyder på att Region Stockholms omställningsstrategi – med fokus på att begränsa vårdval och minska utrymmet för privata aktörer – kommer att nå de mål som politikerna har satt upp (Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

Detta betyder naturligtvis inte att system som inkluderar privata aktörer fungerar perfekt i alla situationer. När styrningen är svag eller när uppföljningen inte fångar de viktigaste kvalitetsdimensionerna kan aktörer reagera på incitamenten på sätt som inte nödvändigtvis gynnar patienterna. Den svenska ambulanssjukvården är ett intressant exempel. Svensk forskning från Region Stockholm finner att privata ambulanser hade kortare responstider samt lägre kostnader, men att patienter som tilldelades privata ambulanser också hade högre mortalitet (Knutsson och Tyrefors 2022). Detta ger en fingervisning om riskerna med att fokusera alltför mycket på vissa kvalitetsdimensioner (som responstid) men missa andra (som medicinska utfall) i utformningen av upphandlingskontrakt.

Samtidigt är det viktigt att inte dra alltför långtgående slutsatser från den studien. Studien identifierar skillnader på marginalen mellan privata och offentliga utförare inom ett system med privata aktörer – som under den tiden stod för cirka 60 procent av marknaden – men analyserar inte systemeffekterna av privata alternativ. Att avskaffa sådana alternativ kan påverka bemanning, kompetensförsörjning, arbetssätt och incitament i hela organisationen – och därmed också utfallen i den offentliga verksamheten. Studien kan alltså inte säga något om effekterna av en sådan process. Och som vi diskuterar i nästa avsnitt finns det intressant nog tecken på just sådana oavsiktliga konsekvenser efter de reformer som har genomförts i Region Stockholm.
Sammantaget ger forskningslitteraturen i många fall stöd för att privata utförare kan bidra till ett mer effektivt system, även om resultaten varierar mellan olika studier och vårdområden. När evidensen är mer begränsad eller blandad innebär det inte nödvändigtvis att privata aktörer bör uteslutas, utan kan snarare peka på behovet av att utveckla systemets spelregler – exempelvis när det gäller uppföljning, transparens och ersättningsprinciper. Om reformer i stället innebär att utrymmet för privata utförare minskar, och därmed även graden av valfrihet och konkurrens, finns det skäl att beakta att detta samtidigt kan försvaga de mekanismer som i delar av den svenska och internationella litteraturen har förknippas med förbättringar i effektivitet, kvalitet och tillgänglighet.

I svensk debatt diskuteras frågan om privata utförare i vårdsystemet oftast i termer av effektivitet och andra konsekvenser under normala omständigheter. Men ett vårdsystem prövas minst lika mycket av sin förmåga att fungera när verkligheten avviker från planeringen: när personalbristen tilltar, när efterfrågan skiftar snabbt, eller när någon annan form av extern chock inträffar. Ett mer centraliserat system kan i praktiken bli mer sårbart i en sådan situation, eftersom färre alternativa vårdgivare finns att tillgå (se Sanandaji och Heller-Sahlgren 2026). Sådana effekter fångas normalt inte i forskning om privata aktörers effekter på kvalitet och effektivitet.

Det finns dock internationella exempel som påvisar problemen med alltför centralstyrda vårdsystem i detta hänseende. I Storbritannien har de olika nationerna olika vårdsystem: England har haft mest valfrihet, konkurrens och privata inslag vad gäller vårdproduktionen, medan Wales och Skottland har haft en mer centraliserad modell där vården huvudsakligen bedrivs i offentlig regi. Det finns många skillnader mellan länderna som gör det svårt att jämföra utfallen rakt av, men det är högst relevant att jämföra deras relativa utveckling sedan coronapandemin slog till. Pandemin var nämligen just en extern kris som testar ett vårdsystems robusthet.

Och intressant nog har Wales haft mycket större problem med vårdköer för elektiv vård jämfört med England sedan pandemin. Likaså återhämtade sig England fortare och i högre utsträckning än Skottland vad gäller vårdköer, jämfört med innan pandemin (ONS 2024, Warner 2024). När en extern kris slog till visade alltså den engelska vården större motståndskraft än den walesiska och återhämtade sig snabbare än den skotska. Detta är förenligt med hypotesen att system med fler utförare och större konkurrens kan vara mer robusta i krissituationer, eftersom de har större flexibilitet att anpassa kapacitet och organisation när förutsättningarna förändras. Storbritannien utgör endast ett exempel, men poängen är allmän: det finns mycket som talar för att ett system med ett flertal aktörer är mer robust för olika slags störningar än mer centraliserade system. Detta perspektiv skiljer sig kraftigt från antagandet som regionstyret gjorde i sin omställningsplan: att mer sammanhållna system är bättre ur ett beredskapsperspektiv.

Region Stockholms omställning är ett systemexperiment: vårdval avvecklas eller begränsas och mer vård tas över i egen regi, med hänvisning till förväntade effekter på kostnader, jämlikhet och robusthet. Som vi noterade ovan grundades dock omställningen inte i några genomgående konsekvensanalyser. Detta gör det viktigt att följa upp utfallen i kölvattnet av omställningen. Naturligtvis är det ännu inte möjligt att genomföra en rigorös utvärdering, men det går att följa upp kortsiktiga utfall under omställningens tre första år. Kan man skönja förbättringar i de hänseenden som regionstyret utlovat? Eller dominerar oavsiktliga konsekvenser av det slag som diskuteras ovan? I nästa avsnitt tar vi oss an dessa frågor.

Den politiska kursändringen i Region Stockholm inleddes som noterades i avsnitt 2 efter majoritetsskiftet i valet 2022. Tabell A1 i appendix redovisar en detaljerad tidslinje över beslut och implementering inom kursomläggningen. Den nya inriktningen konkretiserades i 2023 års budget genom uppdrag till hälso- och sjukvårdsnämnden och primärvårdsnämnden. Det är också från 2023 som förändringarna börjar få tydligt genomslag i styrdokument, omställningsplaner och beslut inom olika vårdområden. Implementeringen har därefter skett stegvis. I denna rapport används därför 2023 som startpunkt för den empiriska uppföljningen.

Uppföljningen utgår från de mål som anges i budget och omställningsplaner och ställer dem mot observerbara utfall. En viktig utgångspunkt är att målen delvis kan stå i konflikt med varandra. Regionens egna underlag pekar också i den riktningen. Exempelvis lyfter man fram risken att tillgängligheten kan försämras om vårdgivare trappar ned innan alternativ kapacitet har byggts upp (Region Stockholm 2023b, 2023c).

En återkommande invändning mot omställningen är just att sådana målkonflikter inte har synliggjorts tillräckligt tydligt. I praktiken har de ofta behandlats som tillfälliga övergångsproblem som antas kunna lösas genom ny avtalsform, snarare än som verkliga avvägningar där konsekvenser måste vägas mot varandra.

Mot denna bakgrund är den mest rimliga jämförelsen i första hand utvecklingen före och efter att den nya inriktningen började påverka styrningen. För att inte blanda ihop regionala effekter med bredare nationella trender – exempelvis bemanningsproblem, inflation eller efterverkningar av pandemin – kompletteras analysen där det är möjligt med jämförelser med Skåne och Västra Götaland. Om Region Stockholm utvecklas på samma sätt som andra stora regioner kan det tala för att bredare trender ligger bakom utvecklingen. Men om Region Stockholm avviker tydligt från de andra regionerna efter 2023 stärker det i stället bilden av att effekterna är regionspecifika.

Syftet är att pröva hur väl regionens motiveringar håller när de ställs mot faktiska utfall. Avsnitt 3.1 preciserar därför de politiska målen och översätter dem till prövningskriterier.

I Region Stockholms budget för 2023 fick hälso- och sjukvårdsnämnden och primärvårdsnämnden i uppdrag att ta fram omställningsplaner för den LOV-organiserade vården. Planerna skulle ligga till grund för att revidera eller – där man ansåg det nödvändigt – avskaffa vårdval inom ramen för den nya politiska inriktningen. I omställningsplanerna kopplas reformerna framför allt till fyra centrala mål: att minska överkonsumtion och kostnader, att skapa en mer jämlik geografisk fördelning av vården,  att stärka den geografiska kontrollen samt att skärpa etableringskrav, remissregler, medicinsk granskning och ägarprövning (Region Stockholm 2023b, 2023c). Därtill har regionen, särskilt i fråga om ambulanssjukvården men även mer generellt, motiverat omställningsplanerna med hänvisning till stärkt beredskap och stabilitet i sjukvården (Region Stockholm 2023b, d).

I vår uppföljning prövas målen mot utfall som kan följas med offentliga data. Där omställningen faktiskt har genomförts går det att analysera utfallen kvantitativt. Där den har fördröjts, justerats eller omprövats handlar analysen i stället om hur hållbara motiven har varit och vilka målkonflikter och genomföranderisker som har synliggjorts. För att fokusera på utfall snarare än formella beslut grupperar vi därför om de uttalade målen något och inkluderar även robusthet och beredskap i uppföljningen.

Mål 1: Vård, överkonsumtion och tillgänglighet

Regionens utgångspunkt är att vissa vårdområden har präglats av medicinskt omotiverad konsumtion och att en mer behovsstyrd organisering därför skulle kunna minska vårdvolymer utan att patientnyttan försämras. Samtidigt framgår det av regionens egna planer att tillgängligheten kan försämras, både under övergången – om vårdgivare inom vårdvalet trappar ned tidigt – och på längre sikt om vården i den egna regin eller den upphandlade vården inte klarar att ta emot de överförda volymerna (Region Stockholm 2023b, 2023c). Målet måste därför bedömas utifrån både vårdkonsumtion och tillgänglighet, inte bara utifrån frågan om överkonsumtion.

Vår tidigare granskning visade samtidigt att argumenten för överkonsumtion i flera fall var svaga, bland annat när det gällde vilka åtgärder som faktiskt skulle vara medicinskt omotiverade och hur besparingar hade beräknats (Heller-Sahlgren och Jordahl 2024). Överkonsumtion bör därför fortsatt behandlas som en hypotes som måste prövas, inte som ett etablerat faktum.

Ett särskilt viktigt fall är den specialiserade ögonsjukvården. Omställningsplanen hänvisar till en utredning från 2022 som påstås visa medicinskt omotiverad konsumtion och anger en möjlig besparing på 45 miljoner kronor. Ögonsjukvården lyfts också fram som ett av de områden där besparingar skulle kunna uppnås (Region Stockholm 2023b). Därtill har själva omställningen dragit ut kraftigt på tiden: tilldelningsbeslut fattades först i juni 2025, upphandlingen överprövades samma månad, slutliga avtal kunde tecknas först i januari 2026 och de nya vårdgivarna börjar ta emot patienter först den 1 oktober 2026 (Region Stockholm 2025c, 2025d, 2026a). Det gör att utfallsprövningen än så länge är begränsad. I detta fall måste analysen därför främst handla om vilket underlag som faktiskt finns för påståendet om överkonsumtion, men också om hur regionen har vägt detta mot frågor om vårdutbud, genomföranderisker och tillgänglighet.

Mål 2: Kostnader och produktivitet

Omställningsplanen från 2023 lyfte lägre kostnader som ett centralt mål och kopplade detta till en möjlig besparing på 175 miljoner kronor vid fullt genomförande (Region Stockholm 2023b, 2023c). Målet bör därför inte bara bedömas mot den allmänna kostnadsutvecklingen i regionen, utan också mot frågan om resurserna används mer effektivt efter omställningen.

Det innebär att analysen måste skilja mellan flera nivåer. För det första behöver de totala kostnaderna granskas, både i regionen som helhet och i de delar av vården där omställningen varit mest långtgående. För det andra behöver kostnaderna sättas i relation till producerad vård. En reform kan i princip vara motiverad även om kostnaderna stiger, så länge produktionen eller kvaliteten ökar mer än resursinsatsen. För det tredje måste analysen fånga om kostnaderna har minskat eller bara flyttats mellan avtalsformer, utförare eller vårdnivåer. Slutligen måste man skilja mellan övergångskostnader och mer varaktiga förändringar i kostnadsnivå och produktivitet.

Detta är metodiskt svårt. Omställningen har genomförts i olika takt inom olika vårdområden och flera av de reformer som skulle bidra till besparingsmålet har fördröjts, justerats eller ännu inte fått fullt genomslag. De senaste årens utfall fångar därför ofta en blandning av övergångsproblem, tillfälliga störningar och ofullständigt genomförda förändringar. Dessutom är produktivitet i vården svår att mäta entydigt. Analysen måste därför bygga på flera indikatorer och tolkas relativt försiktigt. Den centrala frågan är om omställningen hittills tycks ha lett till lägre kostnader, lägre kostnad per producerad vård och högre produktivitet – eller om utvecklingen pekar i motsatt riktning.

Mål 3: Jämlikhet och geografisk kontroll

Budgetuppdraget och omställningsplanerna betonade jämlik etablering och ökad geografisk kontroll (Region Stockholm 2023b, 2023c). Det räcker dock inte att visa att regionen fått större formell makt över var vården ska finnas. Den viktiga frågan är om den faktiska tillgången till vård har blivit mer jämlik.

Uppföljningen måste därför skilja mellan beslut om en ny struktur och de effekter som kan observeras. Det gäller förändringar i vårdutbud, omlokaliseringar, kapacitetsglapp och omfördelning av vård inom regionen.

Utvecklingen måste också sättas i relation till socioekonomiska mönster. Geografisk närhet, kontinuitet och förmågan att använda vården spelar större roll i områden med stora vårdbehov och svagare socioekonomiska förutsättningar (Region Stockholm 2024f).

Mål 4: Robusthet och beredskap

Robusthet anges inte alltid som ett separat effektmål i omställningsplanerna, men det är ändå en relevant fråga när avtalsformer, driftformer och utförarmixen förändras. Frågan är inte bara om regionen har fått större kontroll formellt sett, utan också om vårdsystemet blivit mer eller mindre sårbart.

Analysen måste därför beakta om systemet har tillräcklig reservkapacitet och tillräckligt många alternativa vårdvägar om en verksamhet faller bort eller får problem. Beredskapsdimensionen handlar här om systemets förmåga att fungera också vid större störningar, som pandemi, krig eller andra allvarliga samhällskriser.

Tre frågor är särskilt viktiga. Har systemets reservkapacitet och alternativa vägar stärkts eller försvagats? Har omställningen kunnat genomföras utan kapacitetsglapp? Och har beroendet av ett fåtal aktörer eller av svårrekryterad personal ökat? Också här måste man skilja mellan beslut om en ny struktur och observerad robusthet i praktiken.

Uppföljningen utgår från utvecklingen i Region Stockholm före och efter den omställning som initierades genom budgeten för 2023. Som jämförelseperiod före reformen används åren 2019–2022, med hänsyn till att pandemin påverkade både vårdvolymer och väntetider under delar av perioden. Reformperioden definieras som 2023 fram till senaste tillgängliga år eller kvartal. Bedömningen tar också hänsyn till att omställningen har genomförts i olika takt i olika vårdområden, vilket innebär att de observerade effekterna i vissa fall speglar övergångsperioder snarare än fullt genomförda reformer. För att skilja eventuella regionspecifika effekter från bredare trender jämförs utvecklingen – där det är möjligt – med motsvarande utveckling i Skåne och Västra Götaland.

Uppföljningen bygger främst på officiella källor och registerdata. Vi använder Region Stockholms bokslutskommunikéer, årsredovisningar, delårsrapporter och revisorernas årliga rapporter, liksom tjänsteutlåtanden, tilldelningsbeslut och webbnotiser från regionen. Dessutom används de årliga primärvårdsrapporterna från RPO primärvård (2021, 2022, 2024, 2025).

Tillgänglighetsdata hämtas från SKR:s databas (SKR 2026) och registerbaserad statistik hämtas från Socialstyrelsens (2026) statistikdatabas. För jämförbara indikatorer om kostnader, produktion och kvalitet används även databasen Kolada (2026).

För analysen är det särskilt viktigt att flera delar av omställningsplanen har fördröjts, justerats eller delvis omprövats, vilket noterades i avsnitt 2 (och i Tabell A1 i appendix). De skäl som anges i underlag och senare beslut handlar framför allt om kapacitetsrisker, juridiska risker, ekonomiska incitament och patientsäkerhet. Nedan diskuteras några tydliga exempel.

Avancerad sjukvård i hemmet

Omställningsplanen från juni 2023 angav att en utredning skulle ta fram förslag om ett nytt samlat uppdrag för vård i hemmet. Bakgrunden var att hembaserade uppdrag beskrevs som splittrade och svåra att samordna. I avsnittet om avancerad sjukvård i hemmet (ASIH) lyfte man också fram problem som obalanserat geografiskt utbud och otydliga gränser mot basal hemsjukvård. Detta kan tolkas som kritik mot hur LOV-strukturen fungerar i praktiken, men omställningsplanen slog inte fast någon övergång till LOU eller egen regi (Region Stockholm 2023b).

I augusti 2024 godkände hälso- och sjukvårdsnämnden en plan för vårdplatser kopplad till Socialstyrelsens riktvärden för slutenvårdsplatser. Där lyftes ASIH samtidigt fram som en vårdform som påverkar behovet av sådana platser: under 2022–2023 uppgavs omkring 3 000–3 400 personer per dag vara inskrivna i ASIH (Region Stockholm 2024h).

I maj 2025 beslutade hälso- och sjukvårdsnämndens avtalsutskott om en höjning av vårddygnsersättningen i vårdval ASIH med sju procent, motsvarande drygt 90 miljoner kronor per år. (Region Stockholm 2025i). När ASIH-utredningen till slut presenterades i augusti 2025 blev slutsatsen att ASIH skulle ligga kvar inom LOV, men med ett reviderat förfrågningsunderlag och arbete för bättre geografisk tillgänglighet (Region Stockholm 2025k).

Neurologi

Enligt omställningsplanen från juni 2023 skulle den specialiserade neurologin lämna LOV och vården i stället föras över till regionens egen regi (Region Stockholm 2023b). I juni 2024 ändrade hälso- och sjukvårdsnämnden dock inriktning och lät vårdvalet vara kvar i nuvarande form. Det nya beslutet byggde på dialog med vården i egen regi, som inte ansågs kunna ta över uppdraget i sin helhet på grund av krav på bemanning och ekonomiska förutsättningar. Förvaltningen bedömde också att en upphandling enligt LOU inte skulle lösa de grundläggande problemen, som framför allt kopplades till bristen på neurologspecialister (Region Stockholm 2024d).

Beslutet att behålla vårdvalet kombinerades samtidigt med ett uppdrag att inför 2025 öka beställningen av öppenvårdsneurologi från regionägda enheter, bland annat Centrum för neurologi vid Akademiskt specialistcentrum och Södertälje sjukhus. Kostnadsökningen angavs till upp till 3 miljoner kronor (Region Stockholm 2024d).

Gynekologi

Vårdval specialiserad gynekologi omfattades av omställningsplanen 2023. Målet var att revidera vårdvalet och inom ramen för det utreda om delar av uppdraget borde föras över till vård i egen regi. En möjlig kostnadsreduktion på 20 miljoner kronor angavs (Region Stockholm 2023b)

I mars 2024 beslutade hälso- och sjukvårdsnämnden om konkreta förändringar i vårdvalet. Inriktningen var större mottagningar, högre bemanningskrav, volymkrav och krav på deltagande i jour och beredskap (Region Stockholm 2024c). Under våren 2024 sade några vårdgivare upp sina abortuppdrag. Senare beslutade avtalsutskottet att höja samtliga ersättningar i vårdvalet med sju procent från 1 maj 2025, motsvarande cirka 30 miljoner kronor per år. Regionen uppgav samtidigt att delar av det kirurgiska uppdraget redan hade flyttats till akutsjukhusen under 2024 (Region Stockholm 2025j).

Utfallet blev alltså att vårdvalet reviderades och att delar av kirurgin flyttades till akutsjukhusen, samtidigt som de ekonomiska villkoren i vårdvalet senare förstärktes genom höjda ersättningar.

Övergripande mönster

Sammantaget framträder ett tydligt mönster. De övergripande inriktningsbesluten i omställningsplanen har i flera fall följts av justeringar när kapacitet, juridiska förutsättningar eller ekonomiska incitament inte har gjort en snabb övergång möjlig. Flera av de ursprungliga besluten har därför ändrats eller skjutits upp.

Detta tyder på att genomförandet varit mer komplext än vad de ursprungliga planerna förutsatte. Det ligger också i linje med vår tidigare granskning, som ifrågasatte om beslutsunderlagen gav tillräckligt stöd för antaganden om lägre kostnader och bättre tillgänglighet (Heller-Sahlgren och Jordahl 2024).

Dessa ändringar och avsteg är viktiga för den fortsatta analysen. Utfallet inom olika vårdområden måste nämligen förstås mot bakgrund av att flera planerade omställningar har fördröjts, justerats eller omprövats.

Vård, överkonsumtion och tillgänglighet

Omställningsplanen från 2023 byggde på antagandet att vissa delar av vården i Region Stockholm präglades av medicinskt omotiverad konsumtion – och att en mer behovsstyrd organisering därför skulle kunna minska vårdvolymerna utan att patientnyttan försämrades. Samtidigt varnade regionens eget beslutsunderlag för att tillgängligheten kunde påverkas negativt om vården i egen regi eller upphandlade vårdgivare inte klarade att ta emot de överförda volymerna, eller om patienter som fördes från specialistvård till primärvård inte kunde tas om hand där (Region Stockholm 2023b, 2023c)

En bedömning av omställningen måste därför skilja mellan tre frågor: (1) om vårdkonsumtionen faktiskt har minskat, (2) om tillgängligheten har förbättrats eller försämrats och (3) om eventuella volymminskningar verkligen kan tolkas som minskad överkonsumtion snarare än som omfördelning, undanträngning eller kapacitetsbrist.

De breda volymmått som finns tillgängliga ger inget tydligt stöd för att den samlade specialistvården i Stockholm har minskat efter omställningen. Antalet besök i specialiserad öppenvård ökade från cirka 4,40 miljoner år 2022 till 4,54 miljoner år 2024. Antalet patienter steg samtidigt från ungefär 1,13 till 1,17 miljoner. Under samma period ökade antalet besök i specialiserad öppenvård per 100 000 invånare med 1,9 procent i Stockholm medan det minskade med 1,0 procent i Västra Götaland och med 7,8 procent i Skåne. Inte heller operationsstatistiken talar för en minskad aktivitet i specialistvården i Region Stockholm. I den öppna specialistvården ökade antalet ingrepp per 100 000 invånare med 4,2 procent i Stockholm jämfört med 2,4 procent i Västra Götaland medan Skåne hade en minskning på 0,3 procent från 2022 till 2024. I slutenvården var motsvarande förändringar mindre: en ökning med 0,3 procent i Stockholm, en ökning med 1,6 procent i Skåne och en minskning med 0,1 procent i Västra Götaland. (Socialstyrelsen 2026). Sammantaget finns det alltså inget stöd för att omställningen skulle ha lett till en allmän nedväxling av specialistvården i Stockholm, vilket man kanske borde ha förväntat sig om reformerna hade minskat överkonsumtionen av vård.

Samtidigt har det blivit fler som får vänta på vård i Stockholm. Kön till operation eller åtgärd växte med 39 procent, från 5,9 till 8,2 personer per 1000 invånare från december 2022 till december 2025. Som illustreras i figur 1 har motsvarande köer i Skåne och Västra Götaland i stället minskat med 14,3 respektive 16,7 procent (SKR 2026).

Figur 1. Antal personer i kö till operation eller åtgärd per 1 000 invånare

Källa: SKR (2026) för antal personer i kö (i december varje år) och SCB (2026) för antal invånare.

Not: Y-axeln är bruten (börjar inte vid noll) för att tydliggöra variationer och utveckling över tid. Figuren avser registrerade väntande patienter och kan därför påverkas av förändringar i inrapportering och rapporteringstäckning över tid.

Den andel som får operation eller åtgärd inom 90 dagar har förbättrats i alla de tre stora regionerna, men minst i Stockholm. Från december 2022 till december 2025 ökade andelen med 3 procentenheter i Stockholm, med 11 procentenheter i Skåne och med 12 procentenheter i Västra Götaland. Utvecklingen illustreras i figur 2.

Figur 2. Andel (%) som fått operation/åtgärd inom 90 dagar

Källa: SKR (2026).

Not: Y-axeln är bruten (börjar inte vid noll) för att tydliggöra variationer och utveckling över tid.

På det hela taget är det svårt att tolka den beskrivna utvecklingen som att det har funnits överkonsumtion i Stockholm som nu har kunnat reduceras. Stockholm har ökat insatserna i specialistvården samtidig som köerna har blivit längre jämfört med Skåne och Västra Götaland.[1]

Även de årliga primärvårdsrapporterna från RPO primärvård (2024, 2025) ger en tydlig varningssignal från mottagarsidan i vårdsystemet. Rapporterna beskriver hur ansvar och patientgrupper successivt har förts över från specialistvård till primärvård och uttrycker återkommande oro för undanträngning, bristande konsekvensanalyser och risker för patientsäkerheten. Mest konkret konstateras att överflytten av patienter med ME/CFS, utmattningssyndrom och kronisk smärta innebär att många resurskrävande patienter nu hänvisas till primärvården, med “stor risk för undanträngning då resurser inte flyttas med” (RPO primärvård 2025, s. 21).[2] Kritiken handlar alltså inte bara om enskilda överföringar, utan om den bredare omställningen och risken för oavsiktliga konsekvenser när förändringar genomförs snabbt och utan tillräckliga konsekvensanalyser.

Mot denna bakgrund framstår hypotesen om minskad överkonsumtion som svagt underbyggd. I strikt mening avser överkonsumtion medicinskt omotiverad vård, alltså åtgärder utan rimlig förväntad patientnytta. De aggregerade data som finns tillgängliga kan inte visa detta. Relativt jämförbara regioner har vissa vårdvolymer ökat och köerna har vuxit. Det talar inte för minskad överkonsumtion. Med det sagt skulle det behövas mer detaljerade data för varje ingrepp för att kunna belägga förekomsten av överkonsumtion. Slutligen kan det rent allmänt tyckas underligt att tala om överkonsumtion i ett så hårt ransonerat vårdsystem som det svenska.

Kostnader

Omställningsplanen från 2023 angav lägre kostnader som mål, med en samlad möjlig besparing om 175 miljoner kronor vid fullt genomförande (Region Stockholm 2023b, 2023c). Det målet har inte uppnåtts. Regionens egna uppföljningsdokument visar att genomförandet skedde stegvis, att flera delområden krävde ytterligare beslut och att vissa förändringar senare bromsades, omprövades eller blev dyrare än planerat. Det talar inte bara för att omställningen varit ofullständigt genomförd, utan också för att delar av den ursprungliga kalkylen kan ha varit för optimistiska.

I omställningsplanens kostnadskalkyl fanns beräknade besparingar i geriatrik, ögonsjukvård, ortopedi och handkirurgi, hudsjukvård samt gynekologi. Tillsammans utgjorde de hela den angivna potentialen på 175 miljoner kronor (Region Stockholm 2023b). Samtidigt klargjorde planen att besparingarna förutsatte att överförda uppdrag kunde tas om hand inom oförändrad ekonomisk ram.

När man följer de efterföljande besluten blir det dock tydligt att omställningen hittills inte har lett till lägre kostnader. Inom geriatriken genomfördes omställningen: regionen fullföljde beslutet att det befintliga vårdvalet skulle upphöra i augusti 2025, samtidigt som ett nytt vårdval för idéburna organisationer infördes och annan vård skulle upphandlas enligt LOU. Det finns tecken på att regionen samtidigt byggde upp eller säkrade alternativ kapacitet: sommaren 2025 hade regionen i genomsnitt cirka 1 050 disponibla geriatriska vårdplatser, 59 fler än sommaren innan, och fler patienter vårdades än under tidigare år (Region Stockholm 2025g). Dessutom skulle kapacitet byggas ut i Södertälje (Region Stockholm 2024a). Men detta visar främst att alternativ kapacitet har behövt byggas upp, inte att tydliga besparingar har realiserats.

Omställningen av den specialiserade ögonsjukvården har samtidigt blivit kraftigt försenad. Omställningsplanen 2023 angav att vårdvalet först skulle revideras och därefter ersättas av upphandling enligt LOU, med en möjlig besparing på 45 miljoner kronor (Region Stockholm 2023b). Men tilldelningsbeslut kom först i juni 2025, upphandlingen överprövades samma månad och slutliga avtal blev klara först i januari 2026 (Region Stockholm 2025c, 2025d, 2026a). De nya vårdgivarna börjar ta emot patienter först den 1 oktober 2026. Det finns alltså ännu ingen reformdriven kostnadsminskning. Den nya avtalsmodellen pekar förvisso på en avsedd kostnadsdämpning: den upphandlade modellen har en budgeterad ram på 389 miljoner kronor per år, jämfört med 443 miljoner kronor för vårdvalet 2022. Det motsvarar en skillnad på omkring 54 miljoner kronor och ligger nära den besparing som omställningsplanen angav. Men detta är än så länge en planerad, inte realiserad, besparing.

Andra områden – som ortopedi och handkirurgi – befinner sig fortfarande på ett stadium av beredning och översyn (Vårdgivarguiden 2025). Inom hudsjukvården föreslog omställningsplanen att vårdvalet skulle avskaffas till förmån för upphandling enligt LOU, samtidigt som vissa delar skulle kunna föras över till egen regi (Region Stockholm 2023b). I augusti 2024 fattades beslut om avveckling av vårdvalet. Därefter fick Karolinska Universitetssjukhuset och Danderyds sjukhus i december 2025 ett utökat uppdrag inom specialiserad hudsjukvård (Region Stockholm 2025a). Någon kostnadsminskning kan dock inte konstateras. Om något har kostnaderna ökat, eftersom det utökade uppdraget beräknas höja regionens kostnader med cirka 5 miljoner kronor per år (Region Stockholm 2025h).

Även inom gynekologin går utvecklingen i motsatt riktning jämfört med den ursprungliga kalkylen. Omställningsplanen angav en möjlig kostnadsreduktion på 20 miljoner kronor (Region Stockholm 2023b). Men i april 2025 beslutade avtalsutskottet i stället att höja samtliga ersättningar i vårdvalet med sju procent, motsvarande cirka 30 miljoner kronor per år från 1 maj 2025. Regionen framhöll samtidigt att delar av det kirurgiska uppdraget redan hade flyttats till akutsjukhusen under 2024 (Region Stockholm 2025f). Det som kan observeras är alltså inte besparingar, utan i flera fall högre kostnader, fördröjda reformer eller uteblivna ekonomiska effekter.

För ASIH blev utvecklingen ännu tydligare i motsatt riktning. I maj 2025 beslutade Region Stockholm att höja resurserna med sju procent, motsvarande cirka 90 miljoner kronor per år (Region Stockholm 2025i). Också detta är svårt att förena med bilden av en omställning som redan på kort sikt skulle ha gett tydliga besparingar. Någon kostnadsminskning går inte heller att se i de totala hälso- och sjukvårdskostnaderna, som har fortsatt att öka efter 2023 enligt Region Stockholms bokslut och budgetunderlag (Region Stockholm 2023e, 2024i, 2025e).

Kostnadsutvecklingen kan också bedömas med utvecklingen av nettokostnaden för somatisk vård. Den indikatorn är relevant eftersom omställningsplanens största besparingsposter just avsåg somatiska specialistområden. Det visar sig dock att nettokostnaden per invånare har ökat i Stockholm i ungefär samma takt som i Skåne och Västra Götaland (Kolada 2026). Inte heller här finns alltså något tydligt stöd för kostnadsreduktioner i Stockholm.

Detta utesluter naturligtvis inte att besparingar kan uppstå längre fram. För ögonsjukvården förefaller sådana fortfarande vara planerade. Men den kortsiktiga evidensen talar inte för att några besparingar har realiserats hittills.

Produktivitet

Totala kostnader ger dock bara en begränsad bild av de ekonomiska effekterna. För att bedöma om resurserna används bättre är utvecklingen i produktivitet minst lika viktig, alltså hur mycket vård som produceras i relation till de resurser som används. En reform kan i princip leda till högre kostnader men ändå vara samhällsekonomiskt motiverad om produktionen eller kvaliteten ökar ännu mer. Samtidigt är produktivitet i vården svår att mäta, eftersom utfall, kvalitet, medicinsk komplexitet och patientmix varierar över tid. Det är därför också svårt att koppla förändringar i produktiviteten direkt till just omställningen i Region Stockholm. Trots dessa begränsningar ger ett antal indikatorer en relativt tydlig bild av utvecklingen i detta avseende.

Ett viktigt mått utgår från DRG (diagnosrelaterade grupper). Kostnaden per producerad DRG-poäng visar hur mycket resurser som krävs för att producera en standardiserad enhet vård. Eftersom måttet justerar för skillnader i patienternas vårdbehov och behandlingarnas komplexitet används det ofta som ett centralt produktivitetsmått i sjukhusvården. En stigande kostnad per DRG-poäng tyder normalt på lägre produktivitet, medan en fallande kostnad tyder på högre produktivitet.

I Region Stockholm ökade kostnaden per producerad DRG-poäng tydligt mellan 2022 och 2024: i den somatiska vården totalt från 68 840 kronor till 75 719 kronor, i sluten somatisk sjukhusvård från 68 841 kronor till 73 960 kronor och i öppen somatisk sjukhusvård från 68 839 kronor till 78 262 kronor (Kolada 2026). En jämförelse med Skåne och Västra Götaland ger dock inte stöd för en tydligt stockholmsspecifik produktivitetsförsämring, eftersom alla tre regionerna haft en bred kostnadsuppgång per DRG-poäng efter 2022.

Som visas i figur 3 går utvecklingen i påverkbar slutenvård vid kronisk sjukdom också i fel riktning för Stockholm. Denna indikator mäter slutenvårdstillfällen för kroniskt sjuka patienter som i viss mån bedöms kunna förebyggas genom bättre primärvård, öppenvård eller tidigare insatser. Högre värden kan därför tolkas som ett tecken på sämre vårdkedjor och mindre effektiv resursanvändning. Mellan 2022 och 2024 ökade indikatorn i Stockholm från 719,5 till 760,9 per 100 000 invånare, en försämring med cirka 6 procent. Under samma period förbättrades i stället utvecklingen i både Skåne och Västra Götaland.

Figur 3. Påverkbar slutenvård vid kronisk sjukdom, 2019–2024

Källa: Kolada (2026).

Not: Högre värden indikerar fler slutenvårdstillfällen som i viss utsträckning hade kunnat undvikas genom bättre primärvård, öppenvård eller tidigare insatser. Ett högre värde innebär en försämring. Y-axeln är bruten (börjar inte vid noll) för att tydliggöra variationer och utveckling över tid.

Sammantaget har vi en blandad men i stora delar negativ bild för Region Stockholm efter 2022. Ökningen i kostnad per DRG-poäng är inte unik för Stockholm, men påverkbar slutenvård vid kronisk sjukdom utvecklas i fel riktning i Stockholm till skillnad från i de två jämförelseregionerna.

Vår samlade bedömning är därför att det varken finns stöd för lägre kostnader eller högre produktivitet i Region Stockholm efter omställningen. I vissa avseenden tyder utfallen snarare på en svagare utveckling än i Skåne och Västra Götaland.

Jämlikhet och geografisk kontroll

Ett viktigt motiv i omställningen har varit att göra vården mer geografiskt jämlik genom att minska etableringarna inom vårdvalet – som i hög grad styrs av producenterna – och ersätta dem med starkare geografisk styrning. Omställningsplanen slår tydligt fast att geografiska principer ska införas för att säkerställa jämlik etablering och ökad geografisk kontroll. Regionen varnar dock själv för att tillgängligheten kan försämras om vård i egen regi eller upphandlad vård inte klarar att ta emot överförda volymer, eller om patienter som flyttas från specialistvård inte kan tas om hand i primärvården (Region Stockholm 2023b, 2023c).

Den centrala frågan är därför inte om regionen har fått större formell kontroll, utan om tillgängligheten inom vården har blivit mer jämlik. Hittills finns inget tydligt stöd för det. Tvärtom tyder både regionens egna beslut och kompletterande analyser på att befintliga avtal och mottagningar har försvunnit snabbare än ersättande kapacitet har byggts upp. Privata vårdavtal har i många fall sagts upp utan konsekvensanalyser och utan att motsvarande kapacitet funnits tillgänglig i ny form. Stängningar i centrala delar av Stockholm har inte alltid vägts upp av nya mottagningar utanför innerstaden eller i socioekonomiskt svagare områden (se t.ex. Lanryd 2025).

Det specialistområde där en ny geografisk struktur kommit längst är geriatriken. Region Stockholm beslutade 2024 att LOV för geriatrik skulle upphöra från augusti 2025, att Danviksgeriatriken och Vårbergsgeriatriken skulle läggas ned, att patientunderlag skulle föras över till andra kliniker och att vård i bland annat Nynäshamn, på Nacka sjukhus och på Löwenströmska skulle upphandlas enligt LOU. Samtidigt skulle kapaciteten stärkas vid Södertälje sjukhus (Region Stockholm 2024a; Vårdgivarguiden 2026). Här finns alltså en faktisk geografisk omfördelning, men den innebär inte att vården kommer närmare överallt. Snarare försvinner vissa lokala enheter samtidigt som kapacitet byggs upp på andra platser.

Även inom hudsjukvården beslutade regionen 2024 att avveckla vårdvalet och ersätta det med upphandling, med ett uttalat syfte att få mottagningar i fler delar av länet (Region Stockholm 2025a). Regionens egen analys visade dock att utgångsläget var starkt koncentrerat, samtidigt som omställningsunderlaget föreslog en ännu större koncentration av avancerad vård till färre och större enheter. Beslutsunderlaget pekade också på övergångsrisker, bland annat att tillgängligheten kan försämras under omställningsperioden och att kontinuiteten kan skadas när ett helt vårdområde organiseras om (Region Stockholm 2024j). Viss vård har redan flyttats till Danderyds sjukhus och Karolinska Universitetssjukhuset, men detta har också ökat kostnaderna (Region Stockholm 2025h).

Inom ögonsjukvården blev förloppet ännu mer utdraget. Upphandlingen överprövades 2025, nuvarande avtal fortsatte tills vidare och även när nya avtal tecknades i januari 2026 var det fortfarande oklart hur många mottagningar som skulle finnas och exakt var de skulle ligga inom de fem nya geografiska områdena (Region Stockholm 2025c, 2025d, 2026a). Regionen beskriver själv modellen som mer jämlik eftersom vården ska samlas i färre och större mottagningar med ett likvärdigt utbud, men det går ännu inte att bedöma i vilken utsträckning detta faktiskt kommer att nås.

Flera andra förändringar visar samma grundproblem som uppstår när kapacitet avvecklas innan ersättande verksamhet är fullt på plats. När vårdvalet för specialiserad lymfödemrehabilitering avvecklades konstaterade regionen att vårdutbudet redan hade minskat i takt med att vårdgivare avslutat sina avtal, vilket skapade risk för ett tillfälligt glapp (Region Stockholm 2023b). Dessutom beslutades att patienter med långvarig smärta, utmattningssyndrom och ME/CFS successivt skulle flyttas till primärvården med stöd av specialiserade enheter (Region Stockholm 2023b, 2024c). När Bragée kliniker, den enda vårdgivaren inom ME/CFS-tillägget, avslutade verksamheten i december 2023 uppstod dock omställningseffekter tidigare än planerat. Patientnämndens förvaltning rapporterade därefter ett växande antal ärenden från patienter som upplevde brister i övergången mellan olika vårdnivåer (Region Stockholm 2024k). Det är inte i sig ett bevis för generell systemförsämring, men det visar att tillgången till vård kan försämras under övergångsperioder även när reformen motiveras med ökad jämlikhet.

Den socioekonomiska dimensionen gör frågan ännu viktigare. Region Stockholms egen målbild för hälso- och sjukvården framhåller att geografisk närhet till vårdgivare är särskilt viktig för personer från svagare socioekonomiska grupper och att tillgången till primärvård därför behöver säkras i områden med stora behov (Region Stockholm 2024f). Regionen försökte möta detta genom att inför 2024 höja ersättningen till husläkarverksamheten med basal hemsjukvård med drygt 460 miljoner kronor, där den största ökningen kopplades till Care Need Index, ett socioekonomiskt index som mäter befolkningens förväntade vårdbehov. Regionen uppgav uttryckligen att denna förstärkning också skulle ge vårdcentralerna bättre förutsättningar att ta emot vård som förts över från specialistvården (Region Stockholm 2023f).

Det är dock viktigt att skilja mellan sådana satsningar och observerade utfall. Att ersättningen har höjts visar att regionen försökt stärka primärvårdens jämlikhet, men det är inte i sig belägg för att den geografiska eller socioekonomiska jämlikheten faktiskt har förbättrats. Den försiktiga slutsatsen blir därför att omställningen har kombinerats med ett tydligt jämlikhetsmotiv och en riktad ekonomisk förstärkning av primärvården, men att det fortfarande saknas tydliga utfallsdata som visar att detta omsatts i bättre tillgänglighet eller mer jämlika vårdresultat. Den slutsatsen ligger också i linje med Vårdanalys bedömning att omställningen mot en sjukvård som är “god och nära” kräver starkare förutsättningar för primärvården och tydligare styrning för att få genomslag i verksamheterna (Vård- och omsorgsanalys 2025).

Samtidigt finns vissa konkreta omställningseffekter som är särskilt relevanta. Efter stängningen av Aleris närakut vid Hötorget – som tog emot omkring 35 000 patienter per år – har patienterna i stället hänvisats till vårdcentraler eller akutsjukhus. Dessutom tycks patienter inom allergologi, ortopedi och långvarig smärta i vissa fall ha “försvunnit” ur köstatistiken när privata mottagningar lagts ned (se Blix och Barkman 2026; Lanryd 2025). Det är inte i sig ett direkt bevis för ökad socioekonomisk ojämlikhet, men det pekar på en mekanism som sannolikt drabbar patienter med svagare resurser hårdare: de som har minst möjlighet att själva leta upp alternativ eller köpa vård privat förlorar sannolikt mest på de omställningsproblem som har uppstått.

Vår samlade bedömning är därför att det hittills inte finns stöd för att omställningen efter 2023 har stärkt den geografiska eller socioekonomiska jämlikheten i vården i Region Stockholm. Det som kan observeras är snarare ökad politisk kontroll över vårdutbudets struktur, men också lokala nedläggningar, färre ingångar till vissa specialistområden och en högre belastning på primärvården i ett läge där vårdbehoven redan är störst i socioekonomiskt utsatta områden. Detta utesluter inte att den nya modellen på längre sikt kan ge en mer jämlik struktur, men de observerbara effekterna hittills talar mer för ökad risk för ojämlikhet i faktisk tillgång än för motsatsen.[3]

Beredskap och robusthet

Även om beredskap och robusthet inte alltid formuleras som ett separat effektmål i omställningsplanerna är det en relevant dimension när avtalsformer, driftformer och utförarmixen förändras. Frågan är nämligen inte bara om styrningen förbättras i den nya strukturen i normala situationer, utan också hur väl systemet fungerar när verkligheten avviker från planeringen: när personalbristen tilltar, när efterfrågan skiftar snabbt, eller när någon annan extern chock inträffar (se Sanandaji och Heller-Sahlgren 2026). Det är i det avseendet anmärkningsvärt att Region Stockholm i själva omställningsplanen uttryckligen varnar för att tillgängligheten kan försämras under en övergångsperiod om vårdvalsvårdgivare trappar ned innan ny kapacitet är på plats och om vård i egen regi eller LOU-upphandlad vård inte kan skala upp tillräckligt snabbt (Region Stockholm 2023b, 2023c).
Det finns också tecken på att störningar har uppstått under omställningen. Ett viktigt exempel är vårdvalet inom ME/CFS. Där fanns som noterats i praktiken bara en enda utförare. När Bragée kliniker avslutade verksamheten i december 2023 uppstod därför ett kapacitetsglapp långt före den planerade slutpunkten 2025. Patientnämnden redovisade 57 anmälningar på ett halvår, där återkommande teman var avslagna remisser, bristande kunskap i primärvården och patienter som föll mellan vårdnivåer (Region Stockholm 2024k). Det illustrerar hur sårbart systemet kan bli när alternativ saknas och när omställningen sker innan ny kapacitet har byggts upp.

Ambulanssjukvården är ett annat viktigt exempel. Ett argument bakom övertagandet av ambulansdriften i egen regi var att man ville stärka beredskapen och styrbarheten, på grund av det förändrade världsläget (Region Stockholm 2023d). Under sommaren 2025 – strax efter att driften hade övertagits helt i egen regi – bidrog dock stora bemanningsproblem till att färre ambulanser kunde hållas i drift, vilket skapade behov av tillfälliga lösningar och ironiskt nog inköp av extra resurser från privata aktörer. En sannolik förklaring var de arbetsmiljöproblem som uppstod i samband med övergången till egen regi och som hade uppmärksammats tidigare under året (Sanandaji och Heller-Sahlgren 2026). Liknande problem kan givetvis också uppstå hos privata aktörer. Poängen är dock att flera aktörer och ägandeformer sprider riskerna och därmed minskar sårbarheten vid störningar – alltså tvärtemot vad Region Stockholm antog i omställningsplanen.

Detta betyder naturligtvis inte att ett mer decentraliserat system alltid stärker resiliensen. Mer komplexa system kan teoretiskt sett göra det svårare att få en samlad bild av eventuella problem i vårdkedjan och att samordna responsen på dessa. Men i flera fall kan ett system med fler aktörer i praktiken minska sårbarheten för att problem som finns i en organisation får systempåverkande effekter.

Ur ett robusthetsperspektiv räcker det därför inte att bedöma reformerna utifrån hur väl den nya strukturen fungerar när allt går som planerat. Det är också centralt att förstå hur väl systemet klarar störningar utan att patienter blir utan vård eller hänvisas till mindre lämpliga delar av systemet.

Erfarenheterna från Region Stockholm tyder på att sådana risker inte är hypotetiska. När kapacitet avvecklas innan alternativ är på plats – eller när möjligheten att snabbt använda andra utförare försvagas – ökar sannolikheten för att störningar får bredare konsekvenser. Detta måste också tas med i beräkningarna när man utvärderar den nya modellen i relation till den gamla.

Den rödgröna majoriteten i Region Stockholm har sedan valet 2022 genomfört en omfattande kursomläggning i vården. Vårdval har avvecklats eller begränsats, mer vård har förts över till upphandling eller regionens egen regi och den politiska ambitionen har uttryckligen varit att ta tillbaka den ”demokratiska kontrollen” över sjukvården. I denna rapport har vi följt upp de första årens utfall mot de mål som regionen själv har lyft fram: mindre överkonsumtion, lägre kostnader, starkare jämlikhet och ökad robusthet. Vår samlade bedömning är att det hittills finns svagt stöd för att dessa mål har uppnåtts.

Det första utfallet gäller vårdkonsumtion och tillgänglighet. Omställningen motiverades delvis med att vissa vårdområden präglades av medicinskt omotiverad konsumtion och att en mer behovsstyrd organisering därför borde kunna minska vårdvolymerna utan att patientnyttan försämras. Våra resultat ger dock inte stöd för att detta har skett på ett övertygande sätt. Den samlade specialistvården i Stockholm har inte minskat medan operationsköerna har vuxit. Den mest rimliga tolkningen är därför inte att överkonsumtion framgångsrikt har reducerats, utan att det finns kapacitetsproblem i delar av systemet.
Det andra utfallet gäller kostnader och produktivitet. Här är bilden också tydlig. Omställningsplanen angav betydande möjliga besparingar, men dessa har hittills inte realiserats. Inom flera vårdområden har reformerna blivit dyrare än väntat, fördröjts eller krävt följdbeslut som pekar i motsatt riktning mot den ursprungliga kalkylen. Produktivitetsutvecklingen ger inte heller stöd för att resurserna används bättre. Flera indikatorer tyder i stället på att Stockholm har haft en svagare produktivitetsutveckling än Skåne och Västra Götaland. Sammantaget är det därför svårt att hävda att kursomläggningen hittills har gett en mer kostnadseffektiv sjukvård.

Det tredje utfallet gäller jämlikhet och geografisk kontroll. Region Stockholm har utan tvekan stärkt sin formella kontroll över hur vårdutbudet organiseras. Men rapporten finner inte något tydligt stöd för att vårdutfallen eller tillgången till vård därmed blivit mer jämlik. Tvärtom tyder mycket på att vårdutbud har dragits tillbaka snabbare än ny kapacitet har byggts upp. I flera fall har patienter hänvisats vidare till primärvård, akutsjukhus eller andra delar av systemet utan att motsvarande kapacitet nödvändigtvis funnits på plats. Detta är särskilt viktigt ur ett jämlikhetsperspektiv. Patienter med starka resurser kan nämligen ofta lättare söka sig vidare, byta vårdgivare eller navigera i ett mer fragmenterat system. Patienter med svagare resurser riskerar däremot att drabbas hårdare när ingångarna till vården blir färre eller mer svåröverskådliga. Det går alltså att tala om ökad politisk kontroll efter omställningen, men inte om förbättrad jämlikhet i observerbara utfall.

Det fjärde utfallet gäller robusthet. Detta perspektiv har ofta hamnat i skymundan i debatten om privata utförare, men det framstår som centralt i ljuset av utvecklingen i Stockholm. Ett system med färre utförare och större koncentration i egen regi kan i teorin vara lättare att styra i vissa avseenden. Men det kan samtidigt bli mer sårbart om kapacitet försvinner innan alternativ finns på plats, om nyckelkompetens går förlorad eller om störningar i en del av vårdkedjan snabbt sprider sig till andra. Problemen inom ME/CFS-vården och ambulanssjukvården illustrerar att detta inte är en teoretisk invändning. De visar att ett system också måste bedömas utifrån hur det klarar störningar, inte bara hur det fungerar när allt går enligt plan. Även här talar resultaten alltså mer för ökad sårbarhet än för stärkt robusthet.

Kursomläggningen i Region Stockholm har inte bara varit en organisatorisk omställning. Den har också varit ett test av en politisk idé: att mindre valfrihet, mindre privat vårdproduktion och mer offentlig kontroll skulle ge en bättre fungerande sjukvård. Hittills ger utfallen inte något vidare stöd för denna idé. Det betyder inte att varje enskild förändring nödvändigtvis är felaktig eller att alla privata lösningar alltid är överlägsna offentliga. Men det betyder att de löften som bar upp omläggningen hittills inte tycks ha infriats på det sätt som dess förespråkare antydde.

I någon mening förstärker detta också den centrala poängen i vår tidigare rapport. Då visade vi att beslutsunderlagen var för svaga för att motivera den stora kursomläggning som då precis hade börjat. Nu visar uppföljningen att de svaga beslutsunderlagen också tycks ha följts av svaga utfall. Det handlar alltså inte bara om att regionen borde ha utrett förändringarna bättre innan de genomfördes. Det handlar också om att de första årens erfarenheter ger skäl att ifrågasätta själva riktningen i reformerna.

Den mest rimliga slutsatsen är därför att Region Stockholms kursomläggning hittills har varit mer problematisk än framgångsrik. Omställningen har inte tydligt minskat överkonsumtion, inte tydligt sänkt kostnaderna, inte tydligt stärkt jämlikheten och inte tydligt gjort systemet mer robust. Det som i stället kan observeras är fördröjningar, omprövningar, målkonflikter, kapacitetsproblem och flera tecken på att vården blivit mindre flexibel.

Mot denna bakgrund framstår fortsatt försiktighet som den mest rimliga hållningen. När stora förändringar genomförs i ett komplext vårdsystem bör de inte bara vara politiskt motiverade. De bör också kunna försvaras med goda underlag och tydliga resultat. Detta saknas hittills i den omställning som just nu pågår i Region Stockholm.

Blix, Mårten och Catharina Barkman. 2026. Försvunna patienter och ökade vårdköer: Effekter av avprivatiseringen i stockholmssjukvården 2023–2025. Tankesmedjan Synaps.
Eriksson, Thérèse och Lars-Åke Levin. 2018. Utvärdering av vårdval ryggkirurgi i Stockholms län. Rapport 2018:1 i CMT:s rapportserie, Linköpings universitet.
Ge, Ge, Tor Iversen, Oddvar Kaarbøe och Øyvind Snilsberg. 2024. ”Impacts of Norway’s extended free choice reform on waiting times and hospital visits.” Health Economics 33(4): 779–803.
Hagen, Terje P., Geir Hiller Holom och Kebebew N. Ameyu. 2018. ”Outsourcing day surgery to private for-profit hospitals: the price effects of competitive tendering.” Health Economics, Policy and Law 13(1): 50–67.
Hadžialić, Aida. 2022. “Vi måste tillbaka till att ge vård efter behov.” Mitt i Stockholm, 10 juni, https://www.mitti.se/debatt/debatt-vi-maste-tillbaka-till-att-ge-vard-efter-behov-6.27.36924.365a8b22e8
Heller-Sahlgren, Gabriel och Henrik Jordahl. 2024. Förhastade förändringar: En granskning av sjukvårdspolitikens nya inriktning i Region Stockholm. Rapport, Vårdföretagarna, Stockholm.
Knutsson, Daniel och Björn Tyrefors. 2022. ”The quality and efficiency between public and private firms: Evidence from ambulance services.” The Quarterly Journal of Economics 137(4): 2213–2262.
Kolada. 2026. Kommun- och regiondatabasen Kolada. Rådet för främjande av kommunala analyser.
Lanryd, Lovisa. 2025. Socialiseringsvågen i Stockholm del II – kaos, köer och kostnader. Rapport, Timbro, Stockholm.
Läkartidningen. 2024. ”Fler läkare i Stockholms prehospitala vård: »Väldigt stort intresse«.” 8 augusti, https://lakartidningen.se/nyheter/fler-lakare-i-stockholms-prehospitala-vard-valdigt-stort-intresse/
Läkartidningen. 2025. “Delade meningar när Region Stockholm tog över allergologin.” 14 april, https://lakartidningen.se/nyheter/delade-meningar-nar-region-stockholm-tog-over-allergologin/
Nordenskiöld, Tomas. 2024. ”Hon leder S projekt – ska dra tillbaka privata vården.” Expressen, 14 mars, https://www.expressen.se/nyheter/sverige/de-har-slosat-extremt-mycket-skattepengar/
ONS. 2024. ”NHS planned care waiting times across the UK.” Office for National Statistics, https://www.ons.gov.uk/peoplepopulationandcommunity/healthandsocialcare/healthcaresystem/articles/nhsplannedcarewaitingtimesacrosstheuk/2024-06-18.
Region Stockholm. 2023a. ”Omställningsplan vårdval beslutad.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2023/06/omstallningsplan-vardval-beslutad/.
Region Stockholm. 2023b. ”Omställningsplan vårdval 2023.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2023-0097.
Region Stockholm. 2023c. ”Omställningsplan vårdval 2023.” Tjänsteutlåtande, Primärvårdsnämnden, PVN 2023-0489.
Region Stockholm. 2023d. ”Beslut om att organisera tjänsten vägburen ambulanssjukvård i egen regi.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2023-0665.
Region Stockholm. 2023e. Bokslutskommuniké 2023.
Region Stockholm. 2023f. ”Revidering av förfrågningsunderlag för vårdval husläkarverksamhet med basal hemsjukvård 2024.” Tjänsteutlåtande, Primärvårdsnämnden, PVN 2023-0625.
Region Stockholm. 2024a. ”Geriatrisk vård får ny struktur för ökad jämlikhet.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2024/05/geriatrisk-vard-far-ny-struktur-for-okad-jamlikhet/.
Region Stockholm. 2024b. ”Avveckling av vårdval intensivträning för personer med rörelsenedsättning och upphandling av konduktiv pedagogik.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2024-0385.
Region Stockholm. 2024c. ”Vårdval specialiserad gynekologi förändras.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2024/03/vardval-specialiserad-gynekologi-forandras/.
Region Stockholm. 2024d. “Vårdval specialiserad neurologi kvarstår.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2024/06/vardval-specialiserad-neurologi-kvarstar/.
Region Stockholm. 2024e. “Nu tar Region Stockholm över 1177 på telefon.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2024/03/nu-tar-region-stockholm-over-1177-pa-telefon/.
Region Stockholm. 2024f. Målbild och strategi för hälso- och sjukvården 2040.
Region Stockholm. 2024g. “Så blir ätstörningsvården i Region Stockholm.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2024/02/sa-blir-atstorningsvarden-i-region-stockholm/
Region Stockholm. 2024h. ”Plan för vårdplatser som möter behovet.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2023-0879.
Region Stockholm. 2024i. Bokslutskommuniké 2024.
Region Stockholm. 2024j. “Förslag att upphandla tjänster inom öppen specialiserad hudsjukvård.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2024-0483.
Region Stockholm. 2024k. “Principärende: Situationen för patienter med ME/CFS.” Tjänsteutlåtande, Patientnämndens förvaltning, PaN A2404-0060.
Region Stockholm. 2025a. “Utökat uppdrag inom specialiserad hudsjukvård till Karolinska och Danderyds sjukhus.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/12/utokat-uppdrag-inom-specialiserad-hudsjukvard-till-karolinska-och-danderyds-sjukhus/.
Region Stockholm. 2025b. ”Region Stockholm tar över ambulansdirigeringen.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/11/region-stockholm-tar-over-ambulansdirigeringen/.
Region Stockholm. 2025c. ”Beslut om tilldelning av leverantörer i upphandling av specialiserad ögonsjukvård”. Hälso- och sjukvårdsförvaltningen, Avdelningen för specialiserad vård, Planeringsenheten. Delegationsbeslut 2025-06-09, HDIR 25177, HSN 2023-0938.
Region Stockholm. 2025d. ”Upphandlingen av specialiserad ögonsjukvård har överprövats.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/06/upphandlingen-av-specialiserad-ogonsjukvard-har-overprovats/
Region Stockholm. 2025e. Budget 2026 för Region Stockholm.
Region Stockholm. 2025f. ”Höjda ersättningar för vårdval specialiserad gynekologi.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/04/hojda-ersattningar-for-vardval-specialiserad-gynekologi/
Region Stockholm. 2025g. ”Läget i Region Stockholms sjukvård – summering av sommaren”. https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/09/laget-i-region-stockholms-sjukvard—summering-av-sommaren/
Region Stockholm. 2025h. ”Utökat uppdrag inom specialiserad hudsjukvård för regionägd vård.” Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2025-0169.
Region Stockholm. 2025i. ”Ökade resurser till avancerad sjukvård i hemmet i Region Stockholm. https://www.regionstockholm.se/nyheter/2025/05/okade-resurser-till-avancerad-sjukvard-i-hemmet-i-region-stockholm/
Region Stockholm. 2025j. ”Beslut om höjd ersättning i vårdval specialiserad gynekologi”. Tjänsteutlåtande, Hälso- och sjukvårdsnämnden, HSN 2025-0180.
Region Stockholm. 2025k. ”Avtalform och inriktning för Avancerad sjukvård i hemmet (ASIH).” Hälso- och sjukvårdsnämnden, Tjänsteutlåtande, HSN 2025-0354.
Region Stockholm. 2026a. “Avtal klara för en mer jämlik specialiserad ögonsjukvård.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2026/01/avtal-klara-for-en-mer-jamlik-specialiserad-ogonsjukvard/
Region Stockholm. 2026b. ”Läget i ätstörningsvården – ett år efter förändringen.” https://www.regionstockholm.se/nyheter/2026/01/laget-i-atstorningsvarden/
RPO primärvård. 2021. Primärvårdsrapport 2021.
RPO primärvård. 2022. Primärvårdsrapport 2022.
RPO primärvård. 2024. Primärvårdsrapport 2024.
RPO primärvård. 2025. Primärvårdsrapport 2025.
Sanandaji, Nima och Gabriel Heller-Sahlgren. 2026. Vården och socialiseringen. Rapport, Timbro, Stockholm.
SCB. 2026. Data hämtade från Statistikdatabasen, https://www.statistikdatabasen.scb.se/pxweb/sv/ssd/
SKR. 2025a. Verksamhetsstatistik 2015–2024. Statistik för verksamhetsåret 2024, https://skr.se/halsaochsjukvard/ekonomiochavgiftersjukvard/ekonomiochverksamhetsstatistiksjukvard.7872.html
SKR. 2025b. Regionernas valfrihetssystem 2024. Införda valfrihetssystem 2007 och framåt, https://www.dataportal.se/en/datasets/653_31194
SKR. 2026. Väntetider i vården, https://extra.skr.se/vantetiderivarden.46246.html
Socialstyrelsen. 2026. Data hämtade från Socialstyrelsens statistikdatabas om specialistvård.
Tiemann, Oliver och Jonas Schreyögg. 2012. ”Changes in hospital efficiency after privatization.” Health Care Management Science 15: 310–326.
Vård- och omsorgsanalys. 2025. Omtag för omställning: Utvärdering av omställningen till en god och nära vård: slutrapport. Rapport 2025:1. Myndigheten för vård- och omsorgsanalys.
Vårdgivarguiden. 2025. ”Omställningsplan vårdval.” https://vardgivarguiden.se/avtal/om-vardavtal-med-regionen/omstallningsplan-vardval/
Vårdgivarguiden. 2026. “Geriatrisk vård – avtal och uppdrag.” https://vardgivarguiden.se/avtal/avtalsomrade/lou-regionagd/geriatrik/.
Warner, Max. 2024. ”NHS recovery in Scotland is lagging behind England’s.” Institute for Fiscal Studies, https://ifs.org.uk/articles/nhs-recovery-scotland-lagging-behind-englands
Wübker, Ansgar och Christiane Wuckel. 2019. “The impact of private for-profit hospital ownership on costs and quality of care – Evidence from Germany.” CESifo Economic Studies 65(4): 373–401.

Tabell A1. Tidslinje för beslut och implementering 2023‒2025/26

För Tabell A1 – se pdf.

[1] I en tidigare version av rapporten redovisades även uppgifter om disponibla somatiska vårdplatser från SKR:s databas Väntetider i vården. Den figuren har tagits bort eftersom den underliggande statistiken på sjukhusnivå uppvisar tecken på rapporteringsavvikelser för vissa år. Dessutom är regionnivåerna i SKR:s serie inte utan vidare jämförbara med närliggande Kolada-nyckeltal, som anger SKR som källa. Eftersom primärmaterialet därmed är osäkert, och uppgifterna endast hade marginell betydelse för rapportens analys och slutsatser, har de exkluderats.
[2] ME/CFS (myalgisk encefalomyelit/kroniskt trötthetssyndrom) är ett kroniskt tillstånd med svår långvarig utmattning, ofta förvärrad av ansträngning. Symtomen överlappar delvis med andra tillstånd som utmattningssyndrom och kronisk smärta, som också kan innebära långvarig trötthet, smärta och nedsatt funktionsförmåga.
[3] För en säkrare bedömning i detta hänseende skulle det krävas väntetids- och vårdutnyttjandedata på kommun- eller stadsdelsnivå, uppgifter om remisser och omhändertagande mellan vårdnivåer samt socioekonomiskt nedbrutna data om vårdanvändning, reseavstånd och faktisk kontinuitet i vården.

Rapportens huvudslutsats är att det hittills finns svagt stöd för att Region Stockholms kursomläggning har uppnått de mål som sattes upp. Förändringarna har i flera fall försenats eller ändrats, samtidigt som rapporten inte finner tydliga tecken på lägre kostnader, ökad jämlikhet eller ett mer robust vårdsystem.

Rapporten följer upp vad som hänt efter den politiska kursändringen i Region Stockholm efter valet 2022. Den analyserar utvecklingen utifrån de mål regionen själv satte upp: minskad överkonsumtion, lägre kostnader, ökad jämlikhet och stärkt robusthet.

Rapporten konstaterar att det hittills inte finns tydligt stöd för att målen har uppnåtts. Samtidigt betonas att omställningen fortfarande pågår och att flera reformer ännu inte är fullt genomförda. Slutsatsen gäller därför utvecklingen hittills.

Nej, rapporten hittar inget tydligt stöd för det. Antalet besök och ingrepp i specialistvården har inte utvecklats på ett sätt som tyder på att någon omfattande överkonsumtion har minskat. Däremot har operationsköerna vuxit.

Ja. Rapporten visar att kön till operation eller åtgärd ökade i Region Stockholm mellan 2022 och 2025, samtidigt som motsvarande köer minskade i både Skåne och Västra Götaland.

Rapporten finner inget tydligt stöd för det. Tvärtom pekar den på att flera planerade besparingar ännu inte har realiserats, samtidigt som ersättningar i vissa vårdområden har höjts och nya kostnader har tillkommit.

Det kan fortfarande bli så. Rapportens slutsats är dock att de besparingar som utlovades ännu inte kan visas i praktiken. Flera reformer har dessutom blivit försenade eller ändrats under genomförandet.

Rapporten hittar inget tydligt stöd för det. Regionen har fått större kontroll över vårdens organisering, men det finns ännu inga tydliga belägg för att patienternas faktiska tillgång till vård blivit mer jämlik.

Rapporten lyfter exempel där omställningen har skapat kapacitetsproblem eller ökad sårbarhet, bland annat inom ME/CFS-vården och ambulanssjukvården. Slutsatsen är inte att privata aktörer alltid fungerar bättre, utan att ett system med flera utförare kan vara mer motståndskraftigt när störningar uppstår.

Rapporten är skriven av två externa forskare på uppdrag av Vårdföretagarna. I förordet framgår uttryckligen att författarna själva ansvarar för innehåll, slutsatser och bedömningar, och att Vårdföretagarna inte haft inflytande över analysen.

Rapporten konstaterar att flera reformer fortfarande pågår. Samtidigt har det nu gått flera år sedan kursändringen inleddes, vilket gör det möjligt att följa upp om utvecklingen hittills går i den riktning som utlovades. Rapportens slutsatser gäller just den utvecklingen.

Rapporten rekommenderar i första hand försiktighet. Stora förändringar i ett komplext vårdsystem bör bygga på goda beslutsunderlag och följas upp med tydliga resultat innan ytterligare omfattande förändringar genomförs.