Välfärden är till för alla – som har starka anhöriga
Nyligen kommenterade jag fallet med sexårige Olle i Boxholm. Hans familj beviljades stöd enligt LSS, fick det indraget – och fick sedan rätt i domstol. Trots det väljer kommunen att överklaga. Under tiden lever familjen i ovisshet. Hans fall är inte unikt.
Under de senaste åren har medier, från lokaltidningar till nationella granskningar, gång på gång visat samma mönster: Det krävs allt oftare starka, pålästa och uthålliga anhöriga – ibland med juridisk hjälp – för att människor ska få det stöd de har rätt till. Inom assistansen är det i dag närmast standard att anlita jurist för att få rätt. Nu prövas även oberoende barnombud för att säkerställa barns rättigheter. En viktig fråga som drivits uthålligt av barnrättsorganisationer.
Skillnaden mot andra delar av välfärden är tydlig. Inom sjukvården är det största problemet köer. Men om en läkare bedömer att du behöver en operation – då får du den. Du får sannolikt vänta, ibland längre än vårdgarantin, men beslutet ifrågasätts inte politiskt i det enskilda fallet.
Så fungerar det inte inom socialtjänsten.
Här prövas rätten till stöd – gång på gång. Beslut om insatser enligt LSS och SoL omprövas, överklagas och dras tillbaka. Rättigheter blir i stället förhandlingsbara.
Samma kommuner som driver processer för att begränsa rättigheter enligt LSS håller samtidigt på att ställa om socialtjänsten för att bli mer tillgänglig och förebyggande, i linje med den nya socialtjänstlagen. Hur går det ihop?
Hur ska tilliten till socialtjänsten öka när människor samtidigt tvingas gå till domstol för att få det stöd de redan har rätt till? Hur ska den bli mer förebyggande när resurser och energi läggs på att pröva och begränsa insatser i efterhand?
Historiskt har familjen alltid haft stor betydelse för individens livschanser. Men en av välfärdsstatens viktigaste uppgifter har varit att minska just det beroendet – att säkerställa att barns och individers möjligheter inte avgörs av deras omgivning.
När anhörigas styrka åter blir avgörande rör vi oss i motsatt riktning. Det är en utveckling som borde få fler att stanna upp.
Vi kan inte både säga att välfärden ska finnas där i tid – och samtidigt göra den beroende av vem som orkar kämpa längst. Vi kan inte både tala om tillit – och samtidigt tvinga människor att bevisa sin rätt, gång på gång.
Välfärden måste fungera även för dem som inte har någon som driver deras sak.