Debattartikel i Dala-Demokraten: Personlig assistans är ingen välgörenhet – det är en rättighet
När personlig assistans infördes var det en av de största rättighetsreformerna i den svenska välfärden. Den skulle garantera att människor med omfattande funktionsnedsättningar kan leva egna liv, arbeta, studera, bilda familj och vara delaktiga i samhället. Idag ser verkligheten helt annorlunda ut: var du bor avgör om du får rätt till din assistans – och det är ett svek mot alla som hade rätt att lita på lagen.
Ett tydligt exempel är Susanne Sundberg i Hedemora. Efter mer än 30 år (!) med personlig assistans nekas hon stödet av kommunen — trots att hon har dokumenterat stora behov och trots att hon fick assistans beviljad i sin tidigare hemkommun — Falun.
Beskedet har gjort att hon till och med överväger att begå brott då hon är övertygad om att hon i fängelse skulle få bättre hjälp (och bättre mat) än med alltför lilla hjälp hon får från hemtjänsten. Om detta har P4 Dalarna berätta om i flera inslag. Nu senast den 10 februari.
Tyvärr är Susannes situation inte på något sätt unik. Vårdföretagarna har gång på gång påtalat det orimliga i att kommunerna tolkar rättighetslagstiftningen LSS på radikalt olika sätt.