Företagen behövs för att utveckla välfärden

Vård, skola och omsorg är välfärdens kärna, det som svenskarna tycker är absolut viktigast av de olika områden som är gemensamt finansierade. Därför är det inte konstigt att känslorna blir starka när man diskuterar hur och av vem dessa tjänster ska utföras. Känslorna får dock inte skymma verkligheten och hindra oss från att se fakta.

En viktig anledning till att släppa in privata företag på välfärdsområdet var att förbättra kvaliteten och genom konkurrens bidra till att minska samhällets kostnader, skriver S-riksdagsledamöterna, men de ser inte några positiva effekter av reformerna. I stället blev det bara ”vinstmaximerande oligopol”, skriver de. Men den bilden stämmer inte. De allra flesta vårdföretagen är fortfarande små, precis som de flesta friskolorna.

Riksdagsledamöterna borde också lyssna på alla de människor som dagligen kommer i kontakt med de nya vård-, omsorgs- och skolföretagen. Inom friskolorna är elever och föräldrar nöjdare, kunskapsresultaten är bättre och lärarna är stoltare över sin arbetsplats och upplever att de har bättre utvecklingsmöjligheter och större möjlighet till inflytande.

Inom vården och omsorgen har cirka 100 000 anställda tagit chansen att välja en annan arbetsgivare än kommun eller landsting, vilket bland annat har lett till lägre sjuktal, bättre trivsel och ökat inflytande. Flera hundra nya vårdcentraler har lett till ökad tillgänglighet och nöjdare patienter. En växande andel av alla de äldre som dagligen litar till hemtjänsten har fått rätten att själv bestämma vem som ska komma hem och hjälpa dem att tvätta sig, klä sig och få vardagen att ­fungera. Också inom särskilda boenden för äldre har det uppkommit fler alternativ, även om platsbristen – orsakad av ­kommunernas snäva budgetar – tyvärr inte har gett så stor valfrihet för de äldre ännu.

Sammanfattningsvis har företagen redan bidragit med mycket för att öka kvaliteten och mångfalden i välfärden, för patienter, elever och brukare, likväl som för de anställda.

Självklart är inte allt perfekt, utan problem förekommer både i friskolor och inom den privat drivna vården och omsorgen, precis som de i alla tider har förekommit i kommunala skolor och i kommunalt eller landstingsdriven vård och omsorg.

En stor skillnad mot tidigare är att vi numera diskuterar kvaliteten i välfärdstjänsterna på ett annat sätt. Med valfrihet kommer högre krav från medborgarna, som tack vare sin nyvunna makt att välja – och också välja bort – inser att de kan påverka i stället för att tvingas stå med mössan i hand och tacksamt ta emot vad de får.

S-debattörerna hänvisar till en amerikansk forskare, John D Donahue, som gett ut en bok med den svenska titeln Den svåra konsten att privatisera. Den kom ut i början av 1990-talet och handlar om amerikanska förhållanden, inte svenska.

Som S-debattörerna säkert vet var – och är – det stora skillnader mellan USA på 1980-talet och Sverige i dag, även om jag gärna skriver under på Donahues råd till de politiker som arbetar med privata alternativ i välfärden: Skapa verklig konkurrens mellan aktörerna, ställ höga krav vid inspektion och se till att de som inte håller måttet kan stängas av, samt se till att kvalitetssäkra upphandlingen så att man vet vad det är man beställer.

Dessa råd stämmer mycket väl överens med de krav Vårdföretagarna länge har ställt på ansvariga politiker på olika nivåer. Vi är inte rädda för att granskas och jämföras, tvärtom ser vi öppna och tydliga kvalitetsjämförelser som nyckeln till en fortsatt utveckling av kvaliteten inom vård och omsorg. Den som inte levererar kommer då att konkurreras ut, till förmån för den som kan erbjuda det brukare och patienter är nöjda med.

Brister ska aldrig belönas, där­emot ska god kvalitet löna sig.

Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör, Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i LO-tidningen den 2 mars