Debattartikel i UNT: ”Statens assistanspolitik kan bli en dyr affär för kommunerna”
Många anordnare av personlig assistans planerar att lägga ned verksamheten på grund av underfinansieringen, skriver IfA.s Sophie Karlsson och Vårdföretagarnas Gunnar Caperius i en gemensam debattartikel.
Det pressade ekonomiska läget har lett till att många anordnare av personlig assistans planerar för nedläggning av verksamheten. Det innebär att allt fler som lever med personlig assistans kommer behöva förlita sig på det kommunala basansvaret. Det i sin tur innebär att landets kommuner, som i dag bedriver en mycket liten andel av den personliga assistansen, kommer att behöva ta ett betydligt större ansvar.
Detta kommer få omfattande ekonomiska konsekvenser för landets kommuner. En assistanstimme som utförs i kommunal regi är i genomsnitt drygt 30 procent dyrare än en assistanstimme som utförs av exempelvis ett kooperativ eller ett företag. Mellanskillnaden mellan den statliga assistansersättningen och den kommunala kostnaden för att bedriva assistans skulle, om företag och kooperativ tvingas lägga ned, ge kommunerna en merkostnad på cirka 10 miljarder kronor om året.
Det är knappast en nota som landets kommuner, i ett på många håll redan pressat ekonomiskt läge, kommer att välkomna. Utöver den rena kostnaden innebär det även en ökad administrativ börda för kommunerna. Samt minskad valfrihet för Sveriges assistansberättigade.
Men om riksdagen fattar beslut om en rimlig uppräkning av assistansersättningen kan utförarna fortsätta bedriva sin verksamhet.
En höjning av assistansersättningen med 6 procent för 2027 skulle ge staten en merkostnad på cirka 1,2 miljarder kronor. Det är naturligtvis mycket pengar, men det är betydligt mindre än 10 miljarder kronor.
Eftersom kommunerna har ett basansvar för att personlig assistans utförs har de ingen möjlighet att säga nej. Staten kan därför välja att inte ta sitt ansvar för finansieringen fullt ut. Men det vore olyckligt – ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och för alla de assistansanvändare som då inte längre har möjlighet att välja en annan anordnare än kommunen.
Det finns inte ett enda riksdagsparti som säger någonting annat än att man vill värna den personliga assistansen. I valrörelser och i opposition uttalas löften om stärkt assistans, ökad resurstillförsel och långsiktig hållbarhet. Dessa löften måste nu omsättas i en konkret budgetpost, skriver debattörerna.