Nytänkande eller bakåtsträvande – ger vi vården en rimlig chans att utvecklas?
Inte så sällan suckas det över den låga utvecklingstakten i vården. Många frågar sig hur det kan gå så olidligt långsamt att införa samma moderna teknik i hälso- och sjukvården som resten av samhället använder sedan länge.
Både patienter och personal upplever dagligen effekterna av detta, vilket resulterar i stress, köer och patientsäkerhetsrisker. Frustrationen har gått så långt att flera debattörer börjar hävda att vårdens problem är olösliga och att sektorn är bakåtsträvande och konservativ. Är det verkligen så illa? Nej!
Det handlar inte om en oförmåga att utvecklas, utan om hur vi styr och ställer krav. Grundfrågan som vi måste ställa oss är därför om vi verkligen har givit vården en rimlig chans att utvecklas? Om vi inte vågar släppa taget om gårdagens lösningar kan vi aldrig införa framtidens – eller ens nutidens – smarta lösningar.
Det fanns en period när vårdens förmåga till problemlösning, omställning och nytänkande prövades till max. En dramatisk period då vi tvingades tänka om och göra allt annorlunda för att kunna hålla sjukvården igång. Den globala COVID19-pandemin kan redan kännas som en avlägsen mardröm. Men även om vi nu helst vill tänka bort den fruktansvärda ansträngning som detta innebar, så finns det en rad lärdomar som borde prägla dagens vårddebatt.
Viktigast av allt var att regionledningar och myndigheter överlät åt vårdgivare och profession att lösa uppgiften på bästa sätt, utan detaljstyrande regelverk och med ett minimum av byråkrati. Raskt rensade man bort administrativa hinder för snabbare inköp och upphandlingar, tillät nya företagssamarbeten, digitala vårdmöten och nära samverkan mellan privata och offentliga vårdgivare för att dela på bördan. Det som tidigare tog månader och år att besluta tog istället dagar och veckor.
Digitaliseringen tog enorma kliv, nya arbetssätt etablerades, beslutsvägarna kortades och framförallt fick vårdpersonalen en stärkt självkänsla när de fick innovera och utveckla sin vardag mer fritt för att lösa de enorma utmaningarna. Det som gav mest hopp under pandemin var att se den enorma viljan att hjälpa till från samhällets alla delar, och att vi inte bara pratade om samarbete – utan faktiskt samarbetade!
Mitt råd till vårdens alla aktörer är att minnas den enorma innovationskraft som svensk sjukvård visade upp under pandemin när man satte byråkratin på paus. Vården levererade bättre utan detaljstyrning. Framtidens vård byggs med tydlig styrning mot höga mål, men med frihet för vårdgivarna att utforma vägen dit.