Vårdens kvalitet måste vara i fokus

Var slösas det med skattepengar? Är det i framgångsrika välfärdsföretag som genererar överskott, som Vänsterpartiets Ulla Andersson menar (Arbetarbladet 21 mars)? Eller är det när offentlig verksamhet inte klarar av att leverera tjänster lika effektivt och med samma kvalitet?

Lagen om valfrihet, LOV, gör det möjligt för kommuner att släppa in privata företag i exempelvis hemtjänsten. När en mellansvensk kommun introducerade LOV för något år sedan upptäckte man att de privata företagen hann med betydligt fler timmar hemma hos pensionärerna än kommunens egen hemtjänst. En förklaring visade sig vara att de enskilda företagen inte hade någon daglig morgonsamling på kommunkontoret utan kunde åka direkt hem till pensionärerna.

Givetvis dröjde det inte länge innan också den kommunala hemtjänsten förstått poängerna med att börja dagen hemma hos en brukare. Vinsten var ju inte bara smartare reseplanering, utan också bättre service. Den pensionär som ville ha sin hemtjänst redan på morgonen kunde nu få det.

Detta enkla exempel från verkligheten åskådliggör åtminstone tre av argumenten för privata alternativ inom välfärdssektorn:

• Brukarnas valfrihet ökar, med bättre service som följd

• Nya lösningar leder till ökad effektivitet

• Konkurrensen stimulerar till förbättringar också i den offentliga driften

Allt detta bortser Ulla Andersson ifrån, och menar att fler privata företag i stället driver upp kostnaderna eftersom ”flera aktörer i vården tvingar fram omfattande regelverk och tillsynskostnader”.

Vårdföretagarna menar att kvaliteten måste vara i fokus när vi diskuterar hur välfärdstjänsterna ska produceras. Om kvalitetskraven uppfylls blir det av underordnat intresse hur eventuella överskott hanteras. Regler och tillsyn är självklara instrument om kvaliteten ska kunna bedömas.

Men är detta en kostnad som uppstår bara om vi anlitar privata aktörer? Reglerna och tillsynen måste väl i rimlighetens namn också gälla den vård och omsorg som produceras i offentlig regi? Finns det någon seriös kommunpolitiker i Sverige som menar att vi ska ställa lägre krav på kvaliteten i den vård och omsorg som drivs offentligt?

Det behövs bättre kvalitetskontroll och kvalitetsredovisning i svensk vård och omsorg. Om patienter och brukare ska kunna dra full nytta av den valfrihet som nu växer fram måste det bli lättare att avgöra vilken vårdgivare som erbjuder bästa kvaliteten. Valfriheten och konkurrensen kommer då att medverka till vi får så bra vård som möjligt för de skattepengar som satsas – oavsett vem som producerar vården, och utan de fördyringar som Ulla Andersson antyder.

Därför råder det inget motsatsförhållande mellan vinst och kvalitet. Tvärt om. Om valfrihet råder kan bara den som levererar kvalitet överleva, växa och generera överskott.
Ulla Andersson hävdar att privata alternativ inom vården går ut över personalen. Hennes tes är att effektiviseringar alltid drabbar de anställda negativt.

Hon har dock inget medhåll från de anställda, om vi får tro den senaste Jobbhälsobarometern från Föreningen Svensk Företagshälsovård och Svenskt Kvalitetsindex (oktober 2010). Enligt denna är anställda i privata vård- och omsorgsföretag minst lika nöjda med jobbet som de i landsting och kommuner. I många avseenden är privatanställda mer positiva.

Några exempel:

• Fler privatanställda anser att arbetet stämmer med deras förväntningar

• Fler är nöjda med kommunikationen och utvecklingen på arbetsplatsen

• Fler anser att det är lätt att påverka arbetsuppgifterna

• Fler rekommenderar andra att söka jobb på den egna arbetsplatsen

Möjligen är en av förklaringarna att många chefer på vård- och omsorgsföretagen själva är tidigare offentliganställda som sett behov av utveckling av verksamheten och förverkligat detta i ett eget företag.

För övrigt finns en stor del av de företag som startats på senare tid inom vård- och omsorgsbranscherna, och en stor del leds av kvinnor. Av de företag som startat efter att LOV genomförts drivs 85 procent av kvinnor.

Jag har svårt att tro att Ulla Andersson ser detta som en nackdel.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Arbetarebladet den 28 mars 2011.