Smärtsamma förklaringar bakom missförhållanden

Med anledning av tv-programmet Dokument inifrån om äldreomsorgen som sändes söndagen den 6 november vill jag påminna om vikten av bättre avtal och uppföljning inom äldreomsorgen.

Som en följd av de brister som rapporterats har entreprenad-upphandlingar återigen diskuterats. Samtidigt som det har rapporterats om oacceptabla förhållanden konstaterar kommunens ansvariga tjänstemän att entreprenören har levt upp till de hårda fakta som reglerats i avtalen. Detta väcker självfallet både oro och frågor. Hur kan kommunen garantera de äldres trygghet? Vad kan kommunen göra för att komma till rätta med kvalitetsbrister?

Jag menar att ett problem är att kommunernas avtal inte är riggade så att de fångar upp uppenbara kvalitetsbrister men ändå missar viktiga och mjuka värden som bemötande. Om kommunerna istället hade reglerat hur avtalen ska följas upp och inte bara vad, så hade de haft större utrymme att hålla entreprenörer ansvariga för att vidta åtgärder när missförhållanden uppstår.

Gemensamt för fall då vanvård eller andra missförhållanden avslöjats, är ofta att problemen har pågått under en längre tid. Den återkommande frågan man ställer sig blir: ”Hur kunde det få pågå så länge utan att någon gjorde något?”

Svaret på frågan om varför missförhållanden uppstår och får fortgå är aldrig enkelt, och kan vara smärtsamt att ta till sig. Det kan ibland vara så att personalen har försökt att framföra sina synpunkter, men inte fått respons. Andra gånger kan problemet vara att anställda och chefer inte känner ansvar för helheten. Man lutar sig mot hårda fakta, regler, rutiner och avtal. Men det är de människor som arbetar i verksamheten – som har möjlighet att upptäcka, påtala och åtgärda problem. Jag menar därför att vi också måste ha upphandlingar och uppföljningssystem som stödjer att personal och chefer tar ett helhetsansvar och också beaktar både mjuka och hårda värden. Självfallet måste också var och en ta sitt professionella ansvar.

Visst vill jag, som privat vårdgivare, att kommunens avtalsuppföljning ska vara förutsägbar och rättssäker. Men jag instämmer samtidigt med SKL:s Göran Stiernstedt när han konstaterar att det kan räcka med 30 sekunder för att se om något är galet i en verksamhet. Självfallet använder jag som vårdgivare den informationen i mitt kvalitetsarbete. Både privata och kommunala vårdgivare har redan i dag ansvar för att det finns rutiner för att säkerställa att både bemanningen och personalens kompetens överensstämmer med kundernas behov.

Kanske kan fler oberoende inspektioner bidra till att bredda diskussionen om vad ”tjänsten” äldreomsorg ska innehålla? För mig är det uppenbart att vi behöver en bredare definition av vad som ingår i tjänsten äldreomsorg än vad som nu upphandlas. Vi måste också erkänna risken för och agera utifrån att hänsyn till budgeten eller lojalitet med den egna förvaltningen kan påverka kommunens bedömning när de följer upp verksamhet som de själva handlat upp.

Som branschföreträdare vill jag framhålla att det i första hand är professionen som har ansvar för att definiera tjänstens innehåll. Vi som är professionella i äldreomsorgen behöver vara med och definiera vad som är ”tjänsten” äldreomsorg. Detta kan inte vara en uppgift enbart för kommunens avtalsjurister. Själv har jag ett bredare perspektiv på vad som är kvalitet än vad som vanligen regleras i kommunernas avtal och deltar gärna i diskussionen som ordförande i branschrådet för äldreomsorg.

Siv Nordqvist, ordförande i bransch Äldreomsorg inom Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle den 9 november.