Anställda hos privata vårdgivare upplever sig som friskare, är något mer nöjda med arbetsmiljön, nöjdare med lönen och arbetsledningen. De upplever också en högre grad av medinflytande än anställda hos de offentliga arbetsgivarna, skriver Håkan Tenelius i Borås Tidning.
De närmaste tio åren kommer det att behövas mer än 233 000 nya medarbetare inom vård och omsorg, konstaterar Sveriges kommuner och landsting. En stor del beror på pensionsavgångar, men behovet ökar också i takt med den ökade efterfrågan. Prognosen bygger på att inget görs för att komma till rätta med situationen.
Samtidigt vet vi att försvinnande få ungdomar drömmer om en karriär inom äldreomsorgen. Ännu färre vuxna som funderar på en ny yrkesbana sneglar mot vårdyrkena.
Branschens attraktivitet hareroderat i takt med de senaste årens debatt om vården, äldreomsorgen och de privata alternativen. Sedan flera år har medier och opinionsbildare förmedlat bilden att vården bara kan effektiviseras om de anställda springer fortare. Oftast är det de privata aktörernas ”vinstjakt” som fått bära skulden, men offentlig sektors behov av effektivisering, eller ”spariver”, har också beskyllts för att försämra arbetsvillkoren. Bilden har förstärkts av osanna påståenden om sämre lön och otillräcklig meddelarfrihet hos privata arbetsgivare. Denna bild har förstås också påverkat dem som idag arbetar inom denna viktiga sektor.
Vårdföretagarna presenterade vid nyår en rapport om hur medarbetarna själva upplever arbetssituationen i vården och omsorgen. Enkäten är en del av Sveriges Företagshälsors och Svenskt Kvalitetsindex’ stora årliga jobbhälsobarometer om de anställdas uppfattning av arbetslivet.
Rapporten visar att knappt hälften av de anställda i vård och omsorg är nöjda vid en övergripande bedömning. Det är förstås för lågt, men inte oväntat mot bakgrund av den rådande bilden.
Men det är också tydligt att de privata arbetsgivarna drar upp resultaten. Tvärt emot vad myterna säger. De som är anställda hos privata vårdgivare upplever sig som friskare, är något mer nöjda med arbetsmiljön, nöjdare med lönen och arbetsledningen. De upplever också en högre grad av medinflytande än anställda hos de offentliga arbetsgivarna.
Kommunala och landstingsdrivna verksamheter får även de goda betyg på flera områden. Ett sådant exempel är de anställdas upplevelse av att uträtta något viktigt. Sju av tio anställda inom både den offentliga och den privata sektorn uppger att de ser betydelsen av det de själva gör.
Siffrorna visar att branschen på många områden är bättre än sitt rykte, men de visar också att mer arbete återstår för att återskapa en attraktiv bransch.
Parallellt med det arbete Vårdföretagarna, kommuner och landsting måste göra för att locka kompetenta medarbetare, kan mycket underlättas på politisk väg. Här är det rent kontraproduktivt att hålla liv i en statlig utredning vars huvudsyfte är att begränsa snarare än att befrämja utveckling och kvalitet. De direktiv som styr Ilmar Reepalus arbete i den så kallade välfärdsutredningen kommer inte att leda till fler och bättre alternativ inom den svenska välfärdssektorn. Tvärt om skulle dagens mångfald av vårdgivare och därmed arbetsgivare långsamt förtvina om direktiven blir verklighet.
Svältkuren är på sätt och vis redan inledd. Sedan direktiven till utredningen blev kända har tillväxten i branschen sjunkit dramatiskt, och färre vågar idag starta och satsa på grund av den politiska osäkerheten.
När Novus på uppdrag av Vårdföretagarna frågade vårdstudenter var beskedet tydligt – de vill kunna välja sin framtida arbetsgivare. Hela sju av tio uppgav att det var viktigt eller mycket viktigt att kunna välja mellan privat och offentlig arbets-givare.
En sektor vars mångfald sakta tunnas ut kan aldrig bli en attraktiv framtidsbransch för Sveriges ungdomar. Deras drömmar är större än direktiven till Reepalu-utredningen. Och ska Sverige tillgodose framtidens kompetensförsörjning måste det finnas bättre villkor för branschen.
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna