Hoppa till innehåll

Modellen med landstingsdriven sjukvård har bevisligen inte fungerat på ett tillfredsställande sätt. Därför finns det starka skäl att prova en privat driven vård.

Den svenska vården har gått från att vara en intern angelägenhet för Sveriges kommuner och landsting till att få drag av en marknad där patienter kan välja. Det är dock viktigt att konstatera att finansieringen av vården sker solidariskt via skatter. Om detta finns det total politisk enighet. Landstingen ska enligt lag erbjuda en god hälso- och sjukvård åt alla dem som är bosatta i landstinget. Hälso- och sjukvården behöver dock inte utföras i offentlig regi. Sedan slutet av 1980-talet har många landsting organiserat sin primärvård så att invånarna kan välja läkare eller mottagning. Fri etablering infördes i primärvården den 1 januari 1994, då lagen (1993:588) om husläkare trädde i kraft. Systemet avskaffades emellertid från och med den 1 januari 1995 innan det fullt ut hade hunnit genomföras i landstingen.

Nu införs vårdval inom sjukvården och LOV i kommunerna inom bland annat äldreomsorgen, patienterna kan välja mellan olika läkare, specialister och vårdcentraler/äldreboenden. Priserna bestäms politiskt och patienten ska inte betala mer än patientavgiften. Ersättningen till vårdgivarna beror på hur vårdvalet är utformat och konkurrensen skall ske med bästa kvalitet.

En förändrad politikerroll leder till oro

Det finns inbyggda konflikter i det svenska systemet. I bästa fall balanserar krafterna varandra, i andra fall motverkar de varandra och leder till sämre totalresultat. Politiker vill bli omvalda och ta ansvar för ekonomin, personalen vill hjälpa, vårda och få betalt för sin insats, och patienterna vill bli friskare och helst inte betala för mycket.

Vårdföretagare måste ha respekt för den oro som finns hos politiker från höger till vänster. En oro som går ut på att etableringsfrihet för vårdgivare kan medföra politiska problem. Det finns en oro för överetablering som kan verka kostnadsdrivande och försvåra för den offentliga vården. Vidare finns en oro för att vissa områden får sämre möjligheter till vård. Främst handlar detta om utsatta förorter och landsbygd. Ur ett politiskt perspektiv kan detta leda till problem. Den som ska ta ansvar för invånarna i hela landstinget eller regionen, uppskattar inte en utveckling som på kort sikt kan leda till att mer vård koncentreras till vissa geografiska platser, samtidigt som patienterna väljer bort en vårdcentral som gör att den inte kan få ekonomin att gå ihop.

Historien har dock lärt oss att genom att styra landsting och kommuner genom planekonomi så har inte kostnadskontrollen ökat för landets politiker. En politisk önskan om ökad valfrihet för medborgare har inte heller förverkligats av att styra på pris istället för kvalitet. Vi tror därför att det är viktigt att prova något nytt. Privata vårdföretag är erkänt bättre på hantera kostnader och dess ägare tolerera inte löpande underskott i verksamheten. Privata vårdföretag har också ett mycket tydligare kundfokus än offentligt driven verksamhet. Därför är det en möjlighet för landets politiker att våga prova etableringsfrihet genom vårdval och LOV. Vi tror att när vem som helst som uppfyller grundläggande kvalitetskrav och har tillräcklig kompetens, kan etablera sig och erbjuda vård, skapas en dynamik och konkurrens i svensk vård som inte funnits tidigare. Patienterna får mer valfrihet och personalen får fler arbetsgivare. Nya idéer och lösningar kan prövas.

Jag menar vidare att en vårdvalsmodell i primärvården inte nödvändigtvis ökar landstingets kostnader för primärvården. Att införa LOV i äldreomsorgen innebär inte nödvändigtvis att kommunens kostnader ökar för äldreomsorgen. Snarare tvärtom om man skall tro de genomgångar som gjorts. Det resursutrymme som avsätts till primärvården eller äldreomsorgen är ett politiskt ställningstagande i varje enskilt landsting eller kommun. Att införa en vårdvalsmodell eller LOV-modell innebär inte heller att landstingens eller kommunernas finansieringsansvar utvidgas. De finns även de som menar att med etableringsfrihet och vårdval kan företagen välja patienter. Det är svårt att säga hur den myten har uppstått. Att neka patienter strider mot såväl läkaretiken som lagen.

Vi kan i egna undersökningar konstatera att om det finns politiska begränsningar för etableringen, så minskar patienternas valfrihet. Ett system som bygger på att vård ska begränsas och att patienterna inte ska få välja, kan inte vara rätt väg att gå. Vi tycker att det är rimligt att den som vill erbjuda vård ska få göra det. Den ekonomiska risken i detta behöver inte landstinget ta. Det finns ingen anledning att frukta överetablering. De vårdföretag som etablerar sig behöver få intäkter som täcker kostnaderna. Är det för många som konkurrerar inom samma område, så är det patienternas val som fäller avgörandet. Landstingets ekonomi påverkas inte av detta, såvida man inte håller verksamhet som inte väljs av patienter under armarna.

När det gäller risken att patienter blir utan vård pga en oro för företags ointresse att etablera sig i utsatta förorter eller på landsbygden så återstår det och se. Vi kan konstatera att redan idag har vi stora bekymmer med fast läkarkontakt. Vi tror dock att oron är starkt överdriven. Den som vill kan studera hur vårdvalet i Norge har fungerat vad gäller kontinuerlig läkarkontakt. Där infördes deras vårdval 2000 och idag är 98 % privata utförare. År 1997 var 28 % av kommunelegetjänsterna i Nord-Norge vakanta, i småkommunerna (under 4 000 invånare) var 37 % vakanta. När vårdvalet var infördes 2000 så tog det till 2005 innan i stort sett alla läkartjänster var besatta och nästan alla medborgare (97,8 %) hade den 30 september 2005 en fast läkarkontakt.

Det handlar som jag ser det att tänka nytt eftersom gårdagens lösningar inte hjälper oss framåt. Nu handlar det om att våga ge vårdföretagen en möjlighet att möta patienters behov på riktigt. Inte låta oron som följer med en ny politikerroll ta över. Ge vårdvalen och LOV:en tid att växa fram och att modifiera utformningen när verkligheten kräver det, inte som idag när oron får styra.

 

Hans Dahlgren, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna.

Artikeln publicerad på Newsmill.se