Hoppa till innehåll

Vårt existensberättigande vilar på två lika viktiga delar; att utföra minst lika bra vård och omsorg som landstinget och kommunerna, och att göra patienter och omsorgstagare nöjda. Och det lyckas vi med, skriver Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Tenelius i en replik till nätverket Gemensam Välfärd.

Peter Lorentzon från Gemensam Välfärd kritiserar på Dagens Samhälles debattsida den 4 mars under rubriken "Privatiseringens fagra löften höll inteså skilda verksamheter som bilprovningen, järnvägen och apoteken. Detta är inget jag kan gå in närmare på, eftersom det inte är mina områden, även om jag fortfarande inte tror att människor är rädda att mista livet när de tar pendeltåget till jobbet. Men när han angriper vårdvalsreformerna i Stockholm är det en annan sak.

Lorenzon kritiserar i sin artikel allt som har med vårdval och privata alternativ att göra, och räknar upp hur många patienter och vårdtagare som nu får sin vård och omsorg av någon annan än kommun och landsting: ”60-70 procent av äldreomsorgen, 80-90 procent av geriatriken, 60 procent av primärvården, ett stort sjukhus och en stor del av psykiatrin.” 

Lorenzon ser uppenbarligen denna utveckling som ett problem, utan att riktigt kunna förklara varför. Han fördjupar sig inte i att både hemtjänstföretag och vårdcentraler får sina kunder genom människors egna val, och att de alltså inte skulle finnas om ingen ville ha dem. Han går heller inte in på hur nöjda äldre och patienter är, eller hur bra vården fungerar, troligen för att han då skulle tvingas konstatera ett antal samband som går mycket illa ihop med hans förutfattade meningar om privata alternativ.

I december förra året kom en utvärdering av de första fem åren av vårdvalet i Stockholm, gjord av Karolinska Institutet. Den konstaterar att vårdvalet lett till ökad produktion och tillgänglighet, utan att kostnaderna har ökat. Den fria etableringen har lett till mångfald och konkurrens, men ingen ökad ägarkoncentration, och nya vårdcentraler har tillkommit både i innerstaden och i ytterområdena. Alla socioekonomiska grupper har ökat sitt utnyttjande av vården, men ingen grupps vårdutnyttjande har gått ut över någon annan grupp. 

Låt oss också titta lite närmare på äldreomsorgen i ett par Stockholmskommuner. På Ekerö, som har infört valfrihet i hemtjänsten, finns det fyra privata utförare, utöver kommunen. Där uppger hela 69 procent av de äldre att de är mycket nöjda, och 25 procent är ganska nöjda, enligt Socialstyrelsens stora brukarundersökning 2013. Endast 1 procent av Ekerös hemtjänstkunder är ganska missnöjda, och ingen är mycket missnöjd. I Botkyrka däremot erbjuds endast kommunal hemtjänst. Där är 31 procent mycket nöjda, och 44 procent ganska nöjda. Hela 9 procent är dessutom ganska eller mycket missnöjda, men det kan de själva tyvärr inte göra så mycket åt.

I Stockholm finns några av de populäraste äldreboendena i hela landet, på Lidingö, Kungsholmen, Norrmalm och i Bromma. Där är mellan 96 och 97 procent av de boende nöjda. Samtliga av de bästa Stockholmsboendena, och sex av tio av de populäraste boendena i hela landet drivs av privata utförare.

Peter Lorenzon tar upp hemtjänsten i Malmö – en kommun utan valfrihet i äldreomsorgen – som ett exempel på ”väl fungerande verksamheter”, som hotas om alla kommuner tvingas införa LOV. Frågan är om de äldre i Malmö skulle hålla med om den beskrivningen. Tre av Malmös hemtjänstenheter återfinns bland de tio utförare som har lägst betyg i hela Sverige, med endast mellan 24 och 28 procent mycket nöjda, och 40-41 procent ganska nöjda. 

Mönstret går igen i hela brukarundersökningen: I kommuner där människor kan välja är de äldre mindre nöjda, valfrihet gör att fler blir nöjda. Och de privata alternativen kommer ofta i topp. Självklart är inte valfrihet och konkurrens det enda som krävs för att få en bra vård och omsorg, utan det krävs också kloka system för finansiering, bra regelverk och mycket annat. Varje kommun måste ta ansvar för hur verksamheten styrs och följs upp. Vårdföretagarna är också kritiska till bland annat bristande kvalitetsjämförelser och för låg ersättning i vissa kommuner.

Fagra löften” kan inte baseras på valfrihet och konkurrens allena. Men faktum kvarstår: Privata utförare av vård och omsorg utvecklar och tillför nytta i välfärden. Och väldigt många människor väljer oss och är nöjda med sitt val. Det borde vara argument nog.

Håkan Tenelius
Näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln publicerades i Dagens Samhälle 11 mars 2014