Assistansbranschen monteras snabbt ned, om inte regeringen omgående gör något åt skillnaden mellan löneökning och ersättning.
LSS-reformen och personlig assistans var banbrytande och unik i sitt slag när den kom 1994. Den gav människor med omfattande funktionsnedsättningar möjlighet att i så stor utsträckning som möjligt leva sitt liv som andra.
Vi som skriver denna artikel utgör Vårdföretagarnas branschstyrelse inom personlig assistans och representerar allt från små lokala utförare till större koncerner. Vi ser med stor oro över de förändringar som skett de senaste åren och vart vi nu är på väg.
Förutsättningarna att bedriva assistans har förändrats helt genom åren. Viktiga förändringar har skett så som obligatorisk tillståndsplikt och ökat tillsynsarbete av ansvarig myndighet. Samtidigt har de administrativa pålagorna ökat lavinartat. Det handlar bland annat om större krav på dokumentation, införande av kvalitetsredovisningssystem, krav på utbildning och handledning av assistenter, regler kring lex Sarah och vid sjukdom. Bara på tio år har Försäkringskassans handledningsdokument för utförare av assistans uppdaterats 12 gånger och vuxit från 150 till 350 sidor. Allt detta är bra och viktiga förändringar, men det tar både tid, personal och pengar i anspråk att hantera.
Tolkningen av juridiken blir också allt mer komplex. Mycket tid går åt att hjälpa assistansberättigade att driva rättsprocesser och överklaga felaktiga beslut. Behovet av kompetent administrativ personal med juridisk kunskap ökar ständigt. Detta behov var i princip obefintligt för ett tiotal år sedan.
Den senaste stora förändringen var hösten 2016 när Försäkringskassan övergick från förskotts- till efterskottsbetalning av assistansersättningen. Förändringen i sig var väntad men på sättet den genomfördes har fått katastrofala följder. Pengar betalas inte ut när de ska och myndigheten slarvar bort inskickade handlingar. Följden blir att många får ta dyra lån för att kunna betala ut löner eller ännu värre tvingas lägga ned sin verksamhet.
Det som sammanfattar alla dessa förändringar är att tid och pengar måste avsättas till annat än den direkta personliga assistansen. I dag får alla assistansutförare, privata som kommunala, 291 kronor per utförd assistanstimme. Det är den enda inkomst ett assistansbolag har och ska utöver lön till assistenten även täcka arbetsgivar- och sociala avgifter, pensionsavsättningar och försäkringar. Även kostnader för utbildning och handledning av personal. Därutöver måste de 291 kronorna även täcka lönen för den administrativa personalen då ingen ersättning ges för denna yrkesgrupp. Dessutom måste vi även lägga undan pengar till lön för assistenten då brukaren ligger på sjukhus, eller vid introduktion av ny personal som går bredvid en ordinarie assistent. Det handlar om att vrida och vända på varenda slant för att få verksamheten att gå runt.
Den ekonomiska bufferten hos landets assistansutförare har sjunkit stadigt de senaste åren. På ett år, mellan 2015 och 2016, har den genomsnittliga vinstmarginalen för hela sektorn rasat från 3,7 till 2,3 procent. Alltså en minskning med nära 40 procent. För Vårdföretagarnas medlemmar ligger snittet på låga 1,5 procent. Även kommunerna har problem att få den egna assistansverksamheten att gå runt. Deras kostnader överstiger den statliga ersättningen med cirka 10-12 procent, vilket motsvarar runt 1,2 miljarder kronor årligen. Orsaken är att den statliga ersättningen inte täcker de kostnader som finns kopplade till utförandet av assistansen. En undersökning hos våra medlemsföretag visar att drygt 80 procent upplever att de är satta under ekonomisk press. Och så många som sju av tio uppger att de tvingas lägga ned sin verksamhet inom två år i fall de kollektivavtalade lönerna ökar mer än regerings uppräkning av ersättningen.
Därför är vi djupt oroade över hur det nya kollektivavtalet kommer slå mot utförarna i branschen. Problemet är att avtalet medger löneökningar enligt det så kallade industrimärket på totalt 6,5 procent på tre år. Detta samtidigt som regeringen endast höjer ersättningen med 4,05 procent samma tidsperiod. Ekvationen går inte ihop, vilket riskerar branschens framtid.
De personliga assistenterna är de stora hjältarna som dagligen tar hand om människor med omfattande hjälpbehov. De förtjänar bra villkor och löneökningar i takt med övriga arbetsmarknaden. Men när regeringen så tydligt visar att denna yrkesgrupp inte är värd detta, blir situationen ohållbar. Därför kräver vi att regeringen omgående agerar och försäkrar branschen en följsamhet mellan uppräkningen av ersättningen och industrimärket. Annars är nedmonteringen av både den svenska modellen och assistansbranschen ett faktum.
Maria Nyström, NA Care – en del av Team Olivia, ordförande för Vårdföretagarnas bransch personlig assistans
Anastasia Georgiadou, Alminia
Carina Funck, Wisby Assistans
Jens Runesson, JA-assistans
Jonny Håkansson, Omsorgsgruppen
Mattias Lind, MR assistans
Zeinab Daugaard, Humana
Artikeln publicerades i UNT 25 september 2017.