Flera kommuner, däribland Vänersborg, Leksand och Hedemora sänker nu ersättningen till personer som har beslut om personlig assistans, till konstlat låga nivåer. Därigenom agerar de mot gällande lagstiftning och sätter ett orimligt lågt löneläge för personliga assistenter.
Vårdföretagarna har med oro noterat att alltfler kommuner, bland annat Trollhättan, Vänersborg, Leksand, Hedemora, Säter och Gagnef sänker ersättningen till personer med funktionsnedsättningar som har kommunala beslut om personlig assistans, så kallade LSS-beslut. Även Borlänge planerar att göra samma sak. Det gör dessa kommuner med hänvisning till att de menar att de har lägre kostnader för assistansen än den nivå som regeringen beslutar om varje år, 275 kr per timme för 2013.
Förutom det anmärkningsvärda i att kommunerna på detta sätt ignorerar regeringens riktlinjer går det stick i stäv med assistanslagstiftningen (lagen om stöd till service för vissa funktionshindrade) i övrigt. Enligt den har personer med funktionsnedsättningar rätt till full delaktighet och jämlikhet i samhället. Rätten till assistans och rätten att själv välja vem som ska utföra assistansen är den viktigaste ingrediensen i detta. Denna rätt tar man ifrån de funktionsnedsatta genom att sätta en nivå på ersättningen som i praktiken innebär att en seriös privat utförare inte kan åta sig uppdraget. Den funktionsnedsattas rättighet att själv välja anordnare begränsas därmed totalt.
Ett exempel är Leksand. Där har man sänkt ersättningen med 55 kronor i timmen, eller en fjärdedel av det totala beloppet, till 220 kronor. En sådan sänkning påverkar självklart allvarligt kvaliteten i assistansen och innebär att ingen utförare, privat som offentlig, kan ge de goda levnadsvillkor som lagen ger den funktionsnedsatte rätt till. Till exempel menar Leksands kommun att kostnaderna för de egna assistenternas löner är 160-175 kronor per timme. Den summan inkluderar, förutom grundlönen, även semesterersättning, obekväm arbetstid, eventuell jourersättning, sociala avgifter, försäkringar och pensionskostnad. Det innebär att Leksands kommun betalar sina assistenter mellan 86 och 96 kronor i timmen. Som jämförelse kan nämnas att Vårdföretagarna, som organiserar halva den privata assistansmarknaden, har en genomsnittslön för sina assistenter på 110,50 kronor, och att de i sitt kollektivavtal har en reglerad minimilön som är högre än kommunens högsta lönenivå!
Kommunernas egen intresseorganisation, Sveriges Kommuner och landsting (SKL), rekommenderade regeringen att inför uppräkningen av ersättningen för 2013 höja timersättningen till 278 kronor. Detta med hänsyn till löneökningar och övriga kostnadsökningar under året. Det gör kommunernas agerande ännu mer anmärkningsvärt.
Enligt förarbetena ska regeringens nivå vara vägledande för den kommunala ersättningen. Det är den kostnadsnivå som regeringen bedömer krävs för att uppnå goda levnadsvillkor för personer som har rätt till assistans. När nu en rad kommuner väljer att bortse från det drabbas en redan svag grupp. De som drabbas är personer med stora och varaktiga funktionsnedsättningar, där till exempel hemtjänst eller gruppboende inte är ett alternativ. Deras hjälpbehov är sådana att de behöver ett fåtal personer runt sig för att kunna tillgodose behoven. För att få ersättning måste behoven vara integritetsnära, till exempel hjälp att gå på toaletten, att kunna föra mat till munnen eller klä på sig eller bara att kommunicera med andra. Det handlar med andra ord om personer som i stor utsträckning inte klarar sig själva i det dagliga livet. De är beroende av att ha en assistent för att kunna leva ett liv som andra.
Genom sitt agerande markerar kommunerna tydligt att de anser att full delaktighet och jämlikhet har sekundär betydelse för dessa människor. De anser sig inte heller behöva respektera våra lagar och förordningar. Är det ett sådant samhälle vi vill ha i Sverige 2013?
Fredric Käll, ordförande Bransch personlig assistans, Vårdföretagarna
Katarina Storm Åsell, näringspolitisk expert, Vårdföretagarna
Artikeln tidigarepublicerad i Dagens Samhälle