När retoriken vinner förlorar verkligheten

När ideologin dikterar misstänksamhet mot företagare tvingas företrädare för inte bara Socialdemokraterna och LO, utan nu också Miljöpartiet och Kommunal att – mot bättre vetande – hävda att välfärden skulle bli bättre om välfärdsföretagen bakbands med bland annat stopp för vinstutdelning. Det skriver Göran Fredriksson och Inga-Kari Fryklund.

När ideologin dikterar misstänksamhet mot företagare tvingas företrädare för inte bara Socialdemokraterna och LO, utan nu också Miljöpartiet och Kommunal att – mot bättre vetande – hävda att välfärden skulle bli bättre om välfärdsföretagen bakbands med bland annat stopp för vinstutdelning.

När Annelie Nordström valdes till ordförande för Kommunal för tre år sedan sade hon till Sveriges Radio: ”Jag tycker inte att det är så enkelt att man bara kan avfärda det med att säga att allt privat är dåligt och allt offentligt är bra”. Ännu för ett halvår sedan sade hon att ”Problemet i den svenska välfärden är inte vinsterna, utan politiker som har abdikerat från sitt ansvar” (Arbetet, 17 december 2012).

Självklart inser Annelie Nordström att de egna medlemmarna har allt att vinna på att det också i fortsättningen finns flera arbetsgivare att välja på. Redan i dag är nästan var fjärde av kommunals medlemmar privatanställda, och andelen ökar. Men i januari 2013 skrev hon, tillsammans med övriga LO-ordförande, under en debattartikel om att endast tillåta ”ickevinstaktörer” i välfärden.

Vi tror knappast att Annelie Nordström ändrat uppfattning över nyårsnatten. Inte heller har Stefan Löfven, Åsa Romson och Gustaf Fridolin förlorat insikten om vilka följder ett stopp för företagen i välfärden skulle få:

• Medborgarna uppskattar och vill ha kvar dagens mångfald och valfrihet. Men utan företag, som står för en stor majoritet av de nuvarande alternativen, skulle ett stort tomrum uppstå.
• Privat kapital, som i dag investeras i bland annat medicinsk teknik och moderna äldreboenden, skulle gå till andra områden. Varken enskilda ägare, riskkapitalbolag eller pensionsfonder kommer att investera i något som inte kan ge avkastning.
• Konkurrensen mellan olika aktörer skulle i stort sett försvinna. Incitament till effektivisering minskar, liksom skälen att öka tillgängligheten och förbättra bemötandet.
• Insynen i verksamheten skulle minska. Det offentliga är en stor och många gånger oöverskådlig apparat, även för dem som fattar besluten. Många kommuner har upptäckt att de först i samband med en konkurrensutsättning har fått ordentliga siffror på vad den egna verksamheten kostar.

Varför har då dessa partier och organisationer ändrat hållning? Stefan Löfven, Åsa Romson och Gustaf Fridolin verkar i en politisk tradition där det är lättare att vinna gehör om man dundrar mot företagen. Politiken göds av konflikter. Men om man, trots insikten att vinster är nödvändiga för företagens fortlevnad, gärna talar om ”övervinster”, skapas lätt en bild av att alla företag delar ut höga vinster. Om man vill markera mot dålig kvalitet hos ett enskilt företag, är det lätt hänt att säga något om undermålig kvalitet i företagen. Plötsligt har man målat upp en bild i lite starkare färger än vad som var tänkt, och människor börjar tro på den.

Det hände med ombuden på S-kongressen, på LO-kongressen och på Miljöpartiets kongress. Med utgångspunkt i en bild som inte alltid stämde så väl med verkligheten, i kombination med viljan att fatta ett kraftfullt beslut, körde kongresserna över sina ledningar, som nu står där och måste tala för något de egentligen inte tror på.

Frågan är om kongressmajoriteterna bakbundit sina ledningar så hårt att de också måste genomdriva en sådan förändring vid ett eventuellt maktskifte nästa höst. Då blir det patienterna, våra äldre och personer med behov av assistans – och Kommunals medlemmar – som får betala priset för de retoriska utsvävningarna.


Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör Vårdföretagarna
Göran Fredriksson, styrelseordförande Vårdföretagarna

Artikeln publicereades i Dagens Samhälle 20 juni 2013