LO-förslag riskerar att strypa mångfalden

Genom att fokusera på hur man ska begränsa vinstutdelning i stället för att främja kvalitet kan dagens mångfald snabbt strypas och utvecklingen riskerar att kastas flera decennier tillbaka i tiden. För medborgarna blir följden minskad valfrihet och en kraftig inbromsning i utvecklingen av välfärdstjänsterna, skriver företrädare för Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund.

Vårdföretagarna och Friskolorna organiserar ett par tusen företag, små och stora. Både vinstdrivande och ideella aktörer ingår bland våra medlemmar, men den vanligaste organisationsformen är aktiebolag. Men frågor om företag i välfärden berör inte bara företagare, utan också 117 000 anställda i vård- och omsorgsföretag, och 49 000 anställda i de fristående skolorna. Ändå viktigare är givetvis alla de människor som i dag får sin vård, omsorg och utbildning av andra än kommunen eller landstinget.

Nästan en tredjedel av alla vårdcentraler, 15 procent av hemtjänsten och 20 procent av alla särskilda boenden för äldre drivs i dag av privata utförare, liksom mer än hälften av all personlig assistans, och majoriteten av alla tandläkarmottagningar. 15 procent av barnen går i privat förskola, 12 procent av grundskoleeleverna och 25 procent av gymnasieungdomarna går i fristående skolor.

Det är alltså många som berörs av debatten, och som nu har anledning att fråga sig hur deras vardag kan komma att påverkas. Dessutom har vi alla, som medborgare och skattebetalare, intresse av en välfärd med hög kvalitet till en rimlig kostnad.

LO-förbundens kravlista talar om att höja välfärdsinvesteringarna, utan att säga något om varifrån pengarna ska komma. Ägarna till välfärdsföretag satsar ofta eget kapital i utrustning, lokaler, utbildning och mycket mer. Enligt en undersökning från Almega investerade exempelvis de tio största friskoleföretagen 2,4 miljarder kronor under perioden 2001-2010. Det är pengar som aldrig skulle komma skolan till del utan företag i välfärden.

Krav på viss bemanning är en viktig del av den andra punkten på listan, något som kan låta självklart, men kan bli ett hinder för verklig utveckling. Resonemang om minimibemanning utgår från – och riskerar att låsa fast företagen i – att verksamheten ska bedrivas på samma sätt som hos kommunen eller landstinget. Men en viktig poäng med att konkurrensutsätta vård, skola och omsorg är att hitta nya, bättre arbetsmetoder, annars minskar nyttan med olika utförare radikalt. Vad de anställda gör är viktigare än hur många de är. Exempelvis har Kunskapsskolan fler elever per lärare än genomsnittet, men tack vare ett centralt lektionsplaneringssystem kan dessa lärare ägna en mycket större del av sin arbetsdag åt eleverna, som därmed får mer tid med sin lärare än barn i många andra skolor.

LO föreslår en ny typ av bolagsform, som de kallar Samhällsbolag. Tanken är inte ny, utan bygger på den redan existerande formen SVB, eller Bolag med särskild vinstutdelningsbegränsning. SVB infördes 2006 och totalt har 45 företag startats, varav endast två i dag är verksamma inom vård, skola och omsorg. Att kräva att alla välfärdsföretag ska ombildas för att slippa näringsförbud är inte bara naivt, utan måste ifrågasättas om det verkligen är seriöst menat. Vi kan inte uppfatta det på något annat sätt än en metod att straffa ut företagen ur välfärden.

Medborgarnas rätt till en god och likvärdig välfärd är debattartikelns sista punkt, och också den som allra tydligast visar hur LO-förslagen motverkar sina syften. Ännu saknar många svenskar den valfrihet vi andra fått ta del av i ökad omfattning de senaste decennierna, eftersom deras hemkommuner inte vill släppa in privata alternativ. Genom att överlåta på kommunerna att avgöra om företag ska vara välkomna eller ej riskerar valfrihetskartan att få ännu fler vita fläckar.

Det är knappast någon som vågar ta risken att starta ett hemtjänstföretag eller en skola i en kommun där en ny majoritet i nästa val kan innebära att man kastas ut med huvudet före. På så sätt ökas ojämlikhet mellan stad och landsbygd, norr och söder, där endast kommuner med stabila politiska majoriteter i längden kommer att kunna erbjuda sina invånare någon reell valfrihet.

Istället för att leta efter metoder att begränsa förutsättningarna för alla dem som vill bidra till utvecklingen av välfärden måste vi gemensamt utveckla metoder att säkra och utveckla kvaliteten i vården och skolan. Vårdföretagarna och Friskolornas riksförbund arbetar redan aktivt med detta. Borde inte LO-förbunden ha samma fokus?

Inga-Kari Fryklund, förbundsdirektör för Vårdföretagarna
Cecilia Nykvist, vd för Friskolornas riksförbund

Artikeln tidigare publicerad i DN Debatt