Hoppa till innehåll

Det ojämlikt fördelade och organiserade vårdvalet hotar vårdens utveckling. Varje landsting skriver villkoren för de vårdgivare som vill etablera sig. Regelböckerna blir alltmer detaljerade och krävande, inte minst i landsting där den politiska ledningen misstror vårdval och konkurrens, skriver Håkan Tenelius, Vårdföretagarna.

Socialminister Göran Hägglunds försöksballong att förstatliga sjukvården sköts omedelbart ned av bland andra hans egna landstingspolitiker. Och vem är förvånad? Det kommunala självstyret är för de flesta lokalpolitiker något heligt. Så heligt att det till och kan smälla högre än den enskildes självbestämmande och hälsa.

En förstatligad sjukvård är kanske en omöjlig tanke. Och inget talar för att en gigantisk statlig vårdorganisation skulle bli särskilt lyckad. Men Göran Hägglund har absolut en poäng i att det nuvarande systemet inte fungerar optimalt. Den svenska vården begränsas av landstingsgränserna.

Vårdvalets införande var obligatoriskt för landstingen. Motsträviga landsting blidkades med möjligheten att själva bestämma reglerna. Detta har lett till att vårdvalet utvecklas i olika takt och i olika riktningar. Ett landsting som satsar på vårdvalet ökar tillgängligheten och valmöjligheterna för patienterna, och lockar till sig duktig vårdpersonal. De som inte satsar halkar efter.

De växande olikheterna i landstingens vårdval strider mot en av grundtankarna i den svenska vården – att vården ska ges på lika villkor för hela befolkningen. Tecknen på de alltmer olika villkoren blir fler och tydligare. I höstas fick 96 procent av patienterna i Halland sin vård inom föreskriven tid. I Dalarna tvingades fyra av tio patienter vänta längre än de lagstadgade 90 dagarna på operation eller annan viktig behandling.

För den som inte är personligen drabbad är detta bara statistik. Men när medierna börjar rapportera om hur ojämlikheten slår i verkligheten, om det onödiga lidande och den oro patienter kan utsättas för på grund av att de bor i fel landsting – då kommer allmänheten att protestera.

Det ojämlikt fördelade och organiserade vårdvalet hotar vårdens utveckling på fler sätt. Varje landsting beskriver villkoren för de vårdgivare som vill etablera sig i en regelbok. Regelböckerna blir alltmer detaljerade och krävande, inte minst i landsting där den politiska ledningen misstror vårdval och konkurrens. Framför allt blir böckerna alltmer olika. Det gör det svårt för vårdföretag som vill etablera sig i fler än ett landsting. Ett framgångsrikt koncept som anpassats efter ett visst landstings regelbok kan inte kopieras i ett annat landsting.

Därmed riskerar vi att missa en viktig positiv effekt av mångfalden: Innovationer och förbättringar inom privata vårdföretag sprids snabbt över landstingsgränserna – förutsatt att företagen finns i flera landsting.

Men de omfattande regelböckerna gör också Sverige mindre intressant för internationellt verksamma vårdgivare. Krångel och krav riskerar att skrämma bort aktörer med nya behandlingsmetoder som skulle berika den svenska vården.

Det finns förhoppningsvis enklare och snabbare vägar till den samordning som behövs än att tvinga fram den genom ett förstatligande. En renodling av landstingens roll som beställare av vården vore ett steg i rätt riktning. De landsting som blandar ihop sina roller som beställare och vårdgivare har extra svårt att lyckas med mångfalden och valfriheten.

Men samordningen måste komma snart. För det finns tecken på att opinionen börjar förstå vad som orsakar problemen. Demoskop ställde på Vårdföretagarnas uppdrag i våras frågor om synen på valfrihet till 4 700 väljare. De fick bland annat ta ställning till vad som är viktigast – likvärdig vård i hela landet eller kommunernas och landstingens självstyre. 79 procent valde likvärdig vård.

Så lyckas inte de lokala politikerna vända trenden mot allt mer ojämlik vård lär väljarna förr eller senare ge Göran Hägglund rätt.
 

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna.

Artikeln publicerades i SvD 5 oktober.