Lagstifta om meddelarskydd även för anställda inom privat vård och omsorg

Alla måste bidra till en kultur som uppmuntrar personalen att larma om brister, menar Håkan Tenelius. Efter avslöjandena om bristerna vid äldreboendet Koppargården har
avsaknaden av meddelarskydd angetts som en viktig anledning till att problemen inte uppmärksammats tidigare. Personalen skulle av rädsla för repressalier från den privata arbetsgivaren inte ha vågat berätta.

Jag tror inte att förklaringen är så enkel.

Ändå är det helt klart att meddelarskyddet måste stärkas för anställda i privat vård och omsorg. Det får inte råda något tvivel om att alla kanaler för larm om missförhållanden och vanvård står öppna, också för den som är anställd av andra arbetsgivare än de offentliga.

Detta är också vad vårdföretagen själva anser.

I en enkät bland 470 medlemsföretag i Vårdföretagarna anger hälften att de har en uppfattning i frågan, och av dem är det nära 80 procent som anser att det är bra att utöka efterforskningsförbudet till att gälla även privat driven vård och omsorg. Efterforskningsförbudet hindrar en offentlig arbetsgivare från att ta reda på vem som lämnat uppgifter till exempelvis medier, och är den viktiga skillnaden mot privata arbetsplatser.

En tredjedel av företagen anger dock att ett utökat meddelarskydd inte skulle göra någon skillnad, eftersom de redan idag har ett sådant via kollektivavtal, anställningsavtal eller avtal med uppdragsgivaren.

Den viktigaste invändningen mot utökat meddelarskydd är att även den som vill skada företaget genom att avslöja affärshemligheter skulle skyddas. Men bara 10 procent av företagen ser detta som ett problem.

En tydlig majoritet, 64 procent, föredrar lagstiftning om stärkt meddelarskydd före avtalslösningar. Argumenten är flera. Viktigast är att lagen kan försäkra alla vårdanställda lika villkor, oavsett vilket avtal man omfattas av. De juridiska konsekvenserna skulle bli desamma oavsett var ett brott mot efterforskningsskyddet begås.

Ändå tror jag inte att detta är en slutgiltig lösning för att få larmen att utlösas i tid.

Inom äldreomsorgen är det istället anmälningsplikten enligt Lex Sarah som måste fungera. Reaktionen på Sarah Wägnerts larm om vanvård på Polhemsgården för 14 år sedan blev inte att personal måste garanteras anonymitet för att kunna larma, utan att anställda måste ha en skyldighet att slå larm.

De fall av vanvård som avslöjats på senare tid gäller nästan uteslutande händelser tillbaka i tiden. Det vill säga, sådant som enligt Lex Sarah skulle ha kommit i dagen för länge sedan. Vad är det då som fått anställda att hålla tyst om många av fallen; att bryta mot lagen? Är det verkligen rädsla för repressalier från arbetsgivaren?

Det kan förstås vara en förklaring. I så fall har företaget eller kommunen ett allvarligt problem med en osund inställning hos ansvariga chefer. Och då är ett stärkt meddelarskydd ett sätt att i vart fall komma runt problemet.

Men jag tror det också finns andra förklaringar.

En är okunskap. Personalen är osäker på lagstiftningen, både vad gäller rättigheter och skyldigheter. Anställda kan sakna nödvändig utbildning för att själva bedöma vad som är ett missförhållande som ska anmälas enligt Lex Sarah och vad som är en konsekvens av naturligt åldrande och sjukdomsförlopp. Några av fallen kan förklaras av att anställda skyddat varandra. Att då slå larm är att ange sina arbetskamrater.

En tredje förklaring är bristen på yrkesstolthet. I sjukvården är etiken något som stärker yrkenas status. Den synen är av någon anledning inte lika utbredd inom äldreomsorgen. Det är allas ansvar att bidra till en kultur på arbetsplatserna och i företagen som uppmuntrar personalen att larma om brister, där identifiering och en snabb lösning av problemen är en självklar del av kvalitetsarbetet.

Meddelarskydd och efterforskningsförbud måste omfatta även alla anställda i den privata vården.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef i Vårdföretagarna.

Artikeln tidigare publicerad i Sydsvenskan 29 januari