Lagen om valfrihet är ingen sparreform

Håkan Tenelius

En återgång till offentligt monopol och total politisk styrning inom hemtjänsten är ingen lösning på barnsjukdomarna hos LOV-reformen. De äldre måste få möjlighet att behålla kontrollen över sin tillvaro. Det skriver Håkan Tenelius, näringspolitisk chef hos Vårdföretagarna, i en replik till Peter Lorentzons och Lars Wettergrens debattartikel 27 maj.

Det finns en längtan efter en quick fix i den svenska äldreomsorgen. En åtgärd som i ett slag löser alla problem. Inte sällan anses problemen vara orsakade av privata, vinstdrivna företag. Ibland får själva valfriheten bära skulden för eländet. Och lösningen på allt är därmed en återgång till offentligt monopol och total politisk styrning.

Jag kan inte läsa de båda PRO:arna Peter Lorentzons och Lars Wettergrens sågning på av Stockholms LOV-reform på något annat sätt (Dagens Samhälle debatt 27 maj). Brist på resurser i hemtjänsten är LOV:ens fel. Tidsbrist hos biståndsbedömarna är LOV:ens fel. Kostnader för kvalitetsuppföljning är LOV:ens fel. Till och med klimatförändringarna är LOV:ens fel.
 
Lösningen är att återgå till monopolet som det var förr i tiden. Eller för den delen som det är i Göteborg i dag, om jag förstår skribenterna rätt. Visst finns det barnsjukdomar i LOV-reformen, det är företagen de första att konstatera. Valfriheten fungerar inte om det finns hundra utförare som alla presenterar sig likadant, heter något som börjar på A, och där biståndsbedömaren inte ens vågar antyda vem som kan passa bäst. Utförarna måste få större utrymme att visa sin särart, och för den som snabbt behöver välja måste det finnas aktiv rådgivning.
 
Kommuner ska inte tillåtas använda LOV, Lagen om valfrihet, som en sparreform. Det ska inte vara möjligt att ge en lägre timersättning än vad som motsvarar de verkliga kostnaderna i kommunens egen regi. Vill kommunen ha seriösa utförare med kollektivavtal måste också ersättningen medge avtalsmässiga löner. Visst kostar uppföljningen en del för den kommun som infört LOV. Men vilket är mest anmärkningsvärt; att kommunen nu har kostnader för uppföljningen eller att det före reformen helt saknades uppföljning av hemtjänstens kvalitet?
 
Men trots barnsjukdomarna får vi inte glömma den stora poängen med LOV: Valfriheten. Den äldres möjlighet att behålla kontrollen över sin tillvaro och sitt hem. Anser man att detta har ett värde är det lätt att stå ut med gnisslet i starten. Och jämför för allt i världen gärna med Göteborg. En kommun där den LOV-fientliga majoriteten så sent som för ett par veckor sedan kom fram till att det med bevarat monopol kostar 220 miljoner kronor att få en nedgången kommunal hemtjänst att anpassa sig till de äldres behov och önskemål.