Hoppa till innehåll

Låt mig vara mycket tydlig: Vanvård kan aldrig försvaras. Aldrig någonsin. Detta är förmodligen fullkomligt självklart för de flesta.

Men vi som i svallet efter Carema Care försvarar tanken på privat driven vård och omsorg klamrar oss ofta fast vid faktumet att kvalitetsbrister förekommer överallt, oavsett driftsform. När Dagens Nyheter mitt i Caremadrevet larmade om att Socialstyrelsen tagit emot 369 klagomål på äldreomsorg från allmänheten kollade jag upp fördelningen mellan privat och offentlig drift. Bara 71 rörde privata företag, konstaterade jag lättad.

Vänta nu, vaddå "bara"? Är inte det 71 klagomål för mycket? Kvalitetsproblem även hos konkurrenterna är väl ingen ursäkt?

Vi påpekar också att flera av de skandaler som medierna beskrivit är överdrifter, och i några fall redan skrönor; att inkontinensskydd vägs av besparingsskäl, att personer tvingas sova på madrasser direkt på golvet, att de anställda drillas i toksnålhet via sällskapsspel, till exempel.

Men allt är inte taget ur luften. Några av larmen går inte att skylla på missförstånd eller slagsida i mediernas bevakning.

Drevet mot privat äldreomsorg hösten 2011 slår mot alla företag som bedriver vård eller omsorg. 74 procent av Vårdföretagarnas medlemmar anser att det generella förtroendet för privata välfärdsföretag minskat, enligt en enkät. Jag märker också att tonen skärpts från de politiska debattörer som är kritiska till privata alternativ. Kravet att "all vinst måste återinvesteras i verksamheten" hörs allt oftare. Blev det verklighet skulle allt företagande på välfärdsområdet stanna upp. Vem skulle vilja investera tid och besparingar i en företagsidé om en framgång inte skulle löna sig?

Det finns bara ett sätt att återvinna förtroendet. Företagen måste visa att de levererar kvalitet. Bättre kvalitet än den offentliga regin. Det är kvaliteten som ger de privata anordnarna ett existensberättigande.

Men då måste också kvaliteten bli synlig. Vi måste ha nationella kvalitetsmätningar där viktiga kvalitetsfaktorer redovisas för varje enhet. Bra mätning och bra redovisning gör att både de offentliga beställarna och brukarna med anhöriga kan avgöra vem som håller måttet. Dagens mätningar räcker inte på långt när, även om de är ett steg på vägen.

Jag hörde om en sovjetisk båtmotorproducent som exporterade motorer till Finland. Enligt det kontrakt som den finske importören var bunden till lovade leverantören att sju av tio motorer skulle fungera. När Sovjetväldet hade fallit förklarade den finske båtbyggaren att han nu förväntade sig att tio av tio motorer fungerade. Annars var han nu fri att välja en annan leverantör.

– Men vad ska vi då göra med alla trasiga motorer som lämnar fabriken, vem ska betala för dem? frågade ryssen bestört.

Det är dit vi måste komma när det gäller vård och omsorg. Inga anordnare, vare sig offentliga eller privata, ska komma undan med att leverera något som inte uppfyller kraven på kvalitet.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef Vårdföretagarna

Artikeln tidigare publicerad i Skandinavisk Sjukvårdsinformation, 30 januari

(Håkan har valt att skänka arvodet för artikeln, 2 000 kronor, till Alzheimerfonden)