Kommunens kostnader för hemtjänst mörkas
Lagen om valfrihet (LOV) bygger på en utmärkt idé. Äldre kan själv välja om kommunen eller ett företag ska stå för hemtjänsten. Men det är bara en enda kommun, Mellerud, som erbjuder privata omsorgsföretag lika spelregler trots att lagen är tydlig på den punkten.
Syftet med LOV från 2009 var att ge människor makt att välja utförare för deras egen vård eller omsorg. Valfrihetssystem med fokus på kvalitetskonkurrens skulle underlättas och mångfalden av mindre aktörer främjas. Idén är enkel: Kommunen sätter ett pris på hur mycket till exempel en hemtjänstinsats får kosta. Hemtjänstberättigade väljer sedan fritt mellan olika utförare. Alla aktörer får lika ersättning och de som levererar högst kvalitet kan framgångsrikt attrahera fler brukare.
Visst har LOV på flera sätt varit en framgång. 129 kommuner har infört LOV inom hemtjänsten och många tusen äldre har nu möjlighet att välja hemtjänst. Men spridningen är inget kvitto på att systemet fungerar friktionsfritt. Tillämpningen av lagen haltar. Det är bra att regeringen har utsett en av landets kunnigaste personer på området för att utvärdera LOV. Men det som både regering och opposition har gjort till huvudfråga – om LOV ska bli obligatorisk – löser inte det grundläggande problemet: Lagens tillämpning är inte konkurrensneutral. Det motverkar både mångfald, valfrihet och kvalitetsutveckling.
I LOV ska alla utförare, inklusive kommunens egen, få lika mycket betalt för sina insatser. Det betyder att kommunens hemtjänst inte ska gå med underskott eller gratis nyttja kommunens resurser inom exempelvis IT eller administration. Om den gör det blir villkoren för övriga utförare ohållbara: Dels ska de bygga upp en verksamhet från grunden i konkurrens med kommunens etablerade verksamhet, dels överleva på mindre resurser än kommunen själv.
Hur ofta ersättningarna inte motsvarar kommunens kostnader vet vi inte. Kommunerna redovisar varken beräkningsgrund för ersättning i systemet eller sina egna kostnader. Oss veterligt har bara Mellerud offentliggjort sin beräkning. Den som vill starta eget inom LOV får lita på att kommunen självmant respekterar lagens princip om konkurrensneutralitet. Att detta sker tillhör dock undantagen. 90 procent av småföretagen upplever bristande konkurrensneutralitet som ett stort problem (Vårdföretagarna). Ersättningen är i flera kommuner till och med lägre än en avtalsenlig undersköterskelön.
Små och mindre resursstarka aktörer har svårt att klara sig. Många går i konkurs. Det krävs finansiell uthållighet för att bygga upp en verksamhet med förluster i flera år. Bara den som når en betydande skala i verksamheten kan räkna med att kunna konkurrera med kommunen. Att de stora företagen når en stor marknadssandel inom just hemtjänst är då inte förvånande. Ändå väljer Sveriges största hemtjänstföretag att avstå från att gå in i fler än två av tre LOV-kommuner. Det är symptomatiskt att över 80 procent av hemtjänsten ännu ligger kvar i kommunal regi.
Skollagen säger att kommunens faktiska kostnader ska utgöra grund för ersättningen, att kostnadsberäkningen ska vara transparent och att friskolor har rätt att få brott mot detta prövat i domstol. Danmarks motsvarighet till LOV ger samma skydd och om kommunens verksamhet gör underskott ska andra utförare kompenseras. Varför ska omsorgssektorn i Sverige inte ha motsvarande skydd? Det borde vara självklart att:
- LOV-kommuner öppet redovisar hur ersättningsbeloppen räknas fram.
- Alla övriga utförare kompenseras när kommunens utförare gör underkott eller använder resurser utöver systemet ersättning.
- Regering och riksdag fastställer kommunernas skyldighet att på detta sätt agera konkurrensneutralt.
Våra medlemmar vill utveckla svensk vård och omsorg. Då krävs ett system som tillåter det. Politikerna måste våga se att systemet inte är perfekt bara för att det bygger på en bra idé. Den nya LOV-utredningen har chansen att rätta till bristerna.
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna
Kerstin Eriksson, näringspolitiskt ansvarig Famna
Ulrica Dyrke, konkurrensexpert Företagarna
Artikeln tidigare publicerad i Dagens Samhälle