Finansieringen av den allmänna välfärden äventyras inte av en åldrande befolkning eller teknisk utveckling i vården.
Åtskilliga gånger har vi fått höra att pengarna riskerar att ta slut, att välfärden eroderar och att vi måste ha ett större inslag av privat finansiering av den framtida välfärden. Ibland, när botten gått ur debatten, har det nästan hetat att vi måste rasera välfärden innan den raseras. Ingen av dessa domedagsprofetior har ännu slagit in. Och risken att de ska göra det i framtiden är tämligen liten.
För det första har Sverige just klarat av det som många säger att vi inte kommer att klara i framtiden.
Huvuddelen av äldreexplosionen ligger faktiskt bakom oss. Sedan 1980 har antalet över 85 år ökat med omkring 150 procent. Under denna tid har även sjukvården utvecklats. Ett ökat antal äldre, en höjd medellivslängd och förbättringar i sjukvården har skett utan att kostnaderna för sjukvården ökat nämnvärt. Sjukvårdens och äldre- och handikappomsorgens andel av BNP har endast ökat med ett par procent mellan 1980 och 2010, från cirka 11 till knappt 13 procent.
Vi har således klarat det som många påstår att vi inte kommer att klara i framtiden.
Den rimliga slutsatsen är att sjukvården även i framtiden bör kunna klara sig med ungefär samma andel av BNP som hitintills. Äldreomsorgen däremot kommer p g a den demografiska utvecklingen kräva ökade resurser. Men inte tillnärmelsevis i den utsträckning som domedagsprofetiorna gör gällande, utan kanske som högst en till ett par procent i ökning som andel av BNP.
För det andra är det långt ifrån säkert att den framtida efterfrågan på vårdtjänster kommer att öka i takt med att vi blir rikare. Det finns inget förutbestämt att efterfrågan på sjukvårds- och äldreomsorgstjänster ska öka i takt med att inkomsterna ökar. Medborgarna kan i stället välja att lägga pengarna på konsumtionsprylar, upplevelsekonsumtion eller på den växande turismnäringen. Om vi kommer att lägga mer pengar av en växande inkomst på sjukvård eller framför allt på andra tjänster avgörs av hur vi organiserar våra välfärdssystem och är inte förutbestämt.
Det tredje antagandet som ofta förs fram av dem som säger att pengarna inte kommer att räcka är att välfärdstjänsterna inte kommer att ha någon större produktivitetsökning. Det, om något, kan ifrågasättas.
Sjukvården handlar inte särskilt mycket om personalintensiva tjänster som inte kan effektiviseras. Vårdens innehåll består av att behandla sjukdomar och att förebygga dem. Innovationer, förnyelse och teknisk utveckling möjliggör produktivitetsökning även inom vård och omsorg. Inom äldreomsorgen har produktiviteten ökat radikalt. Exempelvis har introduktionen av mikrovågsugnen revolutionerat mathanteringen och ökat produktiviteten.
Problemet är inte att det saknas en produktivitetsutveckling inom vården och omsorgen – för det gör det inte – utan att det är svårt att mäta den.
Det finns en hel del som vi kan göra för att klara den finansieringsutmaning som det ökade antalet äldre ändå kommer att innebära. Vi kan, exempelvis, betala av mer av dagens statsskuld för att öka låneutrymmet i framtiden.
Det är också viktigt att upprätthålla ett stort effektivitetstryck i välfärden. Det kan ske genom fler privata aktörer inom vård och omsorg. Politikerna måste våga lagstifta om ett nationellt ramverk eller basnivå för valfrihetsreformerna inom vård och omsorg. Det skulle inte bara garantera medborgarna mer valfrihet utan också stärka konkurrensneutralitet mellan offentliga och privata aktörer och därmed säkra effektivitetstrycket.
En annan stor utmaning ligger på det arbetsmarknadspolitiska området. Den yrkesaktiva tiden av våra liv har krympt. Det är ett faktum som också försämrat den så kallade försörjningskvoten, d v s hur många som arbetar i förhållande till dem som inte arbetar. Sverige har i dag en av världens högsta inträdesåldrar på arbetsmarknaden.
Vi behöver jobba lite högre upp i åldrarna. Kanske behöver vi återuppta diskussionen kring en åldersindexering av pensionsåldern. Samtidigt behöver vi möjliggöra att grupper som unga och invandrare träder in på arbetsmarknaden tidigare.
Det finns ingen anledning till oro men det hänger givetvis, som ofta i livet, på hur vi gör det. Rätt reformer och den generella och offentligt finansierade välfärden klarar sig bra även i framtiden.
Ulf Öfverberg, näringspolitisk expert, Vårdföretagarna
Artikeln tidigare publicerad i Veckans affärer den 23 februari