Statistiska centralbyråns, SCB, statistik om välfärdens finansiering leder fel. Det är illa när både regeringen och Socialdemokraterna står inför viktiga beslut. De procenttal som SCB redovisar kommer att kastas runt i debatten som det slutgiltiga beviset på övervinster och slöseri med skattepengar.
Läs SCB:s statistik här
Läs Vårdföretagarnas statistik här
Nyligen publicerade SCB det årliga statistiska meddelandet "Finansiärer och utförare inom vård, skola och omsorg". I år har detta meddelande en särskilt ödesmättad betydelse. Det socialdemokratiska partiet ska ta ställning till vinster i välfärden, samtidigt som regeringen vill utreda villkoren för välfärdsföretagen. SCB:s statistik kommer att spela stor roll i båda sammanhangen.
Detta är mycket olyckligt, eftersom statistiken leder fel. Debatten om välfärdsföretagen handlar om vinster och vinstutdelning. Det lönsamhetsbegrepp som SCB använder, avkastning på totalt eget kapital, ligger i dessa branscher mycket långt ifrån den del av vinsten som företagen delar ut till sina ägare.
Men jag är övertygad om att många debattörer och beslutsfattare missar denna skillnad. De procenttal som SCB redovisar kommer att kastas runt i debatten som det ultimata beviset på övervinster och slöseri med skattepengar. I värsta fall blir följden godtyckliga regler som snöper branschens möjligheter att bidra till välfärdens utveckling.
Det räcker med att titta på mediernas rubriker för att förstå hur det statistiska meddelandet tolkas. De privata välfärdsföretagen tjänar bra med pengar skriver TT. Välfärd ger höga vinster skriver Arbetet. Lukrativ välfärd är Länstidningen Östersunds rubrik. "I går presenterade SCB siffror som visar att de privata välfärdsföretagen skär guld med täljkniv" kan man läsa i Aftonbladets ledarkrönika.
Och direkt använde Vänsterpartiet statistiken till att fabricera en totalsumma för företagens vinst. Denna summa har sedan figurerat i flera sammanhang, till exempel på DN Debatt, beskriven som det ägarna tog ut ur välfärdsverksamheterna.
Det finns åtminstone två anledningar att vara försiktig med SCB:s statistik.
Den första är alltså att måttet på lönsamhet är alltför trubbigt. SCB lyfter fram avkastningen på totalt eget kapital, och konstaterar att välfärdsföretagen har en avkastning på 14 procent, att jämföra med hela näringslivets 8 procent.
Men för ett vård- eller omsorgsföretag säger det mycket lite om lönsamheten. Ett industriföretag, som äger sin fastighet och därtill en maskinpark, har ett stort totalt eget kapital. Men ett omsorgsföretag har inga stora investeringar i maskiner, och bedriver oftast verksamhet i andras lokaler.
Det kan gälla äldreomsorg som bedrivs i ett av kommunen upphandlat äldreboende, eller hemtjänst eller personlig assistans som utförs där kunden befinner sig. Inget stort eget kapital, med andra ord. Då kan avkastningen på kapitalet vara relativt stor, utan att för den skull betyda att det blir särskilt mycket pengar över.
De stora kostnaderna för dessa företag är i stället löner – och mycket riktigt konstaterar SCB att nettoomsättningen per anställd ligger betydligt under siffran för hela näringslivet. Vårdföretagen får alltså in mindre pengar totalt per anställd än genomsnittet.
Ett annat och något mer rättvisande mått som SCB redovisar är rörelsemarginalen. Den är för dessa branscher mer i överensstämmelse med det övriga näringslivet. Förutom de allra minsta företagen har välfärdsföretagen en lägre rörelsemarginal än genomsnittet.
Den andra anledningen till försiktighet är urvalet. Undersökningen omfattar inte bara skattefinansierade välfärdstjänster. En rad andra tjänster och företagstyper ingår i den breda definition av sjuk- och hälsovård som statistikerna använder. Bara 58 procent av vården i undersökningen sägs vara skattefinansierad. Resten är alltså tjänster som vi själva betalar för.
Lönsamheten i sådan verksamhet, till exempel kosmetiska ingrepp och alternativmedicin, är knappast relevant för hur villkoren för den skattefinansierade välfärden ska se ut.
Kombinationen av fel företag och ett trubbigt lönsamhetsmått förstärker den skeva bilden. Det är de minsta företagen som drar upp den genomsnittliga rörelsemarginalen. Men det är också där många av de företag finns vars tjänster betalas fullt ut av kunden.
Slutsatsen är att våra beslutsfattare behöver kompletterande statistik. Vårdföretagarna må betraktas som en part i målet. Men tills någon mer oberoende instans tar på sig uppgiften åtar vi oss att leverera statistiken. Vi kommer att redovisa vinster, skatt, återinvestering och vinstutdelning i samtliga aktiebolag som ingår i skattefinansierade vård- och omsorgsbranscher.
En första redovisning av vinstläget 2011 finns redan på vår webb. Vår förhoppning är att den ska ingå i underlaget för de viktiga beslut som om välfärdens framtid som ligger i politikernas stöpslev.
Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna
Artikeln tidigare publicerad i Dagens industri.