Facket ska inte bestämma välfärdens organisation

I går berättade LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin att facket kan tänka sig en förhandlingskompromiss angående vinster i välfärden. Det är en minst sagt absurd tanke, skriver Håkan Tenelius i Dagens Industri.

Visa listan på de företag ni vill stänga! Är mitt företag med?

Orden är en välfärdsföretagares. Hon krävde besked av bland andra LO:s förste vice ordförande Tobias Baudin vid en debatt på Almega i december. Baudin blev henne svaret skyldig.

LO:s ledning insåg för länge sedan att kongressbeslutet att stoppa all vinstutdelning i välfärdsföretag inte var realistiskt. För ett år sedan presenterade Baudin därför ett modifierat förslag där totalstoppet ersattes med kraftigt begränsade möjligheter att dela ut av ett överskott.

Men inte heller det alternativet tålde verklighetens ljus. Vårdföretagandet är en typisk småföretagarbransch, 93 procent av vårdföretagen har färre än 20 anställda. Små företag är särskilt beroende av flexibilitet vad gäller överskott och utdelning. Endast 18 procent av vårdföretagen trodde att de kunde driva företaget vidare om LO:s vinstbegränsning genomfördes.

LO:s ledning träffar ständigt företagare. Alla kan upplysa dem om vikten av överskott i en verksamhet, att den som investerar i företaget måste kunna få avkastning på sitt kapital och att villkoren för företagandet måste vara långsiktiga och förutsägbara. Detta insåg LO för ett sekel sedan. Men att detta också gäller för vårdföretag har tagit längre tid att förstå.

När nu Tobias Baudin byter fot i vinstdebatten och i stället vill att parterna ska förhandla om vinster och kvalitet beror det på att LO-ledningen slutligen har insett att även den nya vinstbegränsarlinjen är svår att verkställa om ordningen och redan ska bevaras i välfärden.

Det är en liten seger för alla som sedan ett par år, ofta i svår snålblåst, tagit debatten med välfärdsföretagens kritiker. Men fotbytet är till stor del bara en fint. LO har ännu kvar sin uppfattning att välfärdsföretagande är något osunt som måste begränsas.

Förhandlingstanken är minst sagt absurd. Att välfärdens förutsättningar ska beslutas av våra folkvalda i god demokratisk ordning är något mycket djupt förankrat. Den demokratiska kontrollen och den solidariska finansieringen är grundstenar i svensk välfärd.

Men även om förhandling vore en bra metod att utveckla välfärden så är LO:s utgångspunkter helt orimliga.

LO vill reglera bemanningen eftersom man utgår ifrån att privat driven vård håller låg kvalitet. Det är fel. Visserligen är det ett problem att kvalitetsmätningen i vård och omsorg inte är enhetlig och medger jämförelser. Men de jämförelser som ändå gjorts, till exempel av Socialstyrelsen 2012, visar att privata företag inom äldreomsorgen sköter omvårdnaden bättre än kommunala äldreboenden. Sammanställningen av SKL:s senaste patientenkät visar att privata vårdcentraler dominerar bland dem som rankas högst av patienterna.

Det är inte antalet personer på lönelistan som avgör kvaliteten, utan att rätt kompetens finns på plats vid rätt tillfälle. Där lyckas uppenbarligen privata vårdgivare bättre än offentliga.

LO vill reglera vinstutdelning, eftersom man anser att vinster dränerar välfärden på pengar. Det är fel. Möjligheten till vinstutdelning och därmed möjligheten för företaget att locka till sig kapital gör att välfärden kan byggas ut. De tre största företagen inom äldreomsorg har planer på 1 200 nya platser på äldreboenden de närmaste två åren. Det är investeringar som få kommuner orkar med. Stryps vinsterna stannar denna utbyggnad av.

LO vill stoppa den fria etableringsrätt som i dag finns inom primärvård och i kommuner med valfrihetssystem i främst hemtjänsten. Enligt LO leder etableringsfriheten till ineffektivitet och öppnar för oseriösa aktörer.

Det är fel. Konkurrens förutsätter etableringsfrihet, och konkurrens är även på detta område att föredra framför monopol om vi vill att resurserna ska användas på bästa sätt. Politikerna har redan redskapen för att hålla oseriösa aktörer borta. Uppföljningsbara kvalitetskrav i upphandlingarna är nyckeln.

Däremot finns det mycket annat som vi gärna diskuterar med till exempel facket. Just nu pågår arbetet med en etisk plattform där vi och 16 andra arbetsgivarorganisationer och fackförbund tar fram principer för transparens i välfärden. Det ska bli lättare för både skattebetalare, brukare och patienter att avgöra och jämföra kvalitet, ägarbild, anställningsvillkor och ekonomiska villkor, är syftet med plattformen.

Men välfärdens organisation är inget för fackliga förhandlingar. Det ska vara ordning och reda i välfärden. Men också ordning och reda i demokratin.

Håkan Tenelius, näringspolitisk chef, Vårdföretagarna

Artikeln är publicerad i Dagens Industri 21 januari