4 myter om vård- och omsorgsföretag

Tidningen Entreprenör tar upp 4 myter om vård- och omsorgsföretag. Vårdföretagarnas näringspolitiska chef Håkan Tenelius hjälper till att reda ut några av myterna.

Myt 1: Privata vård- och omsorgsföretag levererar sämre kvalitet


Det kanske vanligaste påståendet om vård- och omsorgsföretag är att de levererar sämre kvalitet i sina tjänster än offentliga aktörer eftersom de vill maximera vinsten. Men hur ser det egentligen ut? Är kvaliteten sämre? 

Socialstyrelsen fick i uppdrag av regeringen att utreda frågan inom äldreomsorgen. Undersökningen som bygger på en stor mängd data och uppgifter från 17 kommuner drar slutsatsen att det inte finns några stora entydiga skillnader i kvalitet mellan privat och kommunalt driven äldreomsorg.

– Vi har sett att det finns problem både hos kommunala och privata utförare. Att resultatet ser ut som det gör är inte särskilt förvånande. Det finns inga skäl till att det skulle vara någon skillnad, säger Lars-Erik Holm, generaldirektör för Socialstyrelsen.

Socialstyrelsen finner inga som helst skillnader mellan driftsformerna i de äldres attityder till äldreomsorgen. Undantaget är i Stockholms stad där äldre är betydligt mer nöjda med enskilda utförare än kommunala. På 12 av 13 frågor som handlar om kvaliteten inom hemtjänsten får enskilda aktörer högre betyg.

Däremot visar granskningen att privata utförare är bättre när det gäller själva omvårdnaden. De har bättre arbetsrutiner, ett trevligare bemötande och är bättre på att jobba preventivt så att äldre inte drabbas av trycksår, fallskador eller ligger hungriga på natten.

Kommunala utförare å sin sida har en något högre andel medarbetare med lämplig yrkesutbildning och lite fler äldre med eget rum och kokmöjlighet.

En annan studie från Umeå universitet visar att kommuner som har öppnat för konkurrens från privata aktörer har signifikant lägre dödlighet i äldreomsorgen än kommuner som har fortsatt driva verksamheten i egen regi. Men Mats Bergman, professor i nationalekonomi vid Södertörns högskola och en av rapportförfattarna, vill inte gå så långt som att säga att privata aktörer levererar bättre kvalitet än offentliga aktörer. Det krävs att man undersöker en bred palett av olika kvalitetsmått för att kunna säga det, betonar han.

– Dödligheten i äldreomsorgen sjunker när det offentliga öppnar för konkurrens. Men med vårt forskningsupplägg kan vi inte avgöra om effekten uppstår i de privat drivna enheterna, i de kommunala enheterna eller både och. Kanske är det så att de offentliga aktörerna vaknar till liv när konkurrens uppstår?

Marta Szebehely, forskare på institutionen för socialt arbete vid Stockholms universitet, hänvisar till studier som har gjorts i USA och Kanada som visar att den vinstsyftande äldreomsorgen har betydligt lägre kvalitet än den icke-vinstsyftande.

Men det är inte okomplicerat att dra slutsatser från USA och Kanada.

– Samma förutsättningar råder inte i Sverige. Inte minst ersättningssystemen skiljer sig åt, säger Mattias Lundbäck, forskare på Ratio, som tror att Sverige skulle må bra av en kombination av offentliga samt enskilda vinst- och ickevinstdrivande aktörer.
 

Myt 2: Vårdsektorn domineras av stora koncerner och riskkapitalister


En annan vanlig uppfattning är att all privat vård bedrivs i stora koncerner som ägs av riskkapitalister. Men är det verkligen så?

Först och främst, kommuner och landsting är de överlägset största producenterna av vård- och omsorg. Endast 12 procent av hälso- och sjukvården drivs av privata vårdgivare, bortsett från tandvården där 45 procent drivs i privat regi. 93 procent av de omkring 11 000 privata vårdföretagen har färre än 20 anställda.

– Nästan alla privata vårdföretagare har en bakgrund i den offentlig sektor och stämmer inte alls med nidbilden av en girig riskkapitalist. Oftast handlar det om människor som startar eget för att förverkliga en idé som de inte kan genomföra i offentlig sektor, och de tar ofta en stor personlig ekonomisk risk, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna.

Ändå kan det ibland låta som att alla privata vårdföretag ägs av riskkapitalister som skatteplanerar, gör stora överskott, tummar på kvaliteten och delar ut frikostiga vinster till skatteparadis.

Sanningen är att andelen företag som skatteplanerar med så kallade räntesnurror är låg i vårdbranschen, jämfört med andra branscher, enligt en granskning av Skatteverket.

Majoriteten av de största vård-och omsorgsföretagen gör ingen utdelning över huvud taget utan återinvesterar allt i företaget. 85 procent av vårdföretagen vill använda ett eventuellt överskott till investeringar i ny utrustning, lokaler eller att satsa på personalen. Huvuddelen av utdelningen sker i mindre bolag eller i kooperativt ägda företag.

– Utdelningen i små och framför allt nya företag är inte sällan den lön som ägaren själv tar ut. Ägarna kan ha avstått från lön under året för att ha råd att betala sina anställda. När det sedan blir ett överskott tar de ut det i vinstutdelning, säger Håkan Tenelius.

De stora överskotten man pratar om i debatten är ofta överdrivna. Ofta lyfts överskotten fram i förhållande till det insatta kapitalet, vilket ger en missvisande bild.

– Matematiskt blir det ju rätt, men i många mindre vård- och hemtjänstföretag är det arbetsinsatsen som är den stora insatsen, inte investeringar i maskiner eller lokaler. Då blir måttet ”avkastning på insatt kapital” helt horribelt, säger Håkan Tenelius.

Vård- och omsorgsbranschen har en rörelsemarginal (resultat före skatt och räntor i relation till omsättning) på 7,6 procent, vilket kan jämföras med exempelvis industrins rörelsemarginal på 12 procent.

En granskning av Dagens Samhälle visar att vinsterna i välfärden är betydligt lägre än i näringslivet i övrigt. Fem av sju av de största vårdbolagen går med förlust.
 

Myt 3: Privat vård leder till ökade klyftor


Ett tredje påstående om konkurrensutsatt vård och omsorg är att vårdföretag bara skulle satsa på områden med höga inkomster och undvika etableringar i områden med vårdtunga patienter. Stämmer det?

Karolinska Institutet har undersökt effekterna av vårdvalssystemet i Stockholm som infördes 2008. En farhåga hos många var att riskkapitalägda koncerner fullkomligt skulle ta över när marknaden öppnades för privata aktörer.

– Farhågorna visade sig inte stämma. Nyetableringarna av husläkarmottagningar i Stockholm domineras av små och enskilda praktiker och än så länge har knappt några blivit uppköpta, säger Clas Rehnberg, professor vid institutionen för lärande, informatik, management och etik på Karolinska Institutet.

Inte heller har nyetableringarna varit koncentrerade till vissa områden och därmed lett till en ojämn tillgång av vården. Nyetableringarna har skett i såväl innerstad som ytterområden, i regioner med låga och höga inkomster, samt i områden med friska och vårdtunga patienter.

Dessutom visar studien på en ny trend; även äldre och vårdtunga personer har börjat göra aktiva val och lista sig på mottagningar utanför det egna bostadsområdet. Patienter i utsatta områden har ökat sin vårdkonsumtion mest av alla grupper.

– Vårdvalet har tvärtom ökat tillgängligheten, konkurrensen och mångfalden, säger Clas Rehnberg.
 

Myt 4: Privata omsorgsföretag väger blöjor för att maximera vinst


Caremaskandalen etsade sig fast i svenska medier och gjorde starkt intryck på många människor. Inte minst handlade det om den så kallade blöjvägningen på Caremas boende Koppargården där profithungriga ägare beordrade personal att väga de äldres blöjor för att kunna använda dem till bristningsgränsen och därigenom maximera vinsten. Men var det verkligen så det gick till?

Den korrekta termen för det som pågick är vägning av inkontinensskydd. Det är standard praxis och vanligt förekommande inom både privat och offentlig äldrevård.

– Det finns en missuppfattning om varför man väger skydden. Det handlar inte om att göra en ekonomisk vinst, utan om att det ska bli en vinst för användaren. För stora skydd kan skava och orsaka obehag för brukaren, säger Agneta Sandberg på nätverket Nikola.

Nikola är ett oberoende nätverk med personer som jobbar inom offentlig och privat sektor, och har en central roll inom blås- och tarmdysfunktionsområdet. Nikola rekommenderar att skydden vägs för att på bästa sätt kunna anpassas till brukaren. Agneta Sandberg trycker på att användningen av inkontinensskydd inte ska ersätta toalettbesök, men att det är ett sätt att exempelvis undvika att störa människor när de sover.

– Alla seriösa vårdaktörer använder sig av vägmetoden, säger Håkan Tenelius, näringspolitisk chef på Vårdföretagarna, som tröttsamt konstaterar att myten fortfarande lever vidare trots att den lätt går att slå hål på med fakta.

Artikeln publicerades i Tidningen Entreprenör oktober 2013.

Läs hela artikeln i pdf-format.