Antalet anställda inom välfärden behöver öka med knappt 200 000 personer fram till år 2026. Samtidigt går drygt 300 000 av välfärdens medarbetare i pension under samma period. Tillsammans handlar det om ett rekryteringsbehov på en halv miljon personer om inga förändringar görs. Det konstaterar SKL idag i en ny rekryteringsrapport.
Idag presenterar Sveriges Kommuner och landsting (SKL) en ny rekryteringsrapport som går igenom behovet av medarbetare inom välfärdens olika verksamheter fram till år 2026. I rapporten illustreras också hur tre olika insatser kan minska rekryteringsbehovet.
Rapporten är gedigen och intressant. Den är också ett uppvaknande för den som ännu inte förstått vidden av den utmaning vi står inför. Frågan är om det inte är en underdrift att kalla det för en ”utmaning”?
Både antalet barn och äldre kommer att öka de kommande tio åren. Det gör också antalet personer i arbetsför ålder – men inte i samma takt. Det innebär både ett försörjningsproblem och ett kompetensförsörjningsproblem. Allt färre ska försörja allt fler samtidigt som konkurrensen om arbetskraften ökar på hela arbetsmarknaden. Det är i detta ljus som behovet av en halv miljon medarbetare inom välfärden måste ses.
SKL konstaterar att behovet av nya medarbetare är olika stor, både över landet, i olika verksamheter och inom olika personalgrupper. Störst är behovet inom äldreomsorgen och stöd till personer med funktionsnedsättningar där antalet anställda behöver öka med 67 000 personer till år 2026, eller med 24 procent. Till detta ska läggas de ersättningsrekryteringar som behöver göras på grund av pensionsavgångar. Lägger man samman behovet av rekrytering med pensionsavgångarna kommer 136 000 undersköterskor och vårdbiträden behöva rekryteras fram till år 2026. Det är fler än det bor i Umeå kommun.
SKL lyfter förtjänstfullt fram sjukfrånvarons inverkan på rekryteringsutmaningen. Det är känt sedan länge att välfärdens medarbetare inom kommuner och landsting tillhör de mest sjukskrivna grupperna i samhället, då särskilt inom vården- och omsorgen. Under 2016, konstaterar SKL, fanns ett bortfall av personal på grund av sjukfrånvaro (längre än 30 dagar) i kommunerna som motsvarade drygt 28 000 medarbetare. I yrken med hög sjukfrånvaro är bortfallet särskilt påtagligt. Sjukfrånvaron bland undersköterskor till exempel motsvarade 6 000 årsarbetare. Det är siffror som nästan är svåra att ta till sig, kan det verkligen vara så här många som inte går till jobbet inom välfärden?
En slutsats av ovan måste vara att minska sjukfrånvaron. Färre sjukskrivna minskar rekryteringsutmaningen. Ett sätt skulle vara att snegla på vården- och omsorgens privata arbetsgivare. Hur kommer det sig att sjukfrånvaron hos medarbetare anställda hos privata arbetsgivare är lägre än hos offentliga arbetsgivare? Skulle fler privata arbetsgivare inom vården och omsorgen kunna ha positiv inverkan på sjukfrånvaron och då i sin tur på rekryteringsbehovet? En tanke väl värd att fundera på.
Det finns idag allt för lite studier och forskning kring orsakerna till att sjukfrånvaron skiljer sig åt mellan typ av arbetsgivare, privat eller offentlig. Det borde fler vara intresserade av att titta närmare på, inte minst i ljuset dagens rapport.
SKL har i sin rapport också gjort beräkningar av hur tre insatser, ”fler jobbar mer”, ”förläng arbetslivet” och ”utnyttja tekniken”, skulle kunna påverka rekryteringsbehovet. Sammantaget skulle dessa insatser minska behovet av medarbetare med en tredjedel menar SKL.
”Fler jobbar mer” innebär att gå från deltid till heltid. Det skulle ha störst effekt inom äldre- och funktionshinderomsorgen. Om arbetsgraden ökar stegvis inom alla yrken och åldersgrupper i välfärden, till minst 95 procent av heltid, skulle rekryteringsbehovet minska med 59 000 personer spår SKL. Det som inte beskrivs och som i alla fall jag undrar är hur det då går med sjukfrånvaron bland medarbetarna i kommuner och landsting?
Insatsen ”utnyttja tekniken” kan enligt rapportens beräkningar effektivisera välfärdens verksamheter med 0,5 procent. Det skulle minska rekryteringsbehovet med drygt 70 000 personer. Det är verkligen inte försumbart och jag kan bara understryka det SKL konstaterar: staten ska inte använda riktade statsbidrag kopplade till ökad bemanning, då det kan motverka arbetet med att använda ny teknik samt använda kompetens rätt.
Det behövs inte alltid fler händer, utan rätt händer. För att insatsen ”utnyttja tekniken” ska kunna nå sin fulla potential kan vi inte, som idag, ha en tillsynsmyndighet som tillsynar antal händer och fötter på t.ex. äldreboenden. Istället måste Inspektionen för vård och omsorg (IVO) bejaka användandet av teknik; trygghetskameror på natten, videosamtal m.m. Händerna och fötterna kommer helt enkelt inte räcka till i framtiden.
SKL:s rekryteringsrapport är väl värd sin genomläsning. Den behövs för att få fler att förstå välfärdens verkliga utmaning. Det är dags att vi tillsammans vågar tänka nytt för att möta behovet av medarbetare inom välfärden.