Hoppa till innehåll

Den statliga utredaren Ilmar Reepalus slutsatser om ”övervinster” i välfärden och förslag till vinstreglering väcker stark kritik från forskarhåll. Har det någonsin hänt tidigare att tre olika forskare, vars analyser en statlig utredning baserar sig på, sågar utredningens slutsatser?

Reepalu-utredningens sätt att beräkna vinsten i välfärdsföretag och utredningens förslag till vinstbegränsning har rönt kritik från många håll. Utredningen föreslår att utförare i välfärden som tar emot offentliga medel måste ha tillstånd. En förutsättning för tillståndet är att rörelseresultatet inte får vara högre än sju procentenheter + statslåneräntan av det operativa kapitalet i företaget.

Särskilt anmärkningsvärt är att de forskare, vars forskning eller analyser som utredningen baserar på, riktar allvarlig kritik mot utredningens slutsatser.

Forskaren Joachim Landström, fil doktor i företagsekonomi vid Uppsala Universitet, gjorde de första kalkylerna och underlagen till Ilmar Reepalus utredning. På DN Debatt (13/9-2016)  förklarade Landström att, om ett vinsttak överhuvudtaget ska sättas, måste hänsyn tas till att även alla immateriella tillgångar i företaget och värdeskapande investeringar, annars blir en reglering ett i praktiken statligt övertagande av välfärdssektorn. Att inte ta hänsyn till dessa faktorer är ”i det närmaste att i praktiken införa ett förbud mot privat företagande i välfärdssektorn.”

I en artikel i Dagens Samhälle (nr 35:2016) säger Landström att utredaren ”tog mina slutsatser, slet dem i småbitar och slängde bort nästan allt. Det han behöll ändrade han på för sina syften”. Han säger också att modellen skulle tvinga företag i likvidation och förslaget är direkt oseriöst.

När Joachim Landström avsade sig fortsatta uppdrag från utredningen tog forskaren Tomas Hjelström, fil doktor i företagsekonomi vid Handelshögskolan i Stockholm, vid som expert och gjorde de slutliga kalkylerna. Tomas Hjelström har, enligt Dagens Samhälles artikel (nr 35:2016), framfört synpunkter till utredningen som ligger i linje med Landströms, med smärre undantag. I artikeln menar Hjelström att bristen med utredningens beräkningsmodell är att ”kapitalbasen ofta blir kraftigt underskattad och att en reglering baserad på denna kapitalbas riskerar att ge en väldigt låg normalavkastning.”

Reepalu-utredningen hänvisar i sina resonemang om ”övervinster” i betänkandet till ekonomie doktor Mikael Runstens forskning. På Dagens Industris debattplats (16/11-16) skriver Runsten att utredningen använder hans forskning helt felaktigt. Han menar att regleringsförslaget i praktiken leder till ett vinstförbud för ett stort antal företag.

Utredningens slutsats att blunda för de mjuka värdena och samtidigt sätta ett vinsttak baserat på att de heller inte finns vore inte bara dumt utan helt förödande för utvecklingen av företagen i välfärdssektorn.”

Mikael Runstens avhandling, som utredningen lutar sig mot, behandlar den ekonomiska redovisningens oförmåga att fånga upp vissa typer av satsningar bland företagens tillgångar och att det skapar mätfel. I debattartikeln menar Runsten att den statliga utredningens slutsats att ”välfärdsföretag inte kan sägas präglas av sådana investeringar” är absurd. Runsten förklarar att av försiktighetsskäl får många mjuka investeringar inte redovisas som en tillgång i den ekonomiska redovisningen. ”Det hindrar förstås inte att denna typ av tillgångar de facto finns och till och med kan vara den helt dominerande tillgången för ett företag”, skriver Runsten.

I välfärdssektorn är det uppenbart att det är oerhört centralt att utveckla personalen, att skapa nya vård- eller lärprocesser, och att hitta sätt att skapa engagerade kolleger som delar sina erfarenheter och hjälper nyanställda att snabbt bli duktiga i sina roller”, exemplifierar Runsten i artikeln.

Han påpekar att ”detta är exempel på satsningar som kräver mycket resurser, tar tid att implementera och om resultatet blir lyckosamt kan satsningen bära frukt under många år. Den försiktiga redovisningen tillskriver dock inte dessa satsningar något värde alls, tvärtom kostnadsförs de omedelbart. De är alltså värdelösa enligt utredaren Ilmar Reepalus synsätt. Det är helt orimligt.”

Det är allvarligt att en statlig utredning hanterar forskning och forskares analyser så vårdslöst. Har det någonsin hänt tidigare ett tre olika forskare, vars analyser en statlig utredning baserar sig på, sågar utredningens slutsatser?